• anna81

    Ska jag nånsin bli frisk?

    Nu har jag hängt här på BT några månader och mest läst, men ibland också svarat på andras inlägg. Framför allt brinner jag för att peppa dem som skriver om olika typer av ångest.

    Det ironiska är att jag själv har varit deprimerad i flera år och aldrig tycks bli riktigt frisk. Visst har det blivit mycket bättre, men trots mediciner och terapi, trillar jag fortfarande så djupt ner i mina svarta hål att jag börjar undra om jag någonsin ska bli frisk.

    Idag har jag varit hos en psykoterapeut som kanske kan hjälpa mig. Borde ju känna mig upplyft av detta, men istället har ansträngningen att ta mig dit gjort mig ännu tröttare, ännu ledsnare, ännu mer uppgiven.

    Kanske är fel forum att skriva detta i, vill mest skriva av mig och undrar om det finns nån där ute som har erfarenhet av långvarig depression?

  • Svar på tråden Ska jag nånsin bli frisk?
  • pickolina

    Cinderella - Ja det var som att få ett slag i ansiktet. Jag insåg då att hon inte är en människa jag behöver eller vill ha i mitt liv. Så på ett sätt var det ju skönt. Men jag kan inte hjälpa att bli lite ledsen, besviken och arg när jag möter sådana människor och ännu värre när man inser att ens vänner är så oförstående. Det är ju dock bara att acceptera och gå vidare. En del människor kommer aldrig någonsin att kunna förstå.

    Jag är också tveksam till terapi.. I alla fall i mitt fall. Jag tror också mer på förändring.. Men som redan tagits upp, att hitta rätt väg och motivation är ju inte alltid så lätt.

  • Fru Cinderella

    pickolina

    Jo förstår dig fullständigt.. jag har också stött på folk som inte förstår.. min dåvarande pojkvän (som jags en lämnade av en tusen anledningar jag inte tänker ta upp här för det skulle ta över tråden flera gånger om ;)) sa bland annat "äsch ryck upp dig nu, så farligt kan det ju inet vara"

    Nähä, svarade ja.. testa själv o tro att du ska dö NU! fyra gånger om dagen och kom tillbaka o försök säga "ryck upp dig" en gång till!

  • pickolina

    Jag känner att jag vill berätta en sak apropå det.

    Min mammas bästa vän led av ångest. Social fobi bland annat. Det blev värre och värre med tiden, som för dom flesta. Till slut så tog hon sig knappt utanför lägenhetsdörren. Hon spenderade flera år i deras lägenhet. Exakt hur det gick till vet jag inte men hon lyckades till slut ta sitt körkort och efter det så släppte allt gradvis. Hon kände sig stark och fri och säker i bilen, som i sin lägenhet.. En sådan simpel sak! Idag lever hon ett helt normalt liv och mår bra.. :)

  • pickolina

    Cinderella - Hemskt! Mitt ex var också lite så.. Han gav mig ju bara skuldkänslor och gjorde mig arg och ledsen när han försökte "peppa" mig att rycka upp mig, börja jobba, börja träna, ut och träffa folk osv... Jag förstår ju att han bara ville mig väl men det blev så fel.. :(

  • anna81

    Rat, Cinderella, Pickolina och Hobby!

    Vad fina ni är som tar er tid att läsa och svara på mitt inlägg. Jag var riktigt rädd när jag skrev det, då jag känner mycket skam över att jag mår dåligt (en del av själva sjukdomen har jag förstått) Att det finns människor som ni, ger mig hopp! Jag bad om hjälp på ett nytt sätt och jag fick svar!

    Det sista som lämnar mig när jag mår dåligt är intresset för andra människor. Jag kände att det var på väg bort det också nu igen, men nu är jag mer berörd än på mycket länge, tack vare er!

    Rat

    Det är sant att gråt kan vara läkande och att många inte fattar det. Ska försöka att inte skämmas för att jag (som nu) sitter hemma och bölar. Så skönt när man åtminstone KAN gråta.

    Cinderella

    TACK för att du delade med dig och gav mig hopp och nya perspektiv! Ditt inlägg berörde mig djupt. Jag är imponerad och inspirerad. Det du skrev var så på pricken vad jag behövde höra just nu! Har nyligen börjat läsa en bok om detta med acceptans, liknar det du skrev om.

