Ätstörningar

Jag !!
Jag är 34 år och har en ätstörning som troligen uppkom i mina nedre tonår. Jag kämpar ständigt med min ätstörning och tycker själv att det är jättejobbigt att ha ett så laddat förhållande som jag har till mat.

Jag har ett fel beteendemönster, vilket gör att jag tar till maten för att döva oro, ångest, nedstämdhet, glädje, stress ja allt.

Jag har gått i kognitiv beteendeterapi och det är den behandlingsformen som fungerar bäst på mej. Äntligen får jag den hjälp jag behöver.

Jag hetsäter periodvis och bantar periodvis. Jag kan gå upp massvis i vikt i perioder av att överäta och likadant gå ner mycket i vikt periodvis.

Nu ska jag gifta mej om knappt tre månader o vägrar vara tjock då. Så nu är jag på väg ner i vikt igen. Samtidigt som jag går ner går jag i kognitivbeteendeterapi. Jag kämpar för att tänka om, för att ändra gamla invanda tankebanor. Det är jättesvårt. jag önskar ingenting hellre än att jag skulle ha ett mer okomplicerat förhållningssätt till mat. Men så är det tyvärr inte.

jag kommer troligtvis alltid att få kämpa med detta.

Dessutom , kom jag på för tre år sedan är jag grovt sockerberoende. Och då menar jag verkigen det. Har ni läst Bitten Jonssons bok förstår ni. Jag brukar tänka att jag är allergisk mot socker. Jag blir dålig av det. jag har just nu sedan ett tag rensat bort allt socker i min kost. Och mår bättre och bättre för varje dag.

Det finns socker i väldigt mycket. Men det finns också mycket god mat som inte innehåller socker som jag faktiskt kan äta. Det gäller att lära sej att tänka om.

Hur jag lyckas gå ner i vikt nu?
Genom att äta mindre mat, träna, äta rätt sorts mat för mej. Och det fungerar.
-13 kilo på drygt två månader. Underbart!

Men min ätstörning kvarstår. Tyvärr.

Så bra att få höra och dela andras tankar om denna sjukdom.

Gärna fler!

Ja vart ska man börja... Det är svårt att säga hur länge jag har haft problem med ätstörningar, det har kommit krypande genom åren. Jag har aldrig haft en jätteövervikt men ändå alltid varit mer eller mindre missnöjd med min kropp. Jag har varit med i Viktväktarna, Viktklubben och använt mig av pulverdiet. Det var när jag lärde mig om kalorier, fett o.s.v. som det började gå utför. Jag fick för mycket information om mat som jag inte kunde bortse ifrån. Även fast jag hade gått ner "lagom" i vikt så tyckte jag inte att det var nog. Så till slut utvecklade jag någon form av ortorexi (träningsnarkoman och hälsofreak). Jag åt bara nyttig mat, kunde iof sig unna mig onyttigt men bara om jag hade planerat det långt i förväg (jag har ett riktigt kontrollbehov). Tränade mycket varje dag, ibland mitt i natten, och inte för att det var skönt och roligt utan för att jag "måste".

Till slut sökte jag hjälp på vårdcentralen och fick även prata med en terapeut. Men det var ingen som riktigt tog mig på allvar. "Du ser ju frisk och hälsosam ut". Jag orkade inte stå på mig så jag försökte komma ur min onda cirkel på egen hand. Det har jag ännu inte lyckats med, jag kämpar fortfarande men det är i alla fall bättre än för ett år sedan. Jag försöker hela tiden tänka att jag ska fokusera på vad som är BRA för mig och min kropp och inte vad som gör mig smalast. Att t.ex. äta bra och nyttig mat, ordentliga mellanmål, träna 2-3 ggr i veckan och gå promenader för att det är skönt. Och så måste jag inse att alla bantningskurer som det står om i alla tidningar överallt och som visas på TV, inte gäller mig! Det är till för dom som har problem med övervikt och det har inte jag!

Jag är 168 cm och väger 58-59 kilo och tycker fortfarande att jag är för tjock trots vad alla i min omgivning säger. Om någon säger att jag är smal tror jag direkt att den personen ljuger. Om ett par byxor i strl 36 passar tror jag att byxorna är felmärkta (jag har väl strl 42). Så där håller jag på hela tiden.Usch vilka i-landsproblem man dras med.

