Bröllop utan känsla...
OJ, nä stop nu. Att du inte känner dig lycklig, det kan du inte skylle på ett barn. Det låter faktiskt rätt långsökt. möjligen kan det skapa lite irritation, men man kan inte låta hela ens lycka och glädje flyga ut genom fönstret för att ett barn stojar lite.
Däremot låter det som om dina förväntningar varit alldeles för höga och felriktade.
Skulle ett barn stojja och springa omkring i kyrkan så skulle jag troligen vända mig om, skratta lite, kanske böja mig ner och be barnet komma fram till mig.
Ja faktiskt, jag skulle ta det så lätt, säga hej x, kom hit, sätt dig här framme hos oss så får du se vigseln på nära håll, sätt dig här på altarringen.
Och ja, jag räknar kallt med att det kommer att hända. Under vårt första dop hände det tex. vi tog då fram ALLA barn och sjäng blinka lilla stjärna i kyrkan och allt var så mysigt när jag och prästen satt ner längst framma i gången med alla barn.
Så mycketmer glädje bidde det då istället.
Man kan inte hänga upp sitt liv och sin glädjes vara eller inte vara på att ett barn stojjar. Så självisk och egocentrisk kan man inte vara, då slår det bara tillbaka mot en själv.
Även om barnet irriterade dig så kan du aktivt välja hur du skall reagera på det.
se det som något kul, ett härligt minne eller gå och sura över det.
Det är tråkigt att du känner dig misnöjd över ditt bröllop. Men det ligger inte hos barnet, det ligger helt i dina egna känslor. För man kan inte styra allt och alla i minsta detalj. Bara sig själv.