Ätstörningar
Hej!
Nu ska jag vara modig och också våga erkänna mitt matproblem nu när ni varit så duktiga och gjort detsamma.
Var börjar man? Jag var överviktig från barndom till 18 års ålder när jag gick med i Viktväktarna. Jag nådde min målvikt (64 kg - jag är 171 cm lång) sommaren 2003 och flyttade strax efteråt för att studera.
Gick upp till 67 kg och de tre kilona ville inte bort. Då hade redan de dumma tankarna smugit sig in i vardagen. När jag träffade min sambo 2004 smög sig två kilon på obemärkt (sambokilon) och jag bestämde mig för att ta tag i saken ordentligt.
Jag gick ner suggessivt under sommaren/hösten 2005 och i januari 2006 nådde jag 58,5 kg. Damen på Viktväktarna höll på att smälla av när jag kom dit (Guldmedlemmar behöver bara väga sig var tionde vecka). Min chef hotade att ringa mina föräldrar om jag gick ner mer och ärligt talat, jag såg ut som en sticka med ett huvud on top.
Fram till sommaren 2006 låg jag runt 60-61 kg och när vi flyttade under sommaren så orkade jag inte mer och lät allt vara. Gick upp fem kilon under hösten (tror jag, jag har inte vägt mig sedan sommaren 2006, men jag märkte det på mina kläder).
Nu har jag börjat ta tag i det igen så att jag inte ska gå upp till övervikt igen. Till problemet: Hela mitt tänkade är ur fokus. Jag tänker på mat och hur mycket points det är i saker och ting. Jag tränar två-tre gånger i veckan och äter godis en gång i veckan (Sockerberoende light - måste ha det så annars äter jag var dag). Får skuldkänslor om jag äter nåt jag inte "får" osv. Har stoppat fingrarna i halsen vid nåt tillfälle, men det har jag inte fortsatt med eftersom det är så himla vidrigt (min åsikt).
Min spegelbild är helt skev. Även om det är snart fyra år sen jag nådde min målvikt så ser jag fortfarande den överviktiga "jag" i spegeln, den som en gång i tiden vägde 90,1 kg vid invägning hos VV.
Ursäkta detta långa drabbel. Det är första gången jag för ner det på print så det är lite ostrukturerat.
Vågar inte heller säga hur det är till min sambo, hans ex har bulimi och han levde vissa stunder i ett slags "helvete" när han var tillsammans med henne. Men, jag tror nog att nånstans så anar han hur det är fatt.
Jag försöker jobba med mig själv för att hitta varför det är som det är, och jag försöker bygga upp ett självförtroende. Men, jag har bestämt mig. Jag ska kunna leva sunt och väl utan bekymmer om vikt.
Tack för att ni orkade läsa hit.
Styrkekramar till er alla! :)