Bröllop utan känsla...
Gifte mig i lördags den 14/7, på kronprinsessans 30-årsdag, och känner nu ett ordentligt behov av att läsa "alla" trådar om bröllop som känns mer eller mindre misslyckade... för det gjorde vårt, trots att allt på ytan var perfekt: solen sken, inga incidenter, inga tvivel (längre) och lagom med tal och uppskattning. Småsaker hade jag velat göra annorlunda, men det är inte det som är grejen. Det är att känslan aldrig riktigt infann sig under vigseln (som jag tycker är den viktigaste delen), trots - eller kanske p g a - att vi valt ut texter, psalmer och böner som betydde jättemycket för oss, och som jag alltid blir gråtmild av att höra.
Under repetitionen blev jag väldigt rörd och fick kämpa med tårarna när jag hörde "tager du..." för första gången, likaså när jag stod och skalade potatis någon vecka innan bröllopet och som en blixt insåg hur lycklig jag var över att få gifta mig, och min mamma ringer i samma stund och utan att säga "hej" börjar läsa en av verserna till bröllopet som jag bett henne leta fram - tårarna bara rann.
Till saken hör - vilket jag helst vill glömma - att min systers ettåriga dotter tillika mitt gudbarn sprang omkring och förde oväsen i kyrkan under hela vigselakten och irriterade både mig, min blivande make och prästen men vi var alla för fega för att säga ifrån (gör inte samma misstag!). Det kanske låter som en petitess men det är en stor del av anledningen till att jag vill göra om det, alltså förnya våra löften, bara han och jag. Och vi tänker inte vänta tills "lämplig" tid har gått utan tänker göra det på bröllopsresan (när det nu blir).
Allt detta har fått mig att fundera en hel del på hur fel det nästan alltid blir för mig när jag vet att jag vill eller "borde" känna något.
När vigseln blev rätt så tom stegras ju även desperationen kring att "the moment" måste infinna sig senare under dagen vilket den ju såklart inte gör då...
Storgrät i telefonen till mamma vid midnatt på bröllopsnatten över att mitt gudbarn som alltid annars även stulit vårt livs känsligaste ögonblick... Som inte kommer tillbaka.
Så, de stunder jag minns som mest lyckliga runt hela bröllopskarusellen är faktiskt potatisskalarstunden och generalrepetitionen, och sedan har jag en stark minnesbild av min mans glädje och övertygelse i rösten när han svarade "ja", som värmer mitt hjärta så här i efterhand. Men med risk för att låta bortskämd vill jag känna det där magiska när vi lovar varandra evig trohet också...
Jag vet inte om problemet är mest att min guddotter störde, eller mina förväntningsproblem. Man kan väl säga att om hon inte stört så hade jag åtminstone vetat att problemet låg hos mig. Det känns så irriterande att veta att en sådan liten sak kanske var det som gjorde att känslan inte letade sig ända fram... Jag ser (själv) på alla bilder att jag inte är riktigt lycklig och ser lite tillgjord ut, medan min man verkligen stortrivs. Och det dumma är att jag borde ha fokuserat mer på honom och hans/vår lycka än på att jag måste känna något, ego som man är. Det var nämligen finstämt och vackert för alla andra, jag ser att de menar det när de säger det, men det var ju VÅR dag!
Inlägg om hur man förnyar sina löften verkar ju inte få många svar, men om någon vet något blir jag tacksam för tips.
Hoppas att någon förstår och inte bara tycker att jag har "lyxproblem"...
