Bröllop utan känsla...

by the way och fortfarande OT: julen var en hednisk högtid från början men som med så mycket annat har kristendomen gjort om den till "sin" högtid...men nu tycker jag tråden ska återgå till det den verkligen handlade om: hur ska TS kunna känna lycka över sin bröllopsdag? Jag tycker så här: släpp allt det tråkiga som var och fokusera på det som var viktigt, ni blev man och hustru och gör om ceremonin ni två, det är ingen idé att gräva ner sig i det som har varit, bättre att glädja sig! Det spelar ingen roll hur mycket du än grämer dig, ni får inte tillbaka er bröllopsdag för det! Då är det bättre att försöka gå vidare och inse att den dagen blev ni ändå gifta och så var det med det. Kanske låter hårt, men jag anser liksom någon mer här uppe att man VÄLJER hur man tolkar en situation -läs Kay Pollack, Att välja Glädje, rekomenderas varmt till alla hispiga brudar som tycker saker går fel. Det är alltid du som människa som i slutändan är ansvarig för hur du ska tolka situationer! Läs den så blir du nog glad igen! Stor kram

skalar: nej jag menar inte att det är OK att förstöra för andra, absolut inte, men när situationen nu ser ut som den gör, och den kan ju inte ändras så länge vi inte uppfunnit tidsmaskinen så tycker JAG att det är bättre att försöka se saken ur ett annat perspektiv än offerperspektivet, jag faller själv lätt i detta då jag tycker att någon behandlat mig förjäkligt men försöker komma ihåg att var och en är ansvariga för de egna handlingarna och tankarna och man kan inte ändra andra människor, bara sig själv.. och det var det jag menade till TS, att eftersom gjort är gjort och hon inte kan ändra sin systers handling, kan hon i alla fall försöka ändra sin egen inställning och tanke, så att man ser saker ur ett annat perspektiv. jag vet att det inte är fint att inte tycka synd om, men tyvärr, jag anser att man alltid har ett val och det står jag för. Har gått igenom en hel del med min familj senaste tio åren och alla slutsater vi kommit fram till handlar om att alla i slutändan har ett val: att bli ett offer för omständigheterna eller inte, oavsett om det är livets viktigaste dag eller inte. skäll på mej om det är det ni vill, men jag ändrar inte åsikt för det och tråden var till för att försöka hjälpa TS och det gör alla på sitt sätt och jag på mitt så skäll inte på mej för mitt sätt att se på saker.

ps. sen tycker jag inte att TS syster gjorde rätt, det är inte det jag vill säga, hon hade ju också ett val...

ammande barn är väl en självklarhet att de får vara med i kyrkan. lika mycket som det är en självklarhet att man går ut om barnet stimmar och lever om. jösses, barnet klarar sig ju faktiskt inte själv när den är en månad gammal eller upp till sex månader..