Ätstörningar

Hej alla...
Jag tillhör dem som utvecklade ätstörningar i tonåren, fick inte hjälp förrän jag var på gränsen att dö. Las in på sjukhus och sondmatades fler gånger än jag kan och vill minnas. Fick hjälp med min insida, mitt otroliga kontrollbehov och låga självkänsla som gjorde att jag tränade minst 18 timmar i veckan och grät på söndagen när jag inte fick gå till gymmet.

Jag gick upp rätt mycket över normalvikt efter att jag tagit mig "ur sjukdomen", men det enda jag hade gjorde var att vända mitt beteende. Jag var duktig som åt och som inte tvingade mig själv att träna efter varje måltid...

Nu är tvångstankarna borta, självkänslan hög men jag kämpar mot demonerna varje dag. Jag aktar mig också för att berömma min viktnedgång men snart är jag "normalviktig" och kan ta emot all den kärlek som skickas åt mitt håll. Förändringen ska ske på insidan så får utsidan följa med på resan...

Alla överlevare - fortsätt stötta varandra!