• Anais Nina

    Bröllop utan känsla...

    Gifte mig i lördags den 14/7, på kronprinsessans 30-årsdag, och känner nu ett ordentligt behov av att läsa "alla" trådar om bröllop som känns mer eller mindre misslyckade... för det gjorde vårt, trots att allt på ytan var perfekt: solen sken, inga incidenter, inga tvivel (längre) och lagom med tal och uppskattning. Småsaker hade jag velat göra annorlunda, men det är inte det som är grejen. Det är att känslan aldrig riktigt infann sig under vigseln (som jag tycker är den viktigaste delen), trots - eller kanske p g a - att vi valt ut texter, psalmer och böner som betydde jättemycket för oss, och som jag alltid blir gråtmild av att höra.

    Under repetitionen blev jag väldigt rörd och fick kämpa med tårarna när jag hörde "tager du..." för första gången, likaså när jag stod och skalade potatis någon vecka innan bröllopet och som en blixt insåg hur lycklig jag var över att få gifta mig, och min mamma ringer i samma stund och utan att säga "hej" börjar läsa en av verserna till bröllopet som jag bett henne leta fram - tårarna bara rann.

    Till saken hör - vilket jag helst vill glömma - att min systers ettåriga dotter tillika mitt gudbarn sprang omkring och förde oväsen i kyrkan under hela vigselakten och irriterade både mig, min blivande make och prästen men vi var alla för fega för att säga ifrån (gör inte samma misstag!). Det kanske låter som en petitess men det är en stor del av anledningen till att jag vill göra om det, alltså förnya våra löften, bara han och jag. Och vi tänker inte vänta tills "lämplig" tid har gått utan tänker göra det på bröllopsresan (när det nu blir).

    Allt detta har fått mig att fundera en hel del på hur fel det nästan alltid blir för mig när jag vet att jag vill eller "borde" känna något.

    När vigseln blev rätt så tom stegras ju även desperationen kring att "the moment" måste infinna sig senare under dagen vilket den ju såklart inte gör då...

    Storgrät i telefonen till mamma vid midnatt på bröllopsnatten över att mitt gudbarn som alltid annars även stulit vårt livs känsligaste ögonblick... Som inte kommer tillbaka.

    Så, de stunder jag minns som mest lyckliga runt hela bröllopskarusellen är faktiskt potatisskalarstunden och generalrepetitionen, och sedan har jag en stark minnesbild av min mans glädje och övertygelse i rösten när han svarade "ja", som värmer mitt hjärta så här i efterhand. Men med risk för att låta bortskämd vill jag känna det där magiska när vi lovar varandra evig trohet också...

    Jag vet inte om problemet är mest att min guddotter störde, eller mina förväntningsproblem. Man kan väl säga att om hon inte stört så hade jag åtminstone vetat att problemet låg hos mig. Det känns så irriterande att veta att en sådan liten sak kanske var det som gjorde att känslan inte letade sig ända fram... Jag ser (själv) på alla bilder att jag inte är riktigt lycklig och ser lite tillgjord ut, medan min man verkligen stortrivs. Och det dumma är att jag borde ha fokuserat mer på honom och hans/vår lycka än på att jag måste känna något, ego som man är. Det var nämligen finstämt och vackert för alla andra, jag ser att de menar det när de säger det, men det var ju VÅR dag!

    Inlägg om hur man förnyar sina löften verkar ju inte få många svar, men om någon vet något blir jag tacksam för tips.

    Hoppas att någon förstår och inte bara tycker att jag har "lyxproblem"...

  • Svar på tråden Bröllop utan känsla...
  • V I L M A

    Håller med, men perspektiv kan ju ges på olika sätt.

  • Karisma  070707

    Detta är inget lyxproblem...Jag förstår dej till 100 % och är ännu en gång glad över att vi sa att barn inte var välkomna på vårt bröllop.
    11 st hade vi o det räckte. Men nu tycker jag att du ska prata med din sýster för trots allt är det hennes fel. Barn är så små att de inte fattar bättre. Pratar du inte om detta KAN du inte gå vidare, utan du blir bara bitter o så straffar du mest dig själv. Säg åt henne att du måste prata om det, även om det ju inte hjälper den bröllopsdagen nu mer. det är mitt råd. Sen kan ni ju göra om det på "tumis" om det kan kännas bättre så. Det är helt ok tycker jag.