Tack för era inlägg, det är roligt (roligt är väl fel ord, men ni fattar vad jag menar) att höra andra som lider av samma problem som en själv. Ta hand om er!

Här är en till med ett knasigt förhållande till mat. Har alltid varit överviktig, är nu 26 år och har lyckats gå ner en massa i vikt och har 8 kilo kvar tills jag kan räkna mig normalviktig. Har samma problem som Emma 06, äter av fel anledning, kopplade allt till mat förut som glädje och sorg osv...En matmissbrukare av stor mått. Är nu med i viktklubb som passar bra, är dock lite rädd att som Sporty drabbas av ortorexi, man är så himla medveten om allt man äter och tränar när man kör viktklubb. Jag blir väldigt resultatfixerad och väger mig alltför ofta. Tänk om jag inte känner mig nöjd när jag nått min målvikt?

Förutom viktklubb har faktiskt Sjustegsmetoden av dr Phil hjälpt mig med mina tankemönster, följer inte hans steg till punkt o pricka men boken har fått mig att inse vad som gått snett i min relation till mat.

Blir ledsen när jag tänker på att jag är en matmissbrukare, jobbig känsla att man alltid ska leva med detta...

Kram på er!

vet inte om jag riktigt hör hemma under kategoring ätstörd..men kanske.. vad tror ni??

jag har nog ett lite lustigt förhållande till mat. Tänker på det hela tiden..på vad jag har ätit, vad jag ska äta och hur nyttigt/onyttigt det är. Jag känner mig konstant fet och tycker att alla tittar på mig och tänker att jag e fet och äcklig. Periodvis spyr jag efter jag ätit..när ångesten kommer.
Jag tränar mkt, flera gånger i veckan och promenerar mkt men lyckas ändå inte gå ner. Har väl för dålig karaktär antar jag=)

Jag väger 56,5 och är 164,g cm lång.. vill gå er till 54 men de 2 kg verkar inte vilja trilla bort..

Har provat massa pulverdieter och annat men klarar inte hålla mig vid det tillräckligt länge..går jättebra i 2 veckor sen e de kört igen..suck

alexaa: nog har du inte ett bra förhållande till mat, att spy efter att du ätit är aldrig bra. Din vikt är ju också helt normal och att du då känner dig fet är inte en sund tänkegång. Är de två sista kilona så viktigt för dig?

Om du tränar mkt så är du i bra form och då tycker jag att du ska fokusera på att må så bra du kan utan att hetsa dig till att gå ner i vikt. För din egen skull.

Ta hand om dig!

alexaa

Tyvärr så låter det som att du liksom många av oss andra har ett problematiskt förhållande till mat, vilket måste räknas som en ätstörning.

Mitt råd är att du börjar se över vilket beteende du har, om du har möjlighet att själv bryta det mönstret och om inte annat söka hjälp nu!

I början upplevde iallafall jag att detta var något som jag hade kontroll över. Men helt plötsligt hade det gått för långt och vägen tillbaka har varit ännu längre. Man kan inte vara nog rädd om sig själv.

Styrkekramar!

Usch ja, det är inte den roligaste tråden detta! Men ack så viktigt.

Det är många här på BT som följer olika bantningskurer och dieter, en del kan säkert hantera detta bra.....men för en del kommer detta vara deras livs fälla!

Jag upplever själv att man kan stärka varandra när man sitter i en liknande situation. Bara vetskapen om att man faktiskt inte är ensam betyder jätte mycket.

Så tjejer och killar, dela med er av era erfarenheter!

Hej!
Nu ska jag vara modig och också våga erkänna mitt matproblem nu när ni varit så duktiga och gjort detsamma.

Var börjar man? Jag var överviktig från barndom till 18 års ålder när jag gick med i Viktväktarna. Jag nådde min målvikt (64 kg - jag är 171 cm lång) sommaren 2003 och flyttade strax efteråt för att studera.

Gick upp till 67 kg och de tre kilona ville inte bort. Då hade redan de dumma tankarna smugit sig in i vardagen. När jag träffade min sambo 2004 smög sig två kilon på obemärkt (sambokilon) och jag bestämde mig för att ta tag i saken ordentligt.

