Bröllop utan känsla...

Anais Nina :Oj då..Jag förstår att du känner dig besviken och jag tycker att folk borde förstå att de kanske bör gå ut med barnet ur kyrkan om det gråter, skriker eller stör. Tycker att det är dåligt att de inte gjorde det.

Men försök fokusera på andra minnen som t.ex. hur du såg in i dina blivande mans ögon precis innan ni bytte ringar.

Sedan tror jag att det är vanligt med blandade känslor efter att bröllopet har varit men tänk att det är nu det börjar..

Ska ni åka på en bröllopsresa??
Då kan ni ju alltid gifta om er på en strand bara du och han...

En stor styrkekram till dig!

Tack för ditt fina svar! Tyvärr gick allt så snabbt att jag inte minns hans ögon, "bara" hans "ja". Men jag såg att han också var irriterad, liksom prästen.

Jag är faktiskt skitarg och besviken på min systers familj som tydligen tyckte det var ok att barnet stal hela föreställningen "för hon ääär ju så bedårande". Men jag (och min mamma) antar att det inte för något gott med sig att ta upp det med dem. Eller vad tror du? Tyvärr känner jag just nu ingen större lust att fira jul med dem med barnet i centrum som alltid, det kommer nog bara att påminna mig om vigselfasäsen. Hoppas verkligen att bitterheten går över...

Skulle verkligen vilja gifta om mig på en strand... men hur gör man då rent praktiskt?

Tusen tack för kramen, det värmer att någon bryr sig!

Cameline : Du anar inte hur mycket jag förstår dig.Jag har själv en systerdotter som är en "dramaqueen", hon kommer på vårat bröllop och jag är lite rädd för hur utgånegn på allt kan bli.. Det hela blir ju knepigare iom att det är syters barn..

Bitterheten kommer att gå över, men tycker definitivt att du och din man ska kolla upp ngn resa där antingen resebyrån eller hotellen ofta kan hjälpa till med annordningen och papprena..

Om ni har råd tycker jag verkligen att ni ska kolla upp bröllopsresa..

Mysigt hotell, stränder, värme, bara du och han, solnedgångar..månsken, champagne, romantiska middagar.

Oj, jag glömde att säga
Grattis till ert äktenskap!!

Jag lider med dig och förstår precis hur du känner det. Din syster borde skämmas som inte tog ut sitt barn från kyrkan. Man måste ju faktiskt inse att alla inte tycker att det är lika charmigt att ens barn springer amok i kyrkan och förstör, inte bara för er utan säker de flesta av de övriga gästerna också.

Gifta om sig däremot kan man ju inte göra med mindre än att man skiljer sig först - däremot så kan ni ju bekräfta era löften i en ny löftesceremoni. Jag skulle tro att om ni har en bröllopsresa planerad så kan du nog maila till ert hotell och fråga om de har någon kontakt för er gällande just en ny löftesceremoni. Det bästa med löftesceremonin är ju att ni kan göra det precis som ni vill, ta hjälp av vem ni vill eftersom den inte behöver räknas officiellt i och med att ni redan är gifta på pappret.

Efter att ha läst lite bröllopstidningar och sånt så tror jag att ni kan få ett minne för livet på det sättet, ett minne som bara är ert - som INGEN kan ta ifrån er eller förstöra.

Kram från mig också!

Anais Nina : Kopierade in lite fel namn..Inlägget ovan skrevs till dig och inte till mig själv förstås

Ja du. Det kanske inte måste vara det ena _eller_ det andra, dvs antingen ditt alldeles egna dilemma eller systerbarnets ostoppade oväsen som är problemets grund.

En gissning som ligger nära till hands är förstås att peka på att dina förväntningar och din planeringsiver varit så höga att du inte kunde slappna av ordentligt och bara glädjas.
Men du nämner i din trådstart att syskonbarnet, "som alltid annars", stulit det viktigaste ögonblicket.
Den raden får mig att fundera.

Det låter som att irritationen över barnets ohejdade framfart under vigseln var ett i raden av liknande intermezzon. Du nämner även att ingen vågade säga ifrån.
Varför då, undrar jag. Var du orolig att din syster skulle bli arg eller att du skulle framstå som något annat än den perfekta solskensleende bruden, om du vågade göra din stämma hörd?
För det är ju egentligen alldeles självklart att ni hade haft all rätt, såväl du, maken och prästen, att påpeka det störande i barnets framfart.
Att din syster inte ingrep själv förundrar mig. Det är ju i själva verket föräldern det kommer an på, att se till så att barnen beter sig på ett lämpligt sätt.