    Pickolina

    Jag har varit med om precis samma sak, blivit kallad för svag av "vänner" som det senare visade sig inte alls förstått vad jag faktiskt gått igenom. Vi ska inte tro på dem!!!

  • Fru Cinderella

    anna81

    Läsa är bra.. endel av det jag skrev om acceptans har jag hittat i en bok.. skriven an en Lucina någonting.. den heter "Fri från ångest" den du läser förhoppningsvis.. annars borde du verkligen leta upp den.. det var hon som först sa till mig allt om att panikångesten var bland det bästa som hänt henne på ett sätt.. när jag själv läste det var jag så försvunnen i mig själv att jag aldrig kunde tro på det hon skrev.. men nu förstår jag varje ord.

    Vill bara att du ska veta att jag alltid finns här när du vill prata.. skäms aldrig för dig själv.. vad det än är du har sagt gjort eller känner.. att skämmas är att gömma en del av sig själv och det ska man aldrig göra..

  • pickolina

    anna81 - Precis! Vi ska inte tro dom, vi behöver inte dom! :)

    Cinderella - Håller med "anna81". Väldigt imponerande och inspirerande.

    Det har skrivits mycket klokt här, av er alla..så jag vill också säga TACK! Även till TS, som startat denna tråd..för det ger mig väldigt mycket också! :) Jag "tjuvlyssnar"!

    *KRAM* till er alla! :)

  • polinesso

    Förlåt att jag kommer in och kapar en väldigt vacker tråd, men jag känner att jag behöver fråga, och ni verkar veta vad ni pratar om....

    Jag har gått och mått dåligt i snart ett halvår. Jag vet inte varför, men jag fungerar inte i vardagen/arbetet och jag blir ständigt sjuk. Jag känner att jag skulle behöva prata med någon, men vet inte riktigt hur det fungerar. Jag har inga pengar att gå privat. Kan man bara knata in på sin vårdcentral och säga att man mår dåligt och behöver träffa psykolog/-ater/-oterapeut? Jag har fått uppfattningen om att man där helst löser problemen med psykofarmaka, och det kan jag inte ta pga av mitt yrke - jag behöver gå och prata med ett proffs.

    Har kanske någon vänlig själ på denna tråden något råd eller tips?

    tack och kram.

  • pickolina

    polinesso - Det finns flera sätt att gå tillväga.

    *Antingen så går du till vårdcentralen (som du var inne på). Dom är ofta pigga på att skriva ut mediciner men det är bara att stå på dig och säga nej. Då får du (förhoppningsvis) antingen prata med någon på vårdcentralen, tex en kurator, eller så remitterar dom dig till öppenvårdsspyk.

    *Alternativt att du kontaktar öppenvårdspsyk direkt.

    *Eller det lite mer drastiska alternativet, åker in till psykakuten.

    Vilket alternativ som är bäst är oftast olika beroende på var man bor helt enkelt.

  • Fru Cinderella

    polinesso

    Jag gick till vårdcentralen och pratade med dem.. o sa att jag ville ha KBT.. om de skickade en remiss skulle det kosta mig 80kr per gång (Du går en gång i veckan) privat skulle det gå på minst 1500kr per gång

    De ville direkt ge mig mediciner och ingen terapi. Jag vägrade.. efter mycket om och men och läkaren faktiskt insåg att jag verkligen visste vad jag pratade om (Har läst på EN HEL DEL i ämnet, vilket jag verkligen tipsar om att göra.. förstå vad som händer dig).. kompromissade vi.. jag gick med på att ta mot ett recpet med antidepressiva och han skicka mig till KBT.. hämtade visserligen aldrig ut receptet, men det fungerade..

    Har en kompis som tog pillren hon har aldrig vart så lyckligt som hon är nu.. hon mår prima.. så för henne fungerade det..

    Som sagt det är olika för alla.

  • pickolina

    Jag gick oxå till VC (vårdcentralen). Där fick jag träffa en läkare och en kurator regelbundet. Dom remitterade mig sedan vidare till ÖVpsyk, men det tog månader innan jag fick komma dit, så under tiden fortsatte jag där.. Sedan har jag gått hos en psykolog på ÖVpsyk i flera år. Eftersom det inte hjälpt något vidare så fick jag genomgå en bedömning om jag var sjuk nog att få en av dom få platser som dom har att erbjuda på psykoterapienheten. Vilket dom bestämde att jag är.. Nu går jag på bedömning hos psykoterpienheten, för att dom ska besluta om och vilken psykoterpi jag ska få.. Gah... Blir galen... Haha...

