Bröllop utan känsla...

marranmi, men då är det helt okej att förstöra för andra, för det är ju deras problem om de stör sig, inte mitt? Tycker att det är ett konstigt synsätt faktiskt. Sen tycker jag att man får överväga om det är värt att säga något i efterhand eller inte. Visst om TS säger att barnets stoj i kyrkan inte var uppskattat så kommer systern förmodligen inte att bli glad. I bästa fall tar hon åt sig så pass att hon inte går på andras vigslar och låter sina barn fara runt och väsnas i kyrkan. Men det går hur som helst inte att göra ogjort, så vill man inte ha en konflikt får man välja att inte ta upp det alls.

Jag har inte läst hela tråden så jag svarar på Ts inlägg bara!

Jag kände mig inte ens kär på bröllopsdagen! Hahaha... det kom tillbaka en vecka senare först!

Tur man inte e en romantiker! Tycker synd om dig dock - har hört nåt om att ju sämre bröllop - ju bättre äktenskap!

Jag läste också Bruden blås inlägg, visst det är väl jättebra om hon tycker det är fantastiskt med en massa barn som står i centrum. Men alla tycker inte att småbarn förgyller alla tillfällen i livet. Är man en hemsk männsika för att man inte tycker att det är urgulligt med barn som springer och hojtar i kyrkan.

När min syster gifte sig sprang deras då tvååriga son runt i kyrkan och spexade och härjade. Eftersom det var deras barn så var det okej för dem. Han är defenitivt inget barn som man säger kom och sätt dig här lille vän till och han faktiskt gör det. Väldigt många försökte, men han var inte alls intresserad.

Ps. vi hade en enda unge på vårt bröllop å vi frågade föräldrarna om dom kunde stå längst bak under cermonin ifall han börja skrika under cermonin - SJÄLVKLART sa dom. Han va hur snäll å tyst som helst så dom slapp sticka iväg. För oss va det viktigt att veta att vi inte skulle behöva oroa oss över det.

skalar: nej jag menar inte att det är OK att förstöra för andra, absolut inte, men när situationen nu ser ut som den gör, och den kan ju inte ändras så länge vi inte uppfunnit tidsmaskinen så tycker JAG att det är bättre att försöka se saken ur ett annat perspektiv än offerperspektivet, jag faller själv lätt i detta då jag tycker att någon behandlat mig förjäkligt men försöker komma ihåg att var och en är ansvariga för de egna handlingarna och tankarna och man kan inte ändra andra människor, bara sig själv.. och det var det jag menade till TS, att eftersom gjort är gjort och hon inte kan ändra sin systers handling, kan hon i alla fall försöka ändra sin egen inställning och tanke, så att man ser saker ur ett annat perspektiv. jag vet att det inte är fint att inte tycka synd om, men tyvärr, jag anser att man alltid har ett val och det står jag för. Har gått igenom en hel del med min familj senaste tio åren och alla slutsater vi kommit fram till handlar om att alla i slutändan har ett val: att bli ett offer för omständigheterna eller inte, oavsett om det är livets viktigaste dag eller inte. skäll på mej om det är det ni vill, men jag ändrar inte åsikt för det och tråden var till för att försöka hjälpa TS och det gör alla på sitt sätt och jag på mitt så skäll inte på mej för mitt sätt att se på saker.

ps. sen tycker jag inte att TS syster gjorde rätt, det är inte det jag vill säga, hon hade ju också ett val...

Du har just bevisat för mig varför jag inte vill ha barn med på mitt någon gång framtida bröllop. Eftersom föräldrar inte har vett nog att gå ut med sina barn på en gång de börjar störa.

Anais Nina mfl,

Jag tillhör också en av dem som känner mig lite "snuvad" på min egen vigsel...

Normalt sett är jag en väldigt känslig person, och var snarare orolig för att jag skulle gråta väldigt mycket (läs:FÖR mycket) framme vid prästen, alternativet "inte alls" var inte aktuellt för mig överhuvudtaget. Men, liksom för dig, kom inte en tår, och jag kände i princip ingenting. Känslomässigt var jag inte där. Jag minns rent intellektuellt vad prästen sa (i stort), men upplevde inte bröllopet.

Kan det vara så, att om man är väldigt känslig som person kanske man helt enkelt stänger av för att det blir för många känslor samtidigt???

Jag var inte någon perfektionist i bröllopsplanerandet, och hade inte gått upp särskilt mycket i det heller, och kanske är det så för TS också, dvs att det handlar om att det blev för många känslor på en gång bara? Sedan gjorde säkert barnets stök saken värre eftersom du blev ännu mer splittrad då, men kanske var grundorsaken ändå att det blev FÖR många känslomässiga intryck samtidigt??

Jag och min man har pratat om det här, och bestämt oss för att vi ska sätta på oss bröllopskläderna igen, bege oss till en mysig plats, och avge löftena för varann igen... En del kanske skulle tycka att det låter "knäppt", men då får vi väl bjuda på det! :D VI tror i alla fall att det skulle hjälpa mig/oss att få allt som hände den stora dagen att sjunka in mer.

B M

Inte alls knäppt tycker jag Blue mountain.
Jag trodde också att ja skulle storböla men det blev ju inte alls så. I efterhand tycker ja att ja e rätt nöjd me de. På mina bilder från vigseln så har ja stans största smile på alla bilderna.... Å min man me! På en av bilderna så står vi å asgarvar. Den e supercharmig! Stor eloge till vår vigselförrättare Gillis Edman!

å till fotograf caroline förstås som fångade ögonblicket....