Jag undrar lite om det ligger nån slags knut i din självbild; att du kanske är typen som inte vågar säga ifrån i oro att andra ska bli arga på dig?
Jag hoppas jag har fel.

Sen får jag även känslan av att du gärna vill "leverera" mycket, dvs att allt ska vara så bra som möjligt för alla, och att helhetsintrycket måste var "det rätta".

Men detta är bara en okänds spekuleringar. Kanske är det inte alls så du upplever situationen, utan bara min spontana reaktion av det du skriver.

Jag förstår i vilket fall som helst att du blev besviken över att ingen lugnade din systerdotter under vigseln.

Sister of the Night: Jag sa inte ifrån för att jag inte kom på tanken att JAG kunde göra det förrän efteråt, för att jag mycket naivt bad till Gud att någon annan skulle fatta det, och för att jag som du säger inte ville att församlingen skulle minnas en barnfientlig brud. Jag har även svårt för att säga ifrån, ja. F-n att man skulle behöva lära sig den läxan på sin bröllopsdag...

Tack för ditt stöd!!

Törs man fråga om du möjligen är lite av en perfektionist? Det låter ju för mig i alla fall som att du verkligen ansträngt dig för att få till allt så bra och perfekt som möjligt men även lagt en neorm press på dig själv; du ska vara såååå lycklig och allt ska bli sååååå perfekt och "the magic moment" måste infinna sig och helst en våg av lycka och lugn och...

Det är just i såna här lägen man liksom "kväver" sin egen lycka eftersom man vill kräva att den ska lysa med sin närvaro på en precis tidpunkt. Men i det långa loppet så vet du ju att du är precis så lycklig och glad som du önskade dig; bara grinandet vid potatisskalaren borde vara bevis nog!

Förmodligen är du långt ifrån ensam om att inte ha kunnat till 100% slappna av och njuta helhjärtat av bröllopsdagen. Det skulle förvåna -och nästan förskräcka- mig om allas bröllop var precis sådär picture perfect som de framställs här eller i berättelser på hemsidor. Men ingen vill väl skriva om att de upplevt mindre missöden eller fått en klump av ångest i magen etc...det är ju inte så glamoröst.

Att barnet störde är såklart inte ok. Kanske det skulle hjälpa om du fick säga detta rakt ut till barnets föräldrar? "Ert barn störde verkligen, det gjorde mig besviken att ni inte agerade" och liksom verkligen få ur dig den laddningen. Innerst inne så vet du ju att barnet inte kunnat rå för detta men att föräldrarna hade kunnat hindra det genom att t.ex. låta den ene vänta med barnet utanför kyrkan under delar av ceremonin. Så säg det till dem! Låt det komma ut.

Att förnya löftena är en fin gest och om det känns viktigt för dig så ska du såklart göra det! Men tänk på att det ju kan dyka upp en skalbagge, eller att du kan känna dig yr eller att det börjar regna eller vad som helst även då. Att garantera sig mot allt går nog inte, så har du med i beräkningen att den här gången är det bara du och din man och era ord som är viktiga så blir det säkert hur bra som helst.

Nu blev det ruskigt långt här...

Grattis till ditt underbara äktenskap och lycka till med både resan och löftena!

Kat74: Jag tror också att det är en mycket god idé med en privat löftescermoni - vi har inget behov av att göra om allt det stora med alla närvarande osv - som tur är. Det var fint att gå in och ut ur kyrkan och se allas blickar, men stunden där framme var tänkt bara för oss - fast nu kunde vi ju inte koncentrera oss. Vi gör om det, absolut. Du har helt rätt i din sista mening om att detta kan ingen förstöra för oss.

Stor kram tillbaka!

TS

Problemet med personer som har svårt att säga ifrån är inte så mycket de själva, utan de personer i deras närhet som ser till att utnyttja det.

ja, du har verkligen mitt stöd i frågan, för rent ut sagt så tycker jag det är för överjävligt att som förälder inte se till att vigselcermonin inte störs.
Du borde verkligen sätta en gräns, och ja, verkligen taskigt att du skulle behöva förstå det på er bröllopsdag.

Men nu önskar jag er ett långt och lyckligt äktenskap! :)