• Anais Nina

    Bröllop utan känsla...

    Gifte mig i lördags den 14/7, på kronprinsessans 30-årsdag, och känner nu ett ordentligt behov av att läsa "alla" trådar om bröllop som känns mer eller mindre misslyckade... för det gjorde vårt, trots att allt på ytan var perfekt: solen sken, inga incidenter, inga tvivel (längre) och lagom med tal och uppskattning. Småsaker hade jag velat göra annorlunda, men det är inte det som är grejen. Det är att känslan aldrig riktigt infann sig under vigseln (som jag tycker är den viktigaste delen), trots - eller kanske p g a - att vi valt ut texter, psalmer och böner som betydde jättemycket för oss, och som jag alltid blir gråtmild av att höra.

    Under repetitionen blev jag väldigt rörd och fick kämpa med tårarna när jag hörde "tager du..." för första gången, likaså när jag stod och skalade potatis någon vecka innan bröllopet och som en blixt insåg hur lycklig jag var över att få gifta mig, och min mamma ringer i samma stund och utan att säga "hej" börjar läsa en av verserna till bröllopet som jag bett henne leta fram - tårarna bara rann.

    Till saken hör - vilket jag helst vill glömma - att min systers ettåriga dotter tillika mitt gudbarn sprang omkring och förde oväsen i kyrkan under hela vigselakten och irriterade både mig, min blivande make och prästen men vi var alla för fega för att säga ifrån (gör inte samma misstag!). Det kanske låter som en petitess men det är en stor del av anledningen till att jag vill göra om det, alltså förnya våra löften, bara han och jag. Och vi tänker inte vänta tills "lämplig" tid har gått utan tänker göra det på bröllopsresan (när det nu blir).

    Allt detta har fått mig att fundera en hel del på hur fel det nästan alltid blir för mig när jag vet att jag vill eller "borde" känna något.

    När vigseln blev rätt så tom stegras ju även desperationen kring att "the moment" måste infinna sig senare under dagen vilket den ju såklart inte gör då...

    Storgrät i telefonen till mamma vid midnatt på bröllopsnatten över att mitt gudbarn som alltid annars även stulit vårt livs känsligaste ögonblick... Som inte kommer tillbaka.

    Så, de stunder jag minns som mest lyckliga runt hela bröllopskarusellen är faktiskt potatisskalarstunden och generalrepetitionen, och sedan har jag en stark minnesbild av min mans glädje och övertygelse i rösten när han svarade "ja", som värmer mitt hjärta så här i efterhand. Men med risk för att låta bortskämd vill jag känna det där magiska när vi lovar varandra evig trohet också...

    Jag vet inte om problemet är mest att min guddotter störde, eller mina förväntningsproblem. Man kan väl säga att om hon inte stört så hade jag åtminstone vetat att problemet låg hos mig. Det känns så irriterande att veta att en sådan liten sak kanske var det som gjorde att känslan inte letade sig ända fram... Jag ser (själv) på alla bilder att jag inte är riktigt lycklig och ser lite tillgjord ut, medan min man verkligen stortrivs. Och det dumma är att jag borde ha fokuserat mer på honom och hans/vår lycka än på att jag måste känna något, ego som man är. Det var nämligen finstämt och vackert för alla andra, jag ser att de menar det när de säger det, men det var ju VÅR dag!

    Inlägg om hur man förnyar sina löften verkar ju inte få många svar, men om någon vet något blir jag tacksam för tips.

    Hoppas att någon förstår och inte bara tycker att jag har "lyxproblem"...

  • Svar på tråden Bröllop utan känsla...
  • Skalar

    Jag tycker också att batn som man ammar är välkomna i kyrkan, precis som alla andra barn oavsett ålder. Däremot tycker jag att det är föräldrarnas ansvar att hålla ordning på barn och att gå ut om barnet vägrar sitta stilla eller för oväsen. Jag tycker att man ska försöka lära barn precis som någon skrev tidigare att i kyrkan är man tyst och sitter still, annars får man gå ut. Det är av respekt till de andra som besöker kyrkan. Självklart kan riktigt små barn inte kontrolleras eller uppfostras till att inte skrika, men då får man väl gå ut om det blir problem.

    Sen tycker jag faktiskt att som bröllopsgäst kan man fundera på hur mycket riktigt små barn har ut av en vigsel. Om man dessutom vet att brudparet inte direkt uppskattar barnskrik, så tycker jag kanske att det bästa är att man ordnar barnvakt. Bara för att ingen kan förbjudas att delta i en gudstjänst i kyrkan, kan man ju ändå välja att visa brudparet hänsyn.

  • Skalar

    mammacatta, tycker du t.ex. att det är helt okej att ta med ett litet barn som härjar runt inne på en biograf. Vad jag vet så är väl inte det heller förbjudet? Men vem tar med sig ett litet barn på en teaterföreställning och låter barnet härja fritt och går inte ut om barnet gallskriker? Jag vet faktiskt inte någon. Hur många släpper lös sin tvååring i kyrkan under en begravning och låter barnet springa och skrika då? Det har jag aldrig heller varit med om, men barnen är väl lika välkomna i kyrkan på begravning som på bröllop i så fall.

    Jag har en mamma som var ganska kyrklig av sig, så jag gick i kyrkan ganska ofta redan som ganska liten. Jag har aldrig sprungit omkring inne i en kyrka eller skrikit högljutt, utan att mina föräldrar gått ut med mig eller mina syskon. Ingen av oss har någonsin blivit agad av våra föräldrar, så jag förstår inte vad du menar. Tror snarare att många föräldrar idag, inte alls tycker att man behöver visa andra hänsyn. Deras barn har lika mycket rätt att vistas överallt och ska därmed tillåtas att göra det. När jag var barn så tror jag att man faktiskt tog mer hänsyn i det avseendet. Barn är underbara, men det finns tillfällen när det kanske inte passar sig att löpa fritt.