  • Fru Cinderella

    Det tar tid! Det är den värsta delen med panikångest

  • anna81

    Cinderella: Tack för tipsen, ska kolla upp både bok och länken! Det att man aldig ska skämmas för sig själv, kan jag nästan inte ta in, det är så stort. Men tack!!!

    Pickolina

    "Tjuvlyssna" så mycket du vill, jättebra om du också blir hjälpt av denna tråd.

    polinesso

    Min vårdhistoria:
    Jag ringde en kurator på vårdcentralen förra hösten (2005). Var otroligt nervös och hade därför bestämt precis vad jag skulle säga. Tror att jag kanske därför lät "friskare" än jag faktiskt var, för jag upplevde att hon ej tog mig på allvar. Efter det samtalet, la jag ner alla försök att få hjälp.

    Jag blev mer och mer deprimerad och i december samma år släpade min sambo iväg mig till psykakuten. Där fick jag träffa en jättebra läkare, fick medicin och remiss skickades till min vårdcentral.

    När jag hade mitt första besök hos läkaren på vårdcentralen några veckor senare, sa hon bara att då jag mådde något bättre, tydde det på att medicinen hjälpte och hon skulle kalla mig igen ett år(!) senare. Jag borde dock gå hos kuratorn på VC (samma som jag ringt tidigare) tyckte hon.

    Jag gick hos kuratorn några månader, men kände mig aldrig riktigt bekväm med henne, då jag tyckte att vi aldrig gick på djupet. Vågade aldrig riktigt öppna mig, kanske var jag därför inte var så mottaglig för den hjälp hon erbjöd mig, jag vet inte.. Kändes lite som att jag borde bli frisk för att göra henne glad, det blev en prestation det också...

    Under tiden jag gick hos kuratorn, hade jag ju åtminstone nån som höll lite koll på mig, hon såg t ex till att min medicindos höjdes två gånger.
    När jag slutade gå hos henne, stod jag åter igen utan professionellt stöd. Mådde bättre, men aldrig riktigt bra.

    Ett instabilt år senare (under vilket min underbara sambo släpat med mig till akutpsyk ytterligare en gång) , tog jag kontakt med en läkare som visade sig vara otroligt bra. Hon har tagit mig på allvar, sjukskrivit mig och hjälpt mig få remiss till privat psykoterapi.

  • anna81

    Vad vill jag då säga med mitt jättelånga inlägg? Jo, att du ska söka hjälp så fort som möjligt och att du ska vara kräsen. Gör inte misstaget som jag gjorde att nöja dig med vilken behandling som helst, utan se till att få en terapeut/läkare som du trivs med! Vill absolut inte avskräcka dig med min redogörelse, utan tvärtom!

    När jag träffade den här senaste, underbara läkaren, förstod jag hur lite den tidigare faktiskt vetat om ångest och depressioner. Psykvården idag fungerar tyvärr inte bra överallt, men var envis och ge inte upp!!!

  • polinesso

    tusen tack för alla svar!

    Jag ska försöka ta mig i kragen (lättare sagt än gjort... )

  • anna81

    Det har gått några dagar sen jag startade tråden och jag är fortfarande rörd över att ni har engagerat er och svarat. Det har redan hjälpt mig jättemycket!

    Tänker mycket på det som Cinderella sa om att aldrig skämmas över sig själv. Djupt, djupt inne i mitt bröst har en liten låga av hopp börjat spira, kanske är jag inte så värdelös ändå? Kanske går det faktiskt att komma ur det här (även fast det verkar omöjligt ibland)...KRAM

  • Fru Cinderella

    anna81

    Ja det går, jag lovar. Det har du mitt ord på! Men det krävs mycket arbete.. men åh så bra du kommer känna dig i själen när du inser att du gått på bio/åkt buss/fikat eller vad nu nu har problem med utan att känna av någonting dåligt alls.. den känslan slår allt!

Svar på tråden Ska jag nånsin bli frisk?