Bröllop utan känsla...

littlepixiegrl - Mrs B

Nä men om man tänker såhär. En vigselcermoni är väl ca 30 minuter lång, ca hälften går bort till psalmer, in och utgångsmusik, eventuell solist. då har man 15 minuter kvar som det finns fysisk möjlighet för ett barn att överrösta och störa. jag kan inte tänka mig att ett barn gallskrek nonstop i 15 minuter, möjligen om man tar till iöverkant att barnet stojade i 5 minuter?
Om barnet stojjat och skrikit så till den grad att prästen inte kunnde genomföra cermonin så borde ju prästen sagt till. Någon av alla gäster borde ju reagerat om det rört sig om ett så stort störande moment annars.
5 minuter. ta det i sitt sammanhang nu. vigsel + bröllopsfest. Massa gäster som är där för att fira och glädjas för brudparets skull, tårta, god mat, dans, snygga kläder, fotografering, blommor, champagne, vin, tal osv....
kanske rent av 8-10 timmar av total glädje och uppmärksamhet och firande av brudparet.
Att man då går och är bedrövad och sur för 5 minuter inte gick som man ville i kyrkan. då låter det helt plötsligt patetiskt.
man kan inte låta ens lycka och glädje över bröllopsdagen hänga på dessa 5 minuter som gick fel, bättre o vara glad över dom många timmarna som var helt underbara.

lillamillan
ja, delad glädje är dubbel glädje. Barn är en del av livet. Man får ta lite mer med en klackspark. Hänger man upp sig på detaljer så blir man lätt besviken.

Jättetråkigt att du är missnöjd TS, men om du skyller dina känslor på att ett barn störde några minuter i kyrkan så skyller du bara ifrån dig dina egna känslor. Du måste själv ta ansvar för dina känslor, det kan ingen annan göra åt dig.

TS

Nu har jag inte läst hela tråden, endast ditt TS.

Jätte tråkigt att du känner som du gör nu och att det fördunklar mkt av vad som verkar en väldigt fin dag annars. Jag tror nog att det är en blandning av att din systerdott/gudbarn störde men också lite för mkt förväntningar från din sida att "du måste känna".

Av ditt inlägg så tycker jag inte att du bara kan skylla på barnet - men givetvis är det tråkigt att ni inte vågade säga till om henne - utan Du har också en egen förmåga att styra dina känslor, din handling, förväntning etc. Barnet kan inte styra sig självt, och visst - det verkar vara dåligt av din syster att inte förstå att barnet störde. Faktorer som du inte rår för riktigt - men allt annat verkar ha gått bra!

Men jag förstår också att det inte bara är att göra om dagen, men det är iaf en bra inställning att ni vill göra om ceremonin - du och din man.

Vi hade en bra dag men jag kan också känna att "känslan" inte riktigt infann sig. Vi var mest oroliga över hur vår lilla son tog det hela och att var lugn, så man var ganska okoncentrerad på varandra.

En riktigt tråkig sak var att vi bad ett par att fotagrafera oss under dagen, sen hade vi en fotograf som tog proffskort innan vigseln (dessa blev fina). De korten som paret tog på oss är hemska, det är över 200 bilder och vi tittar inte in i kameran en enda gång, inga kort framifrån, bara profiler och rygga på gästerna, inga kort på riskastningen eller tårtan -SKITTRIST!
Jag går lite med gråten i halsen över detta men försöker inte låta det bekomma mig för mycket.

Så jag förstår hur det känns!

Blue moon: det var inga andra av gästerna som fotade, det brukar alltid finnas folk som fotar...

Bruden blå, men var har TS skrivit att barnet störde endast i fem minuter? TS skrev att barnet sprang omkring i kyrkan och förde oväsen, inte att barnet gallskrek. Förmodligen tyckte inte barnets föräldrar att barnet störde så mycket, eftersom det inte skrek. Men man kan ju störa utan att gallskrika. För oss var det viktigt när vi gifte oss att det skulle bli en högtidlig stämning. Vilket jag tycker att det har varit på alla bröllop jag varit på, utom min systers, när ett barn sprang runt hela tiden i kyrkan. Min systers son gallskrek inte en enda gång, men var ändå väldigt störande, men det var deras barn och de ville hellre att han var nöjd än att någon skulle bära ut honom, deras vigsel deras val.

