Bröllop utan känsla...
Hej Anais Nina. Usch ja, det där med känslor är knepigt. Det är ju som ett lotteri, kommer de så kommer de.
Men du, det hände väl en hel massa annat under ert bröllop, utöver att din systers barn levde rövare i kyrkan? Kanske middag, fest? Jag tror att du fokuserar på tok för mycket på själva ceremonin, i synnerhet det störande inslaget som trots allt utgjorde en minimal del av ert bröllop. Det ÄR en speciell situation att stå uppradad inför en massa människor och på beställning visa sin kärlek inför varandra. Och ska jag vara helt ärlig så var det den minst intima delen av vårt bröllop. Vi gifte oss dessutom i en katolsk kyrka och där finns alltid ett mått av fruktan, tal om synd och renhet osv, som inte enbart väcker positiva associationer. Även om vi gillade vår präst och det var vackert, så ser vi allt en smula rädda ut på just de bilderna. Men efteråt, när vi kom ut och folk kastade rosblad och kramade om oss! Ren lycka. Och under middagen, och valsen, eller när man dansade, kramade eller pratade emd någon speciell vän eller släkting. Har ni foton? Har ni fått foton från vänner och bekanta? Det är oftast de sistnämnda som bäst visar ens äkta känslor. Och när du tittar på bilder från hela dagen och kvällen, kanske förberedelserna, så kan det absolut hjälpa dig att få perspektiv på helheten så att inte de (faktiskt) fåtal negativa incidenterna i kyrkan tar över. Har du inga foton så kanske du kan gå långa promenader med din man och prata om dagen, gå igenom små detaljer, samtal, roliga tal, goda rätter osv. Ansträng dig en smula för att minnas annat än din systers skrikiga barn, är helt enkelt mitt tips.
Lycka till med allt!