  • Karisma  070707

    Skalars fråga är den jagvelat sätta fingret på....

    "Varför är just en vigsel i kyrkan det bästa stället att hävda barns rätt att vara barn"

    och varför är SOMMARBRÖLLOP något där barn ska vara med????
    (det har jag fått höra...)

  • 071023 2

    Hoppsan.

    TS - förnya dina löften, men lova att du inte tar med den där lilla snorisen. ;)

    Sen alla präktiga mammor här på BT, coola ner er. Ta hand om era ungar och se till att dom uppförs sig så kanske dom får följa med på nästa bröllop.

  • Tajci78

    Jag gifte mig också den 14/7 och hade två barn springande in kyrkan tjejen trampade mig på klänningen så jag håll på att trilla men där jag gifte mig är det vist tradition att barn ska springa så i kyrkan för att man själv en vacker dag ska få barn. Det störde mig faktiskt inte så mycket eftersom vi var tvugna att bära en krona på huvudet så jag var så fokuserad på att den inte skulle trilla. Hoppas du ändå är nöjd med något så här en vecka efter bröllopet

  • Karisma  070707

    jag igen...
    Mest handlar ju detta(barns varas eller icke varas i kyrkan) om det att barnets föräldrar bör lära även barnet att respektera kyrkorummet, så att vi alla kan vara i kyrkan tillsammans.
    Lika mycket som man lär det att på biblioteket är man tyst eller på operan....
    Man får inte heller springa i en kyrka lika litet som man ska skrika eller stoja under t.ex en vigselakt.
    Ingen ska väl förstöra för någon annan bara med den ursäkten att man e barn, lika litet som en vuxen ska skratta högt eller på annat sätt förstöra, för att man är en glad vuxen som skrattar ofta...

    jag tycker det är en väldigt underlig inställning många här verkar ha när det borde vara så okej att barn springer o stojar under den stund(20 minuter)då två människor ger varann,det kanske viktigaste löftet.
    Det har inget med att göra att barna ska synas men ej höras-ide´n utan det handlar om respekt.Sunt förnuft och vanlig vettig uppfostran av barnen.

  • Cattiecattie

    Bra formulerat Karisma 070707!!

  • MKD

    mammacatta:
    Får man inte ställa krav på barn?? Om man inte kan be ett barn hålla sig relativt lugn (läs inte; sitta som ett ljus och tyst som en mus ;) under den stund ett par ger ett av sina viktigaste löften i livet, hur får man dom att visa respekt mot andra längre fram?

    Jag har mycket svårt att förstå dina argument, tyvärr, och tycker du går rätt hårt fram i en tråd där TS ville ha förståelse och råd om hur de kan förnya sina löften.

    Olika situationer i livet kräver olika saker av oss, varför ska barn vara det enda undantaget? Barn är inte som vuxna, det vet jag mkt väl, men man kan lära dom att visa andra respekt och som vuxen förälder bör man se när ens barn stör en ceremoni och göra något åt det, ta ut barnet etc.

    Leka har sin tid, och det gör barn större delen eller hur ;) Jag anser inte att det är hårt eller elakt att se till att ens barn kan uppföra sig under en kortare period.

  • Vidalila

    TS jag förstår dig!

    Blir så himla trött på Momzillas och curlingföräldrar som
    tror att världen cirkulerar kring dom. dom kan t.ex. stanna plötsligt mitt på gatan med vagnen för att barnet knäppt upp en knapp i jackan så att vi som går bakom måste väja akut! Nästa gång det sker ska jag låtsas krocka med dom bara för att uppmärksamma att det faktiskt inte går att stanna på ett övergångställe för att knäppa karborreband.

Svar på tråden Bröllop utan känsla...