Jag gick ner suggessivt under sommaren/hösten 2005 och i januari 2006 nådde jag 58,5 kg. Damen på Viktväktarna höll på att smälla av när jag kom dit (Guldmedlemmar behöver bara väga sig var tionde vecka). Min chef hotade att ringa mina föräldrar om jag gick ner mer och ärligt talat, jag såg ut som en sticka med ett huvud on top.

Fram till sommaren 2006 låg jag runt 60-61 kg och när vi flyttade under sommaren så orkade jag inte mer och lät allt vara. Gick upp fem kilon under hösten (tror jag, jag har inte vägt mig sedan sommaren 2006, men jag märkte det på mina kläder).

Nu har jag börjat ta tag i det igen så att jag inte ska gå upp till övervikt igen. Till problemet: Hela mitt tänkade är ur fokus. Jag tänker på mat och hur mycket points det är i saker och ting. Jag tränar två-tre gånger i veckan och äter godis en gång i veckan (Sockerberoende light - måste ha det så annars äter jag var dag). Får skuldkänslor om jag äter nåt jag inte "får" osv. Har stoppat fingrarna i halsen vid nåt tillfälle, men det har jag inte fortsatt med eftersom det är så himla vidrigt (min åsikt).

Min spegelbild är helt skev. Även om det är snart fyra år sen jag nådde min målvikt så ser jag fortfarande den överviktiga "jag" i spegeln, den som en gång i tiden vägde 90,1 kg vid invägning hos VV.

Ursäkta detta långa drabbel. Det är första gången jag för ner det på print så det är lite ostrukturerat.
Vågar inte heller säga hur det är till min sambo, hans ex har bulimi och han levde vissa stunder i ett slags "helvete" när han var tillsammans med henne. Men, jag tror nog att nånstans så anar han hur det är fatt.

Jag försöker jobba med mig själv för att hitta varför det är som det är, och jag försöker bygga upp ett självförtroende. Men, jag har bestämt mig. Jag ska kunna leva sunt och väl utan bekymmer om vikt.

Tack för att ni orkade läsa hit.

Styrkekramar till er alla! :)

Hej allihopa!
Så sorgligt att så många har dessa problem. Det ligger OTROLIGT mycket ansvar hos samhället och medierna, jag menar INGEN vill vara tjock, inte nödvändigtvis för att det är ohälsosamt, utan för att man framställs som så mindre värd och oälskad som överviktig.
Jag skulle inte kalla det att jag har ätstörningar, men jag har ett komplicerat förhållande till mat. Det finns nog väldigt få kvinnor i Västvärlden idag som har ett okomplicerat förhållande till sin kost och ätning, tyvärr.

Jag började älska att äta, och blevlite rund om magen under mina första år i skolan. Ingen övervikt, men det hullet satt kvar och få intryckt från media och heller inte få någon uppmuntran av föräldrar att jag var söt "ändå" hjällpte ju självklart inte. Har sedan 16-årsåldern försökt gå ner i vikt, men aldrig haft disciplin eller ork nog. Kämpat med vikten samtidigt osm jag försökt kämpa med att få bli accepterad som jag är! Jag är 165 lång och väger idag 73 kilo. Många sklle väl gissa på 65 eftersom jag har tung benstomme och ganska mycket muskler väger jag tungt och kommer aldig bli en sån där späd liten tjej. Men däremot gick jag förra året ner 8 kilo. Bodde då i Grekland och banatde inte ens! Vet inte riktigt varför jag hgick ner, men gick upp allt igen i somars och höstas när jag kom hem till Sverige. Nu kör jag GI- metoden och funkar bra. Äter mindre kolhydrater och mindre rent socker och tränar 2-3 ggr i veckan. Alldeles lagom, men måste tänka HELA tiden på vad jag äter,
annars glömmer jag bort att jag inte vill vara tjock längre och vräker i mig massa bullar och glass och annat. Det är liksom antingen eller för mig.
Men det är min lott i livet. Jag kan inte äta vad jag vil, då går jag upp i vikt.
Det är väl okej då jag ändå gillar att äta nyttig mat, me så otroligt jobbigt att tänka konstant på om jag är tjock i andras ögon, eller inte?
Kan jag ha såna byxor eller är det för smala tjejer?
Jag tror på min kille när han säger att jag är vacker, men det tog mig minst ett halvår innan jag VERKLIGEN trodde på honom.
Tack alla för era inlägg.

