Bröllop utan känsla...

Hej!

Jag kan tänka mig att det där inte är ett allt för ovanligt problem endå.
Det ÄR ju en stor dag, man har stora förväntningar och det ska kännas UNDERBART förståss.
Men kanske kan nervositet och just den där förväntan på något vis förstöra, än fast man inte vill.

Då man går in i något helt tom och utan förväntningar, det är då det kan kännas mest.

Kanske får man ibland vara nöjd med att de flesta riktigt stora känslorna kommer INNAN det verkligen händer. Att det just i det ögonblicket då det blir verkligt blir för stort att ta in att man blockerar sig lite.

Jag kan tänka mig att detsamma kan hända för mig, det har hänt förr i sånna sammanhang då man tycker att NU borde det ju kännas si eller så.

Gör som du säger, förnya era löften om ni känner att det vore en bra grej.
Annars får du minnas dagen som den var och sen komma ihåg det där innan vigseln extra mycket.

Anais Nina

"Tyvärr känner jag just nu ingen större lust att fira jul med dem med barnet i centrum som alltid..."

Men snälla människa!!
Julen ÄR barnens högtid.
Det är klart att dom (som fortfarande kan känna magin med julen) ska få vara i centrum.

Det var några år som jag tappade den där speciella känslan på julafton, den jag minns som barn.
Men nu sen vår Moa kom och man ser hennes entusiasm....då kommer känslan tillbaka.

Inte kan du väl vara så egoistisk att blanda in ett litet barn och julen i det här?!?!
Det var ditt bröllop, men världen kan inte kretsa runt dig för det.
Är du verkligen svartsjuk på ett litet barn som inte ens förstår att dennes närvaro är störande för någon?!

Det låter tyvärr väldigt tragiskt.

Gemma

Hej på dig!

Jag vet vilket ursprung julen har, men jag håller endå fast vid att jag tycker att det är barnens högtid.
vist vill vuxna äta gott och träffa vänner och familjer som man kanske inte träffar så mkt annars.

Men att se hur det glittrar i barnens ögon, dom tycker att allt är så spännande..dom tror på tomten.
Allt det gör att jag gärna anstränger mig lite extra...just för att det fortfarande är magiskt för ett barn allt det med julen.

Och jag vet faktiskt MÅNGA vuxna som inte tycker att julen har samma magi längre som när man var barn och faktiskt trodde på tomten.

Jag älskar julen, tycker att den är jätte mysig och längtar hela året tills jag får spela de gamla hemtrevliga jullåtarna igen. Men jag ligger inte vaken halva natten innan julafton för att det är SÅ pirrigt och spännande...inte som när jag var barn.
Jag tycker inte längre att det är EVIGHETER till julafton när det är 3 dagar kvar, det gjorde jag när jag var barn.
Så lite av den känslan har faktiskt försvunnit nu när jag är äldre.

Men min dotter har det ju nu, och att se henens ögon glittra när allt är så spännande runtomkring....det gör julen helt fantastisk.

J_J

"Hur kom vi in på det här med julfirandet?
Det är ju ingenting som TS skriver om, och hon anklagar ju inte tösen, snarare att det blev ett irritationsmoment som hade kunnat hanterats bättre av föräldrarna."

Det var TS själv som började skriva om julen och att allt skulle kretsa till syskonbarnet då med mm....

J_J

Det är ok :)

Bruden blå

Jag tycker verkligen att du är inne på rätt spår.
Om man förväntar sog att alla ska komma och se till att dagen blir lyckad åt en, då kan den inte bli bra.
man kan inte sitta och tänka "MIN dag, MIN dag...och tro att glädjen ska infinna sig.

Men om man bjuder in andra att vara glada och inte bara tycker att andra kommer och stjäl av ens centrum, då blir man lyckligare själv.

I bruden blås fall var det en skock vilda ungar som bjöds in till detta "centrum" som var till för ngn annan.
Men delad glädje är ju dubbel glädje.