  • Anais Nina

    Hej du mammacatta!

    Lugna ner dig ett par hekto...

    Barn behöver inte alls vara en del av en fullständig familj - de kommer aldrig att bli det av min iallafall då jag inte önskar några barn.

    Vi ville ha vår vigsel i kyrkan därför att Gud betyder mycket för oss, och jag är av den bestämda åsikten att där är vi i vår fulla rätt att vara. Alla är förstås välkomna till Guds hus, men man ska inte störa andras andakt - ganska elementärt. Vem blir gladare av att ett barn tillåts skrika och tjoa? Ingen, allra minst barnet. Totalt onödigt.

  • Sister of the Night

    Mammacatta

    "Efter Agan"?

    Va, tror du på fullt allvar att enda alternativen är Aga -så får man tysta fogliga barn, eller Icke Aga - så får man barn utan någon som helst koll på hur man uppför sig?

    Mycket märklig syn i så fall, tycker jag.

    Sen detta med barn eller inte under kyrklig vigsel; visst är det så att alla får komma till kyrkan.
    Men om de som gifter sig uttryckligen ber om barnfritt, ska man då gå dit ändå (gärna med sin vildaste unge) bara för att visa att man _kan_? Eller vad?

    Om detta önskemål finns från brudparet så är det inte för mycket begärt att man följer önskemålet.

  • Cameline

    mammacatta: eeeehh....Okej...

  • Cattiecattie

    Jag tycker det här spårar ur totalt nu!

    * talar högt sa att alla pa forumet hör*

    JAG BER OM URSÄKT ALLA BARN OCH FÖRÄLDRAR SOM TAGIT ILLA VID SIG AV ATT JAG FÖRBJUDIT ER PA MIN VIGSEL.
    (Nu vet ni enda inte var den kommer att halla till, sa nej, ni ombeds ga och störa nagon annanstans 8 sept kl 14.
    Mina vänner som har barn, som inte blir agade, smyger säkerligen ut och hittar pa nagot mysigt dom 45 min det rör sig om.)

    Och du mammacatta, detta är ett forum, da far man uttrycka sig hur man vill, det är huvudsyftet här. Ordvalspolis eller inte.

  • MKD

    Puh, har skummat igenom tråden, så ursäkta om jag nämner ngt som redan är sagt ;)

    Anais Nina:
    Det här om att förnya era löften enbart ni två, vilken SUPERIDÈ, lugn o ro för er själva, ni hinner komma ner i varv etc, go for it! Jag tror det kommer bli jättebra!
    För det andra, stökiga barn. Jag är hur barnkär som helst, har alltid varit det. MEN jag kan bara inte FATTA hur föräldrar tänker när de väljer (ja det är ett val anser jag hur man uppfostrar sitt barn, det ÄR föräldrarna som har och ska ha kontrollen över sitt barn, särskilt i ett så speciellt ögonblick i ens liv som en vigsel) att strunta i sitt barns uppförande, det är så totalt supernonchalant och fräckt så jag blir bara arg. Att ett barn låter lite grann är en helt annan sak, men när det STÖR brudparet så har det liksom gått för långt ;)

    Jag tycker absolut att du ska prata med din syster, det verkar som om detta är viktigt för dig eftersom du är ledsen över det inträffade, men fundera lite äver hur du väljer att ta upp det och hur du säger det. Det går ju inte göra en sak ogjord, men att prata igenom det i lugn och ro kan nog vara skönt.

    Hoppas du får ngn rätsida på det :)

  • friis

    Skalar; kunde inte sagt det bättre själv!!! TS måste ha kommit åt en känslig punkt... Jag skulle inte heller uppskatta små barn som uppförde sig så i kyrkan. Skulle tycka att det var otroligt dålig stil av barnets föräldrar om de inte tog med barnet ut om barnet uppförde sig så. Självklart så förstår inte alltid små barn att de måste vara tysta och stilla, men det borde absolut föräldrarna göra! Att inte se till brudparets bästa vid ett sånt tillfälle är väldigt respektlöst! Tycker det känns obehagligt att folk ens funderar över saker som att aga barn och ser det som den enda lösningen till hur man lär sina barn vara tysta..

  • theodor04

    Vi har gjort så att alla barn är välkomna i kyrkan just för att vi har svårt för det tunga, strikta som lätt kan bli under en vigselakt (tycker vi alltså). jag skruvar gärna på mig i kyrkan för att det blir så vansinnigt högtravande.
    För vår del får ungarna gärna springa runt lite, det gör inget men däremot på festen är de FÖRBJUDNA. På vår fest hör inte barn hemma. Våra egna ungar är också bortlejda -tack och lov :)

    men det är väl lysande att alla får göra som de vill. om man gärna vill ha det tyst i kyrkan så är nog det bästa att låta stora barn vara hemma och små barns föräldrar vara beredda på att gå ut. det är ju bra om man tänker på detta innan just för att inte bli besviken. Särskilt om man inte har barn själv kan man ju bli GALEN av ungar som stör. Jag var likadan.

  • mammacatta

    Huvaligen va sorgligt att inte alla här är läskunniga eller ironiskt lagda.

    Ni tror väl ändå inte på fullaste allvar det ni skriver?
    Seriöst - tror ni att jag skulle aga mina barn?

    Om man inte vill ha barn på vigseln:
    GIFT ER INTE I KYRKAN!
    Ska det vara så OTROLIGT svårt att begripa?

    Jag kommer inte att komma tillbaka hit till tråden om jag inte får otroligt tråkigt nån dag - för många bridezillas ger mig rysningar.

Svar på tråden Bröllop utan känsla...