Hej! Det var länge sedan jag skrev här nu. Började på behandling för mina ätstörningar som jag haft i 15 år, blir 31 i år. Det har gått både framåt och bakåt, nu har jag spytt nästan varje dag och äter mindre. Lyckades gå upp från 47 kg till 56 (167,5 cm), nu är jag på 53 igen. Så här blir det jämt på våren!!! När det är varmt och man inte har så mkt kläder på sig, vill jag vara nöjd med kroppen. Det värsta är att jag VAR nöjd vid 56, men ville stanna kvar där och inte gå upp mer...

Ska prova brudklänning inför mitt och sambons midsommarbröllop imorgon!!!!
Känns härligt!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!1

Hej på er!

Kul att det tittar in fler som berättar om sina upplevelser. Kan ju alltid vara skönt att få ventilera lite :)

Själv känner jag smått panik inför vårt bröllop i slutet av maj 2008...jag vill ju få känna mig vacker då.

Idag är jag 164 cm lång och väger 97 kg. Tror dock att jag ser ut att väga lite mindre då vissa blir chockade om de får höra min verkliga vikt.

Jag har avslutat min behandling för ätstörningen och uppvisar inte längre någon symptom. Men ångesten finns ju kvar, och sötsuget! Usch, ibland känner jag mig bara så äcklig.

Känns som om man inte längre vet i vilken ände man skall börja heller då jag inte får börja banta på "svensson-sättet" om jag inte vill bli sjuk igen.

Nu på torsdag ska jag iallafall iväg på första träffen med en viktminskningsgrupp. Ska bli såå skönt, behöver verkligen få känna att jag inte är ensam om att leva som tjock. Att känna att man står utanför vad som är acceptabelt i samhället.

Min älskling stöttar mig något otroligt, han försäkrar mig ständigt att han inte vill ändra på något. Gu' vad det betyder mycket att få höra det. Trots det kan jag inte låta bli att tänka att han förtjänar någon som är lika underbar som honom. Suck!

Behövde bara få skriva av mig. Försökte titta på lite kläder idag och som vanligt pockade ångesten på bara jag gick innanför butikens dörrar...blä!

Jaja, jag får glädja mig åt att min beställning från Panduro kom idag :D

usch ja.. gud va många det finns där ute som e i samma sits.
Just nu e ja inne i en dålig period.. imon börjar bantningen.. denna j*vla bantning som håller på konstant hela tiden men inget resutltat.. men men nu e sommaren snart här så nu e de dags o ta tag i de på riktigt..

massa stykekramar till alla!

Skrämmande att vi är så många, men styrkande att så många vågar dela med sig.

Själv är jag "symptomfri" (relativt stadig i vikt, kräkfri sedan 18 månader och fri från andra självskademetoder sedan 2 år). Alltså frisk, tänker man... Men snarare blir själva problemen desto tydligare, när symptomen inte skymmer dem.

Det är en sak att ändra på ett beteende. Hur ändrar man på ett sätt att tänka?

Till HLS:
Fick du ngn hjälp, eller klarade du av det själv?

Jag var också sjuk i bulimi i över 5 år, var även anorektisk i en period. Jag är helt frisk idag. Jag vet inte hur om jag ska vara ärlig, men det viktigaste av allt är att skaffa sig egna rutiner och hålla sig vid dom, det är så viktigt att dom inte bryts för då trillar man dit igen väldigt lätt.
men som sagt det GÅR att bli frisk! Jag är ett elvande bevis. Det gäller att kämpa så mycket det går, aldrig ge upp. Försöka att kämpa emot sina tankar. Det är ibland det svåraste som finns, men fullt möjligt.

Lycka till alla som ännu kämpar :(

Hej på er alla!

Det här är en bra och viktig tråd. Det är som så många redan har sagt, väldigt nyttigt att få ta del av andras berättelser när det gäller ätstörningar.

