Ätstörningar

Ja vart ska man börja... Det är svårt att säga hur länge jag har haft problem med ätstörningar, det har kommit krypande genom åren. Jag har aldrig haft en jätteövervikt men ändå alltid varit mer eller mindre missnöjd med min kropp. Jag har varit med i Viktväktarna, Viktklubben och använt mig av pulverdiet. Det var när jag lärde mig om kalorier, fett o.s.v. som det började gå utför. Jag fick för mycket information om mat som jag inte kunde bortse ifrån. Även fast jag hade gått ner "lagom" i vikt så tyckte jag inte att det var nog. Så till slut utvecklade jag någon form av ortorexi (träningsnarkoman och hälsofreak). Jag åt bara nyttig mat, kunde iof sig unna mig onyttigt men bara om jag hade planerat det långt i förväg (jag har ett riktigt kontrollbehov). Tränade mycket varje dag, ibland mitt i natten, och inte för att det var skönt och roligt utan för att jag "måste".

Till slut sökte jag hjälp på vårdcentralen och fick även prata med en terapeut. Men det var ingen som riktigt tog mig på allvar. "Du ser ju frisk och hälsosam ut". Jag orkade inte stå på mig så jag försökte komma ur min onda cirkel på egen hand. Det har jag ännu inte lyckats med, jag kämpar fortfarande men det är i alla fall bättre än för ett år sedan. Jag försöker hela tiden tänka att jag ska fokusera på vad som är BRA för mig och min kropp och inte vad som gör mig smalast. Att t.ex. äta bra och nyttig mat, ordentliga mellanmål, träna 2-3 ggr i veckan och gå promenader för att det är skönt. Och så måste jag inse att alla bantningskurer som det står om i alla tidningar överallt och som visas på TV, inte gäller mig! Det är till för dom som har problem med övervikt och det har inte jag!

Jag är 168 cm och väger 58-59 kilo och tycker fortfarande att jag är för tjock trots vad alla i min omgivning säger. Om någon säger att jag är smal tror jag direkt att den personen ljuger. Om ett par byxor i strl 36 passar tror jag att byxorna är felmärkta (jag har väl strl 42). Så där håller jag på hela tiden.Usch vilka i-landsproblem man dras med.

Tack för era inlägg, det är roligt (roligt är väl fel ord, men ni fattar vad jag menar) att höra andra som lider av samma problem som en själv. Ta hand om er!