Hur gör jag?

Oj! Jag lider verkligen med dig. Det där var verkligen ingen rolig historia.

Svårt val du står inför. Är du tillräcklig stark kanske det är en bra ide att rensa luften och få en förklaring till varför det är som det är. (Det är inte jag så jag har bara hör min mammas version och nu 30 år senare börjar det gå upp för mig att livet inte alltid är som man tror).

sådana här saker brukar ha en tendens till att hinna ikapp hur man än väljer att göra. Kanske du har barn, eller kommer att få och de kommer def vara nyfikna och ställa frågor.

Försök att vara så ärlig du bara kan, kanskr främst mot dig själv, men även mot din mamma och pappa. Försök att lyssna på vad din mamma faktiskt säger.

*styrkekram*

Jag har två synpunkter:
1: Självklart ska du rensa luften som burken här ovan skriver. Det är inte bra att trycka undan alla känslor, en dag kommer allting explodera. Hon har ju en del att stå till svars för. Beklagar att din pappas sida beter sig så oerhört omoget och elakt! Självklart vill man ju ha kontkat med sin mamma. Deras hantering av det här är det märkligaste jag läst på länge. Lycka till!

2: Varför förutsätter du att nån ska hjälpa dig ekonomiskt med ditt bröllop?? Du är väl en vuxen människa som tar ansvar för ditt eget liv? Hon har verkligen ingen skyldighet att finansiera ert bröllop! Sen kan jag tycka att det är lite svagt av henne att inte kunna erbjuda sin hjälp med att sy in klänningen, känns som om hon har en del att gottgöra för.. Men som sagt, det är ju du som valt att gifta dig och det innebär inte att du kan ställa krav på att alla ska hjälpa till..

Lycka till med konflikterna, hoppas att det reder ut sig!

Jag ställer absolut inte krav på att "alla ska hjälpa till", hittills och troligtvis framöver kommer jag (vi) fixa allt alldeles själva. Alla som gifter sig har självklart gjort ett eget val och är vuxna, så även vi. Så varför ska någon överhuvudtaget få pengar till hjälp vid detta arrangemang som vi själva väljer att göra? Varför hjälper föräldrar sina barn med pengar till ett bröllop? Kanske för att de själva vill, kanske för att stödja sina barn i en fas i livet då man är omgärdad med många "etablerings-kostnader", kanske för att man själva skaffat sig allt man behöver, kanske för att man själv en gång fick hjälp av sina föräldrar och vill föra en god tradition vidare? Kanske för att man älskar och bryr sig och vill väl?

hm.. knepig situation det där..
som nämnt ovanför, borde du nog ta itu med relationerna till din mor o far, innan du blandar in bröllopet i det hela.
väljer de att bete sej barnsligt så låt dem göra det.. visa själv då istället att du vuxit upp och inte är beroende av dem.

ang. att få hjälp inför bröllopet..
jag frågade min mamma om hon ville följa me o titta på bröllopsklänning..
men det intresserade henne inte det minsta.. hon tyckte bara det var besvärligt.
visst blev jag lite ledsen, men å andra sidan..
jag vet att mina föräldrar älskar mig för den jag är, även om de inte kan hjälpa mig ekonomiskt, eller känner sej särskillt intresserade av planeringen.
vissa människor gör inte det helt enkelt.

Det bästa (enligt mig) att göra inför vårt bröllop som äger rum aug08, är att planera saker själva, och sedan ta hjälp av de människor runt oss som erbjudit sej att hjälpa till, och som vi vet väldigt gärna ställer upp...

då slipper man bli besviken..

Det är väl bara att fråga allt det du vill veta. Det värsta som kan hända är att hon inte svarar men då vet du ju vart du har henne.
Att hon sen inte vill hjälpa dig med ditt bröllop är ju inget du kan klandra henne för. Du är ju vuxen och det är ditt bröllop. Ingen av våra föräldrar hjälper till med vårt bröllop men det är å andra sidan inget vi räknat med.

EBP: tycker ditt inlägg var mycket omoget!
Du skriver att man hjälper till för att man själv vill. Precis, där har du ditt svar! Hon vill inte och det är ju inget tvång.

Att man älskar nån för att man hjälper till med pengar är väl oerhört irrelevant? Betyder det att de vars föäldrar inte kan/vill/har råd att hjälpa till älskar sina barn mindre???

Jag tror jag måste förtydliga mig. Min fråga gällde om jag skulle fråga min mor om hur hon tänkt sig med bidrag för att ge henne möjligheten att bidra. Det är inte så att jag frågat, fått ett nekande svar och nu klandrar henne för detta. Att hon kan, det vet jag, annars skulle jag faktiskt inte fråga. Men eftersom hon tidigare visat sig sakna