Har själv haft bulimi till och från de senaste 5 åren och har på grund av det också haft ganska svåra depressioner. Nu mår jag bra och håller på att sluta med mina antidepressiva . Det känns jätteskönt!
Min familj och mina vänner vet ingenting om mina sjukdomar, har tyvärr aldrig vågat berätta. Att låtsas som om allt bara är bra har nog varit det värsta under den här tiden. Men min blivande man stöttar mig fullt ut och jag tror att det ska gå bra den här gången.

Vi gifter oss i sommar och jag kan inte låta bli att tänka att jag vill vara riktigt smal och "perfekt" på den stora dagen. Typiskt! Försöker att ta det lugnt och intala mig själv att allt blir bra även om jag skulle gå upp några kilo. Men det fungerar inte riktigt. Tränar som en tok och proppar i mig onyttig mat. Men jag kräks i alla fall inte... Allt som innehåller fett och socker gör mig lugn när jag är stressad eller ledsen. Choklad kan verkligen vara en drog ibland

Alla ni som testar olika dieter och absolut vill gå ner i vikt till ert bröllop, ( även ni som inte är direkt överviktiga); jag kann förstår att det är viktigt för er. Men var försiktiga. Ingenting är viktigare än den egna hälsan, den fysiska och framför allt den psykiska. Man hamnar lättare än man tror i "ätstörningsträsket" och det är fruktansvärt svårt att ta sig ur det.

Hej på er tjejer!

Har precis börjat på ett program för viktminskning, ingen diet eller något sådant utan detta handlar om beteende förändring. Jag gifter mig om lite drygt ett år och jag har tidigare försökt intala mig att jag inte skulle bli hysterisk och försöka gå ner i vikt inför bröllopet. Förstår inte hur jag kunde tro något sådant med tanke på min bakgrund med ätstörningar. Det är klart att även jag nu sitter och tittar på alla vackra klänningar och tänker att jag kommer att se ut som en strandad val eller liknande. Vill ju få vara vacker! Få känna att jag kan gå till en brudbutik och kunna prova klänningar. Just nu vågar jag inte för att jag är så rädd över hur jag ska bli bemött. Usch...känns hemskt.

Men men, jag tror på detta program som jag är i nu. Det är på två år, med träffar en gång i veckan...så nu ska det bara fungera.

Massor av kramar till alla ni som kämpar.

Hej allihop.

Är väl dags för mig att också erkänna mitt konstiga förhållade till mat.

Har nog lidit av buimi til och från i snart 8 år. Tror inte att någon i min omgivning misstänker något då jag inte är tillräckligt smal för att se sjuk ut. Men alla vet väl att en bulimiker inte behöver vara smal.

Jag tycker ibland att jag sköter mig riktigt bra och kan ha riktigt långa uppehåll, d v s kräkfria perioder då jag sköter mig och äter bra mat. Tänker varje gång att denna gången kommer jag klara det.

Problemet är att så fort jag hamnar i en situation jag inte känner mig bekväm i eller oroar mig för något så kommer det tillbaka. Någon som har några bra tips på vad man ska göra i dessa situationer?

Kämpa på allihopa. Tillsammans klarar vi det!!

Hej alla...
Jag tillhör dem som utvecklade ätstörningar i tonåren, fick inte hjälp förrän jag var på gränsen att dö. Las in på sjukhus och sondmatades fler gånger än jag kan och vill minnas. Fick hjälp med min insida, mitt otroliga kontrollbehov och låga självkänsla som gjorde att jag tränade minst 18 timmar i veckan och grät på söndagen när jag inte fick gå till gymmet.

Jag gick upp rätt mycket över normalvikt efter att jag tagit mig "ur sjukdomen", men det enda jag hade gjorde var att vända mitt beteende. Jag var duktig som åt och som inte tvingade mig själv att träna efter varje måltid...

Nu är tvångstankarna borta, självkänslan hög men jag kämpar mot demonerna varje dag. Jag aktar mig också för att berömma min viktnedgång men snart är jag "normalviktig" och kan ta emot all den kärlek som skickas åt mitt håll. Förändringen ska ske på insidan så får utsidan följa med på resan...

Alla överlevare - fortsätt stötta varandra!