Ångst utan att varit otrogen

Helt ärligt så vet jag faktiskt inte.. Efter att jag slutade med p-piller så har jag börjat tvivla lite på vad det egentligen är jag känner. Innan var jag mest irriterad på honom, men skyllde det på hormonerna.

Jag vill inte göra slut med honom bara för att jag för tillfället vill ha någon annan.. Jag har verkligen svårt att tänka mig att leva utan min kille. Samtidigt vet jag inte hur det "ska" kännas när man älskar någon. Usch vad hemsk jag är..

Kan man inte få ha kakan samtidigt som man äter den?

Joleen - > Tack för ditt mycket kloka svar. Jag håller med dig helt och hållet. Samtidigt är det spännande att få uppskattning och uppmärksamhet ett tag från andra än min kille, som ibland tar mig för givet.

Vissa skulle tycka att jag redan nu är otrogen, skriver du. Jag är medveten om det. Men det är lite knepigt att avsluta den här kontakten, eftersom den nya killen inte uttalat flörtar med mig i sms:en och för att jag vet att vi kommer umgås ihop med våra kompisar förr eller senare igen. Vill inte vara otrevlig mot honom.

Men jag hör redan nu att jag får det att låta så otroligt krångligt att bryta kontakten, antagligen för att jag egentligen inte vill göra det.

Joleen -> Haha, jag tackar ändå för råden, även om mitt moraliska öra inte vill lyssna just nu.

Lena+Mattias=sant -> Jag ska försöka skärpa mig.

Tack för alla råd ni ger mig, det hjälper faktiskt att lufta tankarna här! Lättar på trycket att kunna "prata" med någon istället för att hålla allt inom mig. Guld värt!

Oj, vad många det verkar vara som har upplevt samma sak som jag gör. Skönt att veta att jag inte är ensam om de här tankarna.

Jag har inte brutit kontkten med den andre killen än, men ärligt talat så tror jag inte att han har så himla stor del i det här egentligen. Det känns mer som att han bara fick mig att få upp ögonen för mitt förhållande.

Det har ju inte gått så många dagar sen jag skrev här sist, men jag trodde att mina tankar skulle ändras och att jag verkligen skulle förstå hur mycket jag älskar min kille. Men nu har jag istället börjat syna vårt förhållande, som några av er skrev att jag kanske borde göra. Är jag verkligen kär fortfarande? Hur vet man att man älskar någon? Ska det vara så här resten av livet? Skitjobbiga frågor att ställa sig och de bara maler i huvudet på mig.

Jag har aldrig haft ett så här långt förhållande, så jag vet inte... det kanske är så här det blir efter ett par år? Att det känns mer som att man är kompisar eller syskon.. Men vill jag att det ska vara så..? Jag förstår att man int kan vara nykär hela tiden i ett förhållande, men... hur vet man om man inte ens är KÄR längre? Har ni några bra svar på det?

Joleen -> Det som skrämmer mig är att när jag är ifrån min kille ett tag så tycker jag snarare att det känns konstigt när vi träffas igen, än att jag saknat honom. Visst får han mig att skratta, men den fysiska kontakten känns nästan som jag kan klara mig utan. Känns som en kompisrelation... Jag kan inte påstå att jag är särskilt attraherad av honom.. Och jag vet inte, han kanske känner likadant om mig.. Vet bara inte när jag ska ta upp det och prata med honom.

Jagärsåkär -> Jag skulle verkligen vilja åka bort och vara för mig själv och tänka, men jag vet inte hur jag ska kunna motivera det för min kille. Om jag skulle säga att jag är tveksam på vårt förhållande så känns det som jag inte kan ta tillbaka det om jag efter min ensamma tid kommer på att jag faktiskt fortfarande älskar honom.

Usch... Jag gråter nu när jag skriver, mår inte alls bra av att jag har börjat tveka. Hur fan ska jag kunna veta om det bara är jag som har en liten kris, eller om det faktiskt är kört med mina känslor? Jag har känt lite så här till och från i ett par månader, men det är först nu det har blivit så tydligt. Jag vill bara dra åt helvete från alla känslor och alla människor och inte behöva ta ansvar för att jag skiter i alltihop!!

Joleen -> Jag tvivlar nog inte konstant, men kanske... 85% av min vakna tid just nu. Det är illa, jag vet.

Jag får nog ta och åka bort som ni föreslår. Ena sekunden tänker jag att jag måste ta mig samman, anstränga mig och vara trevlig och försöka ge honom en chans, för att se vad jag verkligen känner. Men nästa sekund tänker jag "Men vad är det JAG vill? Skit i vad alla andra tänker om dig!" och så kan jag inte ens låtsas vara glad och kan liksom inte riktigt dölja att jag går och grubblar.

Som sagt, jag måste nog försöka få lite perspektiv på saker och ting. Hur det nu ska gå.. Har en massa annat jag måste göra, men kan inte koncentrera mig på något.

Tänker på om jag bara har kommit in i en ond cirkel där enda utvägen ser ut att vara "gör slut", fast det inte är det jag vill egentligen. Att mina tankar förstorar upp allting. Men jag tror inte det... Tror bara att jag en längre tid har tryckt undan vad jag känner, och nu måste det upp till ytan.

Det som började som en "nästan-otrogen-tråd" kom att handla om hela mitt förhållande.. Tack för att ni bryr er och försöker hjälpa mig!!

Joleen -> Jag förstår vad du menar. Det känns så jävligt för jag tycker verkligen om min kille väldigt mycket (även om jag kanske inte älskar honom på pojkvän/flickvän-sättet längre).

Hade varit så mycket enklare om han hade varit dum mot mig, eller om jag inte brydde mig så mycket utan bara kunde göra slut utan att ta hänsyn till honom. Jag skulle önska att det var lika lätt som när jag var 15.. Då kunde man göra slut och bli ihop och göra slut och bli ihop hur många gånger som helst utan att det blev så stor grej v det. Nu är allting så jävla allvarligt och komplicerat.

Legs -> Oj... Får jag säga att det är skönt att höra att jag inte är ensam, eller är jag taskig då? Vill så klart inte att någon annan ska ha det som jag, men..ja du förstår säkert vad jag menar. Hur länge har du känt så här?

Visst är det förjävligt att man kan skifta så från dag till dag? Hade ju varit lättare att veta vad man tycker om killen var dum i huvudet. Men när han inte är det då? Om det bara är så att man inte är kär längre?

Legs -> Kolla förresten i tråden "Hur vet man att man fortfarande är kär??" Där fick jag ett fint litet quiz som faktiskt hjälpte mig att synliggöra problemen för mig själv.

Ja snälla, kan vi inte flytta till Kina? Fast det är nog inte bättre där. Vi kan väl bara dra åt helvete tillsammans? Där kanske man kan få ro i sina tankar och sluta känna sig så förbannat elak.

Radera helt och hållet låter ju lite tråkigt... Så det skulle jag nog inte vilja.

Men nu är det så att jag precis har gjort slut med min kille. Och har inte mått så här bra på länge!

Visade sig att han tyckte likadant. Och ja, vi har redan flyttat isär.

Konstigt livet kan bli, eller hur? Tänk om jag inte tagit tag i det hela...då hade vi nog fortfarande gått och tråkat ut varandra..