• Anais Nina

    Bröllop utan känsla...

    Gifte mig i lördags den 14/7, på kronprinsessans 30-årsdag, och känner nu ett ordentligt behov av att läsa "alla" trådar om bröllop som känns mer eller mindre misslyckade... för det gjorde vårt, trots att allt på ytan var perfekt: solen sken, inga incidenter, inga tvivel (längre) och lagom med tal och uppskattning. Småsaker hade jag velat göra annorlunda, men det är inte det som är grejen. Det är att känslan aldrig riktigt infann sig under vigseln (som jag tycker är den viktigaste delen), trots - eller kanske p g a - att vi valt ut texter, psalmer och böner som betydde jättemycket för oss, och som jag alltid blir gråtmild av att höra.

    Under repetitionen blev jag väldigt rörd och fick kämpa med tårarna när jag hörde "tager du..." för första gången, likaså när jag stod och skalade potatis någon vecka innan bröllopet och som en blixt insåg hur lycklig jag var över att få gifta mig, och min mamma ringer i samma stund och utan att säga "hej" börjar läsa en av verserna till bröllopet som jag bett henne leta fram - tårarna bara rann.

    Till saken hör - vilket jag helst vill glömma - att min systers ettåriga dotter tillika mitt gudbarn sprang omkring och förde oväsen i kyrkan under hela vigselakten och irriterade både mig, min blivande make och prästen men vi var alla för fega för att säga ifrån (gör inte samma misstag!). Det kanske låter som en petitess men det är en stor del av anledningen till att jag vill göra om det, alltså förnya våra löften, bara han och jag. Och vi tänker inte vänta tills "lämplig" tid har gått utan tänker göra det på bröllopsresan (när det nu blir).

    Allt detta har fått mig att fundera en hel del på hur fel det nästan alltid blir för mig när jag vet att jag vill eller "borde" känna något.

    När vigseln blev rätt så tom stegras ju även desperationen kring att "the moment" måste infinna sig senare under dagen vilket den ju såklart inte gör då...

    Storgrät i telefonen till mamma vid midnatt på bröllopsnatten över att mitt gudbarn som alltid annars även stulit vårt livs känsligaste ögonblick... Som inte kommer tillbaka.

    Så, de stunder jag minns som mest lyckliga runt hela bröllopskarusellen är faktiskt potatisskalarstunden och generalrepetitionen, och sedan har jag en stark minnesbild av min mans glädje och övertygelse i rösten när han svarade "ja", som värmer mitt hjärta så här i efterhand. Men med risk för att låta bortskämd vill jag känna det där magiska när vi lovar varandra evig trohet också...

    Jag vet inte om problemet är mest att min guddotter störde, eller mina förväntningsproblem. Man kan väl säga att om hon inte stört så hade jag åtminstone vetat att problemet låg hos mig. Det känns så irriterande att veta att en sådan liten sak kanske var det som gjorde att känslan inte letade sig ända fram... Jag ser (själv) på alla bilder att jag inte är riktigt lycklig och ser lite tillgjord ut, medan min man verkligen stortrivs. Och det dumma är att jag borde ha fokuserat mer på honom och hans/vår lycka än på att jag måste känna något, ego som man är. Det var nämligen finstämt och vackert för alla andra, jag ser att de menar det när de säger det, men det var ju VÅR dag!

    Inlägg om hur man förnyar sina löften verkar ju inte få många svar, men om någon vet något blir jag tacksam för tips.

    Hoppas att någon förstår och inte bara tycker att jag har "lyxproblem"...

  • Svar på tråden Bröllop utan känsla...
  • Anais Nina

    Tack för ditt fina svar! Tyvärr gick allt så snabbt att jag inte minns hans ögon, "bara" hans "ja". Men jag såg att han också var irriterad, liksom prästen.

    Jag är faktiskt skitarg och besviken på min systers familj som tydligen tyckte det var ok att barnet stal hela föreställningen "för hon ääär ju så bedårande". Men jag (och min mamma) antar att det inte för något gott med sig att ta upp det med dem. Eller vad tror du? Tyvärr känner jag just nu ingen större lust att fira jul med dem med barnet i centrum som alltid, det kommer nog bara att påminna mig om vigselfasäsen. Hoppas verkligen att bitterheten går över...

    Skulle verkligen vilja gifta om mig på en strand... men hur gör man då rent praktiskt?

    Tusen tack för kramen, det värmer att någon bryr sig!

