Ska jag nånsin bli frisk?

Yes.. Känner igen mig!.. Låter som att vi sitter i ungefär samma sits... :(

Cinderella - Inspirerande! Apropå det sista du skrev.. En kompis till mig sa en gång att hon inte trodde att jag, och andra med ångestproblematik, har mer ångest än andra, utan att vi helt enkelt är sämre (svaga) på att hantera den. Jag kan lägga till att jag aldrig träffat eller pratat med denna "vän" efter det samtalet. Man upptäcker som sagt mycket om sig själv och andra.

Cinderella - Ja det var som att få ett slag i ansiktet. Jag insåg då att hon inte är en människa jag behöver eller vill ha i mitt liv. Så på ett sätt var det ju skönt. Men jag kan inte hjälpa att bli lite ledsen, besviken och arg när jag möter sådana människor och ännu värre när man inser att ens vänner är så oförstående. Det är ju dock bara att acceptera och gå vidare. En del människor kommer aldrig någonsin att kunna förstå.

Jag är också tveksam till terapi.. I alla fall i mitt fall. Jag tror också mer på förändring.. Men som redan tagits upp, att hitta rätt väg och motivation är ju inte alltid så lätt.

Jag känner att jag vill berätta en sak apropå det.

Min mammas bästa vän led av ångest. Social fobi bland annat. Det blev värre och värre med tiden, som för dom flesta. Till slut så tog hon sig knappt utanför lägenhetsdörren. Hon spenderade flera år i deras lägenhet. Exakt hur det gick till vet jag inte men hon lyckades till slut ta sitt körkort och efter det så släppte allt gradvis. Hon kände sig stark och fri och säker i bilen, som i sin lägenhet.. En sådan simpel sak! Idag lever hon ett helt normalt liv och mår bra.. :)

Cinderella - Hemskt! Mitt ex var också lite så.. Han gav mig ju bara skuldkänslor och gjorde mig arg och ledsen när han försökte "peppa" mig att rycka upp mig, börja jobba, börja träna, ut och träffa folk osv... Jag förstår ju att han bara ville mig väl men det blev så fel.. :(

anna81 - Precis! Vi ska inte tro dom, vi behöver inte dom! :)

Cinderella - Håller med "anna81". Väldigt imponerande och inspirerande.

Det har skrivits mycket klokt här, av er alla..så jag vill också säga TACK! Även till TS, som startat denna tråd..för det ger mig väldigt mycket också! :) Jag "tjuvlyssnar"!

*KRAM* till er alla! :)

polinesso - Det finns flera sätt att gå tillväga.

*Antingen så går du till vårdcentralen (som du var inne på). Dom är ofta pigga på att skriva ut mediciner men det är bara att stå på dig och säga nej. Då får du (förhoppningsvis) antingen prata med någon på vårdcentralen, tex en kurator, eller så remitterar dom dig till öppenvårdsspyk.

*Alternativt att du kontaktar öppenvårdspsyk direkt.

*Eller det lite mer drastiska alternativet, åker in till psykakuten.

Vilket alternativ som är bäst är oftast olika beroende på var man bor helt enkelt.

Jag gick oxå till VC (vårdcentralen). Där fick jag träffa en läkare och en kurator regelbundet. Dom remitterade mig sedan vidare till ÖVpsyk, men det tog månader innan jag fick komma dit, så under tiden fortsatte jag där.. Sedan har jag gått hos en psykolog på ÖVpsyk i flera år. Eftersom det inte hjälpt något vidare så fick jag genomgå en bedömning om jag var sjuk nog att få en av dom få platser som dom har att erbjuda på psykoterapienheten. Vilket dom bestämde att jag är.. Nu går jag på bedömning hos psykoterpienheten, för att dom ska besluta om och vilken psykoterpi jag ska få.. Gah... Blir galen... Haha...