Jag har i princip tänkt på att göra en operation sen jag fick bröst. Mamma sa alltid: bröst utvecklas. De kommer se helt annorlunda ut när du är 20. Och visst gjorde de det..fast bara till det sämre:(
Största anledningen till att jag väntade med att göra operationen handlade vare sig om rädsla för komplikationer eller kostnaden. (för det kunde ju knappast bli värre än vad de såg ut innan..) Den största rädslan var faktiskt att göra min omgivning besviken på mig. Besviken på mina värderingar. Jag har alltid varit den fina tjejen med superbra självförtroende som försöker få alla andra bli kvitt sina problem och komplex. Jag vet inte hur många vändor jag följt med vänner till anoreximottagningar mm. Försökt få folk att fatta att de duger som de är..förstå vad som egentligen är viktigt och prioritera det istället. Så går jag själv och opererar mig..som ett slag i ansiktet på min lilla kusin som i åratal svält sig själv för att bli kvitt sina "groteska" lår. Snacka om att gå emot sina egna moralpredikningar.
Jag trodde alla skulle dömma mig efter operationen. Men min syster sa åt mig "sluta leka martyr för den goda sakens skull. Du behöver inte vara den perfekta förebilden hela tiden. Framförallt: skit i vad folk tycker! Det är ditt liv och du är regissör." Min pojkvän, som är nybliven läkare, stöttade mig till 100% i mitt beslut och hjälpte mig kritiskt granska alla fakta. (Bl.a. gick han igenom alla rapporter om silikonets effekt på kroppen och hittade en hel del brister i fakta. Det är inte ok att säga så som många läkare gör att "silikon finns ju naturligt i kroppen. Därför är det inte farligt" Det är helt irrelevant!) Jag har sagt det tidigare: kirurgerna är försäljare..men det avskräckte mig ändå inte från att göra operationen.
Men min omgivning blev aldrig besvikna på mig. (Bara en, som själv har mycket stora komplex över sina bröst) Tvärt om! De tyckte jag var modig som vågade göra det och dessutom var helt öppen med det, utan att skämmas. En kompis skrattade glatt när jag berättade och sa: "Tack och lov för att du inte är perfekt! Ibland har du nästan varit omänsklig.." Hon skvallrade givetvis till sin pojkvän, som kom fram till mig på en fest förra helgen och helt spontant kramade om mig och sa "jag tyckte du behövde den (kramen). Du har verkligen gått igenom en del. Bra att du vågar göra det som känns rätt för dig". Jag har nu valt att vara helt öppen angående operationen. Vill inte ha något "hysh hysh" bakom ryggen och det känns riktigt bra. Okej..jag kan bli blödig för mindre, men det är först nu jag har fattat att min omgivning verkligen bryr sig om mig, och den insikten är nog en ännu större positiv effekt av operationen än det faktum att jag äntligen har fått normala bröst.
Givetvis räknar jag med att få göra fler operationer (förhoppningvis inte inom 10 år) Det bör man nog göra om man väljer att göra den här typen av operation. Bröstens utseende ändras mycket med åren, även då man har geléhallon. Möjligt att jag väljer ta ut implantaten helt nästa tillfälle..om jag då inte känner något behov tycker jag det är onödigt med främmande ämnen i kroppen.
Shit va långt det blev! Kanske ska skriva självbiografi istället;)