  • Anais Nina

    Sister of the Night: Jag sa inte ifrån för att jag inte kom på tanken att JAG kunde göra det förrän efteråt, för att jag mycket naivt bad till Gud att någon annan skulle fatta det, och för att jag som du säger inte ville att församlingen skulle minnas en barnfientlig brud. Jag har även svårt för att säga ifrån, ja. F-n att man skulle behöva lära sig den läxan på sin bröllopsdag...

    Tack för ditt stöd!!

  • Anais Nina

    Kat74: Jag tror också att det är en mycket god idé med en privat löftescermoni - vi har inget behov av att göra om allt det stora med alla närvarande osv - som tur är. Det var fint att gå in och ut ur kyrkan och se allas blickar, men stunden där framme var tänkt bara för oss - fast nu kunde vi ju inte koncentrera oss. Vi gör om det, absolut. Du har helt rätt i din sista mening om att detta kan ingen förstöra för oss.

    Stor kram tillbaka!

  • Anais Nina

    jocelyn: Jo visst är jag en perfektionist. Jag är rädd för att du har väldigt rätt i det där om att man "kväver" sina egna känslor på det sättet. Och jag har verkligen försökt i hela mitt liv att låta bli att tänka så, försökt räkna ut hur man ska vänta sig det värsta för att det ska bli det bästa, och runt omkring i cirklar MEN DET GÅR INTE ATT KONTROLLERA. Är väl lite av ett kontrollfreak också. Man kan inte planera eller köpa "the magic moment"...

    Ja, jag kanske ska säga som det är till min syster! Och skita i om hon blir sur... Frågetecken. Om jag vågar - tänk om det förstör vår relation (har redan skadat min relation till pappa för livet pga en annan händelse). Tål att tänkas på - vad tror ni?

    Tack för grattis:ena från dig och de andra förresten!!

  • Anais Nina

    Sister of the Night: (Vad betyder förkortningen "TS" förresten??) Jag har definitivt lärt mig att sätta gränser i och med detta. Kanske just därför borde prata med min syster...?

    Tack för lyckönskningen!

  • Anais Nina

    Ja, jag ska säga ifrån! Frågan är om jag ska ringa eller skriva ett långt mejl... Eller bara skicka länken till den här sidan...? Får sova på saken.

    Kram!

  • Anais Nina

    I'll try - tack för tipsen! Fast... det blir nog svårt att inte visa känslor när det är själva mina känslor det handlar om? Om jag bara är torr och saklig så kanske hon inte fattar hur hårt jag tog det utan att jag bara gnäller...

  • Anais Nina

    Mmm, enda problemet är att hon bor i en helt annan del av Sverige och att jag förmodligen inte träffar henne öga mot öga förrän till julhelgen - då hon fö. enligt planerna precis har fött ett till barn, kanske inte läge... Jag ska inte trötta ut dig med den här detaljen, men kan jag verkligen inte ta det via telefon eller brev?

  • Anais Nina

    Nä precis, curling är ordet!

    Resten av familjen, ja du... Mamma lyssnade snällt när jag ringde och grät mitt i bröllopsnatten, men om hon förstod vet jag inte. Pappa är helfrälst på "lillen" och vågar fö. inte visa några känslor för mig efter en stor konflikt oss emellan för några år sedan. Så jag vet inte riktigt var jag skulle hämta den förståelsen... barn är visst det viktigaste i livet för vår familj - kul när man själv var liten men inte längre (särskilt som jag och min man för länge sedan bestämt oss för att inte skaffa några barn).

    Tack för att du lyssnar så här mitt i natten!!

  • Anais Nina

    Hej Gemma!

    Jovisst hände det en massa annat, det dumma var bara att i och med att jag inte kunde släppa ut min irritation och besvikelse direkt efter vigseln, utan genast skulle se glad ut på allas foton, så höll jag inne med mina känslor och tyvärr också de mer positiva. Plus att prestationsångesten över att resten måste bli lyckat kom som ett brev på posten. Du beskriver det bra med att "stå uppradad inför en massa människor och på beställning visa sin kärlek inför varandra". Visst är det konstigt.

    Vill absolut inte var negativ men tyvärr kom jag på mig själv med att vara lite tillgjord och klyschig när jag pratade med mina speciella vänner på festen... Först när det inträffade en lite jobbig sak blev jag mer mig själv, och allvarligare.

    Nej vi har tyvärr bara fått ett fåtal bilder skickade till oss än. Men de vi har hjälper mycket att de blev bra.

