anna81
Klart man i bland känner att man inte orkar mer.. man vill bara skrika och springa i från sig själv.. men det värsta är att man inte kan det. Steg ett för mig att komma över min panikångest var att acceptera den som en del av mig. Jag hade den, precis som du har allergi. Det var inget jag kunde göra åt det, var bara att acceptera och lära mig hur jag skulle hantera det. När jag väl hade accepterat det och inte kämpade emot längre så vrt det lättare. Började nästan presentera mig som hej jag heter Cecilia jag har panikångest. När så många människor runt mig visste om det så var det inte lika hemskt längre... jag slutade även dölja mina ärr.. vissa tyckte jag skulle det. Men jag sa, jag har inget att dölja jag mår dåligt, jag har gjort det här mot mig själv och nu ska jag stå för det för det är en del av mig. Det är inte fult.. det är bara ärr som visar hur jag mår.. precis som en tår eller en arg näve in i väggen kan göra. Alla hanterar sorg, depression på olika sätt.
Ang. att allt känns likgiltigt.. jag vet.. själv söp jag 5 dagar i veckan i ett halvår för att jag vägrade känna så.. Det var en kosrtsiktig lösning.. men den fungerade så klart inte i längden.. jag gjorde väldigt mycket för att få rätsida på mitt liv (Nu säger inte jag att allt detta skulle fungera för dig)
Jag
Tog upp hästarna igen
Slutade plugga och skaffade mig ett jobb
Bytte pojkvän
Sen när bröllopsplaneringen kom igång så kände jag för första gången sen nyförälskelsen att jag hade något nytt att leva för.. något som jag tyckte var kul att göra (Förutom hästarna)
Strök en hel del vänner ur min vänskapskrets som fick mig att må dåligt
Slutade titta på skräckfilmer och nyheter (Vilka ofta kunde ge mig panikattacker i flera dagar efteråt)
Sen har jag byggt upp mitt liv steg för steg.. tog tag i o åka buss ett halvår, gå till ica.. tog allting smått.. mitt senaste är att gå på bio och nu flyga på bröllopsresan.. nerver av stål kommer behövas för den tror jag *puh*
Är absolut inte frisk i dag, det tar år att få panikångest och bli av med den.. jag tror jag började som 15 åring, men insåg det inte förns jag var 20 då det blev som värst.. är nu 23 och kan säga att panikångesten var det bästa coh värsta som hänt mig. Det värsta för att jag har fått börja om med mitt liv från scratch, det bästa för att jag har lärt mig så mycket om mig själv och utvecklats som människa. jag lärde mig att det livet jag hade innan inte var något liv att ha. Därav depressioner etc.. nu lever jag ett helt annat liv.. känner inspiration, lycka och glädje..
Det viktigaste är att inte pressa dig mer än vad du orkar.. du kan inte stressa bort panikångesten.. vilket jag fann svårast.. man vill bli av med den nu NU! Det går ALDRIG då blir det bara värre.. du får ta det långsammare än du någonsin har gjort saker och helt omvärdera hela dig själv. Tror att du kommer komma ur det här en dag som en mycket bättre, starkare och lyckligare människa än du någonsin har varit innan.. så sträck på dig och säg högt och tydligt till dig själv
Jag är xxx och jag har panikångest. Det kommer bli jobbigt. Men jag ska lära mig att acceptera min situation som den är, ta lärdom av den och komma ur den som en bättre människa. För det är jag både värd och kan göra för jag är stark.
(Jag tror inte att svaga människor kan få panikångest.. de skulle inte klara av det, så vad det än finns som styr över oss skulle aldrig ge det till en som inte klara av det.. vi får alla prövningar för att vi ska bli bättre.. och det här är din.. lycka till!)
Hobby
Tack, de orden gjorde min dag!
