Abort eller ej?
oj vad svårt, jag kan bara svara med hur det var för mig själv. jag uptäckte att jag var gravid efter nyår, först blev jag rädd men lite glad men sen växte oron mer och mer och jag insåg att det inte var rätt. varken för mig min nyblivne man eller barnet. det var ett SKITSVÅRT beslut men när det väl var taget kändes det helt rätt...så det enda man kan göra är att tänka fram och tillbaka, vända ut och in på det. jag tror innerst inne ni "känner beslutet"
innan jag stod där själv var abort helt uteslutet, men när man väl är där och det känns såå fel att bli förälder så är det rätt skönt att kunna välja.
de viktigaste grejerna som jag och min man tog upp när vi funderade var - ekonomi, har vi pengar till en till? (det har/hade vi inte) -kan vi ge barnet tillräckligt med trygghet. tänkte mkt på jobb och sånt då, båda arbetslösa/inte färdiga med utbildning-är vi mogna för det (jag kände mig för ung och ville "hinna med mer" innan, var rädd för att bli en bitter 45 åring som velat göra mer i sin ungdom. sen så var det även en stor grej att vi ville ha mer tid tillsammans innan. och så kändes det så fel att något som borde vara underbart började med total ångest. (vi hade verkligen längtat efter att när det var dags börja planera barn)
det här var ju rätt hårddraget, givetvis spelade fler faktorer in, men vad jag menar är att ingen kan säga vad som är rätt för er, det vet ni bara själva. och hon kanske inte ens är gravid, eller hur?
till sist kan jag bara säga hur min man ställde sig i detta, han var väldigt pasiv, stöttande men menade att det främst var jag som skulle känna efter. han gjorde det klart att han stöttade mig i vilket det än blev. det var faktiskt väldigt skönt. och jag tror det bara hade blivit jobbigt om han varit bestämd åt ena eller andra hållet.
nu i efterhand är vi väldigt nöjda med beslutet och är säkra på att det var rätt... (det är jobbigt men det känns ändå rätt)
LYCKA TILL! hur det än blir.