älskarinna - ok att avslöja?

Hej igen!
Till att börja med: tack för alla kloka råd och kommentarer! Ni ska veta att ni är oumbärliga i en situation som denna!
Ja, den här killen jag har träffat är nog Stockholms största svin. Han träffade sin flickvän i 18-20 års åldern och de har nu som sagt ett barn ihop. Och med barn förändras ju relationen och rollerna. Med anledning av detta ser han det som en "mänskilg rättighet" att när det passar honom träda in i la dolce vita och få sina behov mättade på annat håll. För stunden glömma blöjbyte och sitt förhållande som säkert stundtals går "på rutin". Och jag är helt hundra på att flickvännen inte har en aning, han sköter sina kort med högsta proffesionalitet (han har ju viss erfarenhet). Dessutom vet alla hans killkompisar om mig (vi har träffats massa gånger), men de är lika dana och alla håller varandra om ryggen och tycker att detta är helt ok.

Jag har tidigare frågat honom varför han inte bryter upp med sin flickvän, eftersom han under åren haft oräkneliga älskarinnor. Hans svar är att han vill vara en bra pappa, och fiolstråkarna går igång...Jösses. Jag har då kontrat med att åtminstone i min värld ingår det i konceptet att vara en bra pappa även att vara trogen mot parnets mamma, dvs att vara en bra förebild. Det tycker han är två skilda saker och helt irrelevant. Eller så orkar han inte inse att jag har rätt och låter det rinna av som en gås.

Jag ska fundera lite på hur jag ska hantera detta, om jag ska prata med tjejen eller ej. Men det lutar nog åt att skippa det, och gå med ryken rak som en fura också får han stå för pinsamheten i hur han hanterar situationen. Jag vet ju att jag kan glömma honom, och måste göra det. Jag har haft en kämpig vår, och han har funnits som ett litet guldkorn i vardagen - det är enda anledningen till att jag överhuvudtaget varit kvar i detta.

Men återigen, nog fasen känns det hemskt att det finns en tjej där ute som är TOTALT grundlurad på sitt 13-åriga förhållande...

kram till er alla! /christine

Jag skulle vilja förklara mig så här. Den ena sidan av mig skulle vilja berätta för henne, helt av egoistiska skäl. Vilket naturligtvis är båda barnsligt och omoget. Men-det är svårt att vara rationell i en sån här situation, hjärtat säger en sak och hjärnan nått annat. Hur patetiskt det än låter.

Men det finns verkligen en sida av mig som vill göra det för hennes skull. Hur märkligt det än låter så kan jag nästan svära på att hon inget vet (han håller inte igång alla tjejer samtidigt, just för tillfället är jag alltså den lyckligt utvalde). Men å andra sidan, ibland är det svårt att veta hur mycket moder theresa man ska vara och försöka "rädda världen", ibland kanske man bara får lämna saker och ting till sitt eget öde.

Hur man än vrider och vänder på det tror jag alltid man kan hitta för och nackdelar med de båda alternativen.
En sak är jag i allafall säker på: jag hade velat veta. Sen är det en annan sak att man kanske vill att vara kvar i relationen ändå - trots det som hänt. Men då har man i allafall fått en möjlighet att välja.

Klart jag förstår att jag är delaktig i detta. Det är inget jag är stolt över överhuvudtaget. Jag är fullt medveten om att det är fult och vidrigt gjort mot den här tjejen och hennes familj. Klart jag borde ha tagit förnuftet till fånga INNAN, och överhuvudtaget inte inlett en sån här relation. Det fins väldigt mycket "borde ha" i det här. Jag ser mig inte heller som en moder theresa, men jag tror ni fattar vad jag menade...

Jag hävdar inte att jag är fri från skuld eller ansvar. Precis som jag skrev ovan finns det många saker som borde varit ogjorda i det här. Dessvärre går det inte att ändra på det som varit utan nu står jag här med facit i hand: så här blev det. Eller snarare; så här valde jag att det skulle bli, för jag påstår verkligen inte att jag är något offer för omständigheterna.

Att jag valde detta beror nog på, precis som många av er skriver; dålig självkänsla, bekräftelsebehov osv osv. Han var under en period mitt ljus i mörkret som gav mig uppmärksamhet, om än för en kort period. Men priset var högt.

Det är klart att det kan låta märkligt att jag nu byter ben, bara för att jag ?tagit mitt förnuft till fånga? och ska bryta helt med den här killen. Från att ha accepterat spelets regler (dvs att hålla tyst), smusslat och varit honom till lags, nu bryter det hela och vill berätta för flickvännen.

Jag vet inte hur jag ska göra och jag känner att jag behöver ta mig en rejäl funderare på detta. Låta tiden gå, för jag tror det är lätt att göra nått förhastat nu när allt är så rörigt. Jag har nu inte träffat den här killen på 3 veckor, och från att ha legat sömnlös vid telefonen (väntandes på sms) tycker jag det känns så smått ok. Jag tog dessutom mod till mig att börja nät-dejta, mest nu i början i syfte att få den här killen ut ur huvudet. Och bannemej, jag tror det börjar lyckas så smått? Det FINNS faktiskt andra killar därute? Nu menar jag inte att hela mitt liv går ut på att ha NÅN, jag vet jag klarar mig bra på egen hand, men det börjar kännas lite bättre för var dag som går?

Oavsett vad jag bestämmer mig för har jag i alla fall lärt mig en läxa. Det var ett högt pris att betala, både för mig och framför allt för den flickvän som jag förstört för (även om hon för tillfället ät ovetandes). Återigen, tack för ris, ros och råd - jag är så otroligt glad imponerad att ni orkar engagera er i detta!

Liten lägerapport...Idag frågade Han om vi skulle äta lunch. Jag tackade nej. Sen frågade han om vi inte kunde "ta ett glas vin" i morgon. Jag tackade nej. Be strong...

Soya: Än så länge vågar jag inte slå näven i bordet och säga att jag aldrig vill se honom något mer. Jag är nöjd med mina små framsteg att säga nej när han frågar.

Skulle jag berätta för hans flickvän tror jag faktiskt inte att jag skulle göra det anonymt. Det känns ärligare (nu på står jag inte att jag betett mig ärligt..) att berätta vem jag är - om hon nu skulle vilja söka upp mig. Buslinna, ju mer tiden går desto mer gå det från patetiskt "han-ska-f*n-lida-lika-mycket-som-jag till mer stackars-flickvän-som-är-ihop-med-den-tragiska-j*veln... Men som någo skrev i början: spelar det egentligen någon roll villket syfte man har om man bestämmer sig för att berätta? Ganska intressant fråga...

Återigen, tack alla för att ni engagerar er!

Det är verkligen intressant att läsa att det finns så många olika uppfattningar vad gäller otrohet. Ingen tycker ju - med självklarhet - att detta är något bra, men åsikterna går i sär när det gäller vem eller vilka som bär ansvaret. En del hävdar att det endast är pojkvännen, andra hävdar att båda (dvs både "älskarinnan" och killen) minsann har ansvar ansvar gentemot den bedragna. Jag förstår båda synvinklarna.

Det har verkligen varit en erfarenhet detta, både på gott och ont.