Ingen utom TS var väl i kyrkan och vet hur mycket eller hur länge barnet störde. Taskigt att skriva några minuter, när man inte har en aning egentligen. Självklart kan man inte lasta barnet för att det sprang runt och förde oväsen, naturliigt för ett barn i den åldern. Enligt mig så sitter man med en ettåring i knät när man är i kyrkan och kan försöka underhålla barnet med något som inte låter. Om barnet vägrar sitta eller skriker, ja då går man ut. Som förälder får man ta att man missar vigseln, dopet, konfiramtionen, högmässan eller vad det nu är. Man låter inte alla andra också missa upplevelsen. Det är oerhört respektlöst tycker jag.

Glömde skriva att jag även var riktigt besviken på håruppsättning och sminkningen!

Bad om en diskret och smakfull sminkning men såg ut som en geisha. Håret ville jag ha i stora lockar men fick riktigt småkrull och hon sprajade håret så mcyket att det så risigt ut! Fick komma hem och försöka ta bort sminket och göra om själv, vart inte så himla bra. För detta tog hon 1700 spänn! Tråkigt! När jag på kvällen skulle reda ut håret tappade jag supermycket hår eftersom det blev så krulligt, trassligt och torrt!

Sen tror jag inte heller att det bara var det störande barnet som gör att TS är besviken. Det är ofta en massa stress och press inför ett bröllop. Det kan som någon skrev bli lite för många känslor samtidigt som kanske gör att man istället stänger av. Lite så var det för mig. Man har bilden av att allt ska vara perfekt och man ska vara så lycklig och självklart kommer inte det på beställning.

Min erfarenhet är att svaret på varför man känner som man gör alltid finns inom en själv dvs jag tror inte att det har så mycket att göra med ditt gudbarn.
Mitt råd som jag vet hjälper är att skriv ner och pratar om (gärna tillsammans med din man) allt som ni upplevde positivt under dagen (brukar bli massor när man gör det) Det kommer förändra din känsla för dagen. Låt inte en "sak" (låter fel ord i sammanhanget hittar inte bättre) förstöra för hur du känner för dagen. Jag tror ärligt att själva vigselakten inte är så magisk för många pga känslor (eller att man lägger band på dem), man är för nervös, det går så fort. Det handlar om några minuter då just allt ska stämma för att det ska bli s.k magiskt.
Jag tycker inte att du ska göra om något (personligen tror jag det är risk för att det känns konstigt).
Lycka till och hoppas verkligen att din besvikelse lägger sig och att du kan känna glädjen igen.

Bruden Blå: Så ett barn som springer upp och ner för altargången/runt omkring i kyrkan och tjimmar och tjoar under in/utgång, psalmer och solosång kan omöjligt vara störande???
Jag har personligen träffat på långt mer än ett barn som lugnt har rännt omkring och fört oväsen i 15 min i sträck, mer t.o.m. Ingen har påstått att barnet _gallskrek_ hela tiden. Kalla det för skrika, tjoa, stimma,föra oväsen eller vad som helst...när det händer under pågående vigsel och föräldrarna inte vet säkert att brudparet tycker det är okej, så bör barnet få en chans att lugna ner sig och det brukar vara lämpligt att det görs t.ex. utanför lokalen. Att någon annan gäst inte reagerade kan ju bero på att föräldrarna inte hade vett att reagera först.
Däremot så tycker jag att TS borde fokusera på det som var bra och det faktum att de ju faktisk _blev gifta_. Det som hände har hänt och det är inte lönt att hänga upp sig på det nu.

TS

Har bara skummat lite i tråden och såg att du ställde frågan om du ska berätta för syrran eller inte... Jag hade nog gjort det fast på ett VÄLDIGT försiktigt sätt så klart.

Berätta för henne när du fått lite mer distans till det hela, när du är helt lugn och det liksom är "läge" för seriös diskussion.

Berätta för henne så att du slipper slitningar resten av livet... Bättre vädra ut det här än att du bittrar till mer o mer med åren. Det kan bli svårt också att bilda en bra relation till guddottern. Det var ju inte hennes fel utan din systers. Vad korkat och hänsynslöst av din syster att inte gå ut med ungen!!

Och ang känslan som aldrig infann sig... Det är kanske som på julafton nu för tiden, visst kommer aldrig "julkänslan" heller längre? Det är nåt man alltid saknar nu när man blivit vuxen. KAnske för att man ser fram emot den hela tiden, därför kommer den aldrig. När man var barn var det helt annorlunda.

Den där magiska känslan du pratar om, den kommer nu i vuxen ålder MEN bara spontant när man inte förväntar sig det eller hur? De bästa festerna är de man har låga förväntningar för... de bästa stunderna är de som spontant blir av. För höga förväntningar kan döda vilken fin känsla som helst...