Bröllop utan känsla...

Jag förstår hur du känner och det är tråkigt, dom borde haft koll på dottern. Men jag vet inte om det verkligen hade blivit bättre om tjejen satt snällt i kyrkan heller...

Vi hade en toppendag, inte en grej blev fel, och allt blev så mycket bättre än vi vågat drömma om... MEN jag har inte mycket minnen kvar från kyrkan. Jag kommer ihåg av att vi gick in och såg alla, och den otroligt fantastiska känslan av att alla var där för oss, finklädda och glada och såg på oss när vi gick in. Vi båda var så mycket uppe i varv och rus att vi inte lyckades gå i takt varken till in- eller utgångsmusiken (haha, vi som dansar jättemycket annars och alrig är ur takt...) och jag står där framme vid prästen och hör hur hon pratar om framtiden och kärleken, men jag förstår inte vad hon säger. Mitt under min mans löften vaknar jag upp och inser att jag måste koncentrera mig på vad prästen säger, för snart är det ju min tur! och jag lyckades hålla ihop koncentrationen så pass att jag sa "rätt" efter henne (var så virrig att jag var rädd att hinna glömma vad jag skulle säga). =)

Allt det här låter kanske hel knasigt, men det är så himla himla mycket när du står där i kyrkan, alla som är där, alla känslor, allting, det blir bara förmycket att ta in. Min man var väldigt rörd, men jag förstod inte ens sångerna/psalmerna som vi också noga bestämt innan som var så perfekta (o dom var perfekta! när jag ser videon nu i efterhand blir jag jätterörd).
Jag har inte stört mig något på det här, för det var en så himla härligt upplevelse ändå, hela dan var ju en fest för oss och vår framtid.
Jag tänkte bara berätta om hur det var för oss, och att jag inte heller fick det där "fina djupa" just när vi lovade varandra, utan det var mer under repetitionen då jag kunde koncentrera mig på just det, och vad det innebär.

(sen är det man lovar varandra i kyrkan bara för att det ska vara juridiskt bindande, man lovar ju varandra samma sak varje dag, så ser jag det iaf, det är inte större än så...)