Bröllop utan känsla...

Hej Anais Nina. Usch ja, det där med känslor är knepigt. Det är ju som ett lotteri, kommer de så kommer de.

Men du, det hände väl en hel massa annat under ert bröllop, utöver att din systers barn levde rövare i kyrkan? Kanske middag, fest? Jag tror att du fokuserar på tok för mycket på själva ceremonin, i synnerhet det störande inslaget som trots allt utgjorde en minimal del av ert bröllop. Det ÄR en speciell situation att stå uppradad inför en massa människor och på beställning visa sin kärlek inför varandra. Och ska jag vara helt ärlig så var det den minst intima delen av vårt bröllop. Vi gifte oss dessutom i en katolsk kyrka och där finns alltid ett mått av fruktan, tal om synd och renhet osv, som inte enbart väcker positiva associationer. Även om vi gillade vår präst och det var vackert, så ser vi allt en smula rädda ut på just de bilderna. Men efteråt, när vi kom ut och folk kastade rosblad och kramade om oss! Ren lycka. Och under middagen, och valsen, eller när man dansade, kramade eller pratade emd någon speciell vän eller släkting. Har ni foton? Har ni fått foton från vänner och bekanta? Det är oftast de sistnämnda som bäst visar ens äkta känslor. Och när du tittar på bilder från hela dagen och kvällen, kanske förberedelserna, så kan det absolut hjälpa dig att få perspektiv på helheten så att inte de (faktiskt) fåtal negativa incidenterna i kyrkan tar över. Har du inga foton så kanske du kan gå långa promenader med din man och prata om dagen, gå igenom små detaljer, samtal, roliga tal, goda rätter osv. Ansträng dig en smula för att minnas annat än din systers skrikiga barn, är helt enkelt mitt tips.

Lycka till med allt!

Anais Nina: Med risk för att psykologisera... tycker att du är lite väl hård mot dig själv när du säger att du "kom på dig själv med att inte riktigt vara dig själv". Enligt min (personliga) uppfattning innebär samtliga bröllop ett visst mått av teaterföreställning, även om känslorna du har för din man säkert är äkta. Men det kanske inte var det optimala forumet att visa dem? Du sa ju det själv, ni hade ju till och med repeterat innan. Är som sagt ändå övertygad om att ni fick uppleva (och förhoppningsvis får återuppleva) en hel massa fina saker under dagen och kvällen. Kanske kan du be att få några favorittal nedskrivna av talarna?

/G

lillamillan:

Nej, julen är inte "barnens högtid". Julen är en högtid med religiöst ursprung som omfattar ALLA människor (som vill fira), familjer, ensamma gamla människor, unga par et cetera. Och det är helt och hållet upp till var och en vem man vill fira med, och hur man vill göra det.

Och lillamillan igen: Trist för dig att du "tappat känslan"; de flesta vuxna jag känner har inte haft samma otur.

Vi förbjöd ingen att ha barn i kyrkan. Vi tycker om våra vänner och litar på dem, och de gick mycket riktigt ut om barnen visade ansatser till att vilja pipa. Om ni inte har förtroende för era vänners förmåga att visa er respekt - byt vänner. Eller fråga er hur bra vänner ni själva är.