    Tack för att du hjälper mig att få perspektiv på hela bröllopet! Blir varm och glad över hur mycket empati det finns där ute

  • Anais Nina

    Sister of the Night: (Du gör verkligen skäl för ditt namn btw!)

    A. Visst är det så! Det blir nästan övertydligt från pappas sida.

    B. Du har kanske rätt i att det skulle kännas skönt med en ursäkt... men jag är inte helt säker på att jag kommer att få någon...

    Jag hade nog inte insett hur trött jag var på speciellt pappas gullande med barnet förrän detta hände.

  • Anais Nina

    Hej alla!

    Oj oj, här har man sovit lugnt till halv tre på eftermiddagen efter en lång natts chattande, och så har det trillat in jag vet inte hur många nya inlägg här... TACK för alla tips och framför allt för all förståelse som finns!

    Idag har jag gått omkring i lägenheten och myst åt att vi, som många av er skrivit, faktiskt ÄR gifta och att det är det viktigaste!

    Blue Mountain har en klar poäng när hon skriver att: "Kan det vara så, att om man är väldigt känslig som person kanske man helt enkelt stänger av för att det blir för många känslor samtidigt???"

    Men Alvbröllop gjorde verkligen helt rätt som sa till INNAN... Cattiecattie undrade (med rätta) varför vi valt att ha med barn på vigseln?

    Ja du, i efterhand när jag och min man pratat om det, påminner han mig om att han faktiskt för ett halvår sedan nämnde att hans syster hade förbjudit barn på deras vigsel och undrade om inte vi skulle göra samma sak? Jag hade tydligen svarat (utan att tänka efter uppenbarligen) att "ska inte ens min systers dotter få komma?", vilket han upplevde som att det var viktigt för mig, och han ville inte skapa dåliga vibbar till min familj. Så han sa inget mer om det. Jag minns det knappt själv, för mig var det bara en flyktig fundering.

    Till saken hör att det var precis samma visa när vi skulle välja bröllopsklänning: Jag provade några stycken, han sa att han gillade en speciellt varpå jag svarade (inte alls hårt egentligen, snarare kärleksfullt retsamt) att "det tycker du bara för att mina bröst syns så väl i den här". Så han höll tyst resten av provningen och höll med om en (dyr) klänning som vi beställde, betalade av på i omgångar och till slut när jag provade den hemma igen insåg jag att jag såg alldeles för bylsig ut i den (vilket han tyckt hela tiden men inte vågat säga). Jag blev såklart upprörd över att han inte kläckt ur sig det tidigare, and so the story goes. Han vågar inte säga som det är i olika frågor av rädsla för att såra mig - och så blir det dyrköpta lärdomar om att man ALLTID måste vara ärlig. (Vi köpte för övrigt en både billigare och finare klänning på Karen Millen sedan, ska försöka sälja den första oanvända.)

    Det är ju jättebra om jag kan hjälpa ProudWoman och Mrs Robinson att fatta rätt beslut för dem på den stora dagen - tack för att ni delar med er av era tankar!

    Och än en gång tack till alla som engagerar sig i ämnet...

  • Anais Nina

    Hej du mammacatta!

    Lugna ner dig ett par hekto...

    Barn behöver inte alls vara en del av en fullständig familj - de kommer aldrig att bli det av min iallafall då jag inte önskar några barn.

    Vi ville ha vår vigsel i kyrkan därför att Gud betyder mycket för oss, och jag är av den bestämda åsikten att där är vi i vår fulla rätt att vara. Alla är förstås välkomna till Guds hus, men man ska inte störa andras andakt - ganska elementärt. Vem blir gladare av att ett barn tillåts skrika och tjoa? Ingen, allra minst barnet. Totalt onödigt.

  • Anais Nina

    Hej Cattiecattie & andra!

    Här är jag *vink vink*. Vet bara inte vad jag har att tillägga just nu... Är dessutom fortfarande i "sova non-stop & inte tvätta håret eller äta vettig mat"-veckan efter bröllopet. NÄR ska man orka skicka ut tack-kort..?

    För övrigt stör det mig att man (Bzzz) i dessa upplysta tider fortfarande ser barn som en mognadsfråga, alltså som något man blir mogen nog att skaffa. Jag ser det precis tvärtom. För att citera en klok figur: "Ty dagar skall komma, då ni säger: 'Välsignat moderlivet, som inte blev havande och brösten, som inte gav mjölk.'" (Jesus i Thomasevangeliet, stycke 79). Typ. Mogna människor kan älska fler än sin egen familj, och har inget behov av att skaffa "egna" avkommor.

Svar på tråden Bröllop utan känsla...