Bröllop utan känsla...

*läser och begrundar*

Här har sagts mycket klokt. Jag tror ungefär såhär - visst är det supertrist om den lilla tjejen får all uppmärksamhet vid ögonblick som inte är hennes och det gör inte henne en tjänst. Fråga är om det hjälper att tala med resten av familjen eller om du inte för att börja förändra det måste börja behandla flickan annorlunda? Dvs i den mån du är där och har möjlighet sätta gränser för henne - ty säg att "i ditt hem får man inte göra x, eller inte servera speciell mat eller vad det nu kan vara (det är bara exempel). Prata med din syster, men tro inte att det förändrar allt utan ställ också in dig på att själv agera annorlunda och kanske vara ensam om det inledningsvis).

Sen vad gäller vigseln så tror jag lite att du är perfektionist på ett sätt som gör dina egna förväntningar på hur saker ska vara står lite i vägen för din egen upplevelse. Ens livs största ögonblick eller hur man ska reagera på känslor - både positiva och negativa - kan man sällan förutspå eller planera/regissera i förväg, faktiskt. De uppstår liksom, reaktioner kommer!

Så visst, prata med din syster, men låt inte din upplevda besvikelse eller irritation dominera utan gläds åt de fantastiska ögonblick du/ni fick!

Det där att stå uppradad och visa känslor som andra förväntade sig var faktiskt nåt jag drog mig lite för inför vårt bröllop. Gemma har rätt i att själva ceremonien i mångt o mycket var ganska lite intim och mer skådespel. Och då hade vi ändå en extremt liten personligt sammansatt ceremoni ingen sträng präst a la domedag. Att makens brorson sa nåt fånigt precis innan fick just då bara vara roligt, inte förta vår upplevelse, även om jag i princip tycker att det var rysansvärt plumpt, t ex.

I längden kanske TS mår bättre av att få perspektiv än av att få medhåll?