Bröllop utan känsla...
Anais Nina
Jag känner med dig, jag skulle reagera likadant tror jag.
Och det värsta är väl kanske att man hela tiden tänker "den där känslan MÅSTE komma snart, jag måste vara glad, vi gifter oss nu, den här dagen är snart över" och sätter en enorm press på sig själv.
Nog för att lilltjejen kunde ha burits ut eller tystats ner, det var ju faktiskt dålig stil av hennes mamma, men "olyckor" och oförutsedda saker händer ju - speciellt med barn.
Men bröllopsdagen ÄR en enormt stor dag, man planerar in i minsta detalj och självklart har man stora förväntningar om att det ska bli fullkomligt underbart, och går minsta lilla fel kan det ju förstöra hela dagen, beroende på hur man själv tänker.
Oftast är det ju sin egna hjärna som är sin värsta fiende, som du säger, din man såg överlycklig ut - han kanske tyckte det var synd med lilltjejen, men släppte det och hade roligt istället.
Jag är själv väldigt kritisk av mig, jag fokuserar bara på irriterande småsaker och retar upp mig själv tills jag vankar som en tickande bomb, och det är en egenskap jag avskyr hos mig själv och det gör mig olycklig i många stunder.
Livet skulle kunna vara så mycket enklare, om man bara kunde rycka på axeln nån gång åt problem som dyker upp. Men det kan jag inte, och jag MÅSTE lära mig att inte vara så hård mot mig själv.
Gör det du känner måste göras, är lilltjejen ett problem i vanliga fall också så ta det med mamman. Det här är ju en fråga om uppfostran och väldigt dåligt ansvar av henne att låta det gå så pass långt att lilltjejen "tilläts" sno ert ögonblick. Jag skulle bli skitarg och säga det rakt ut, speciellt om det hänt förut.
Nu känner jag mig dock ännu mer säker på att ha barnfritt på vårt bröllop - älskar barn, men en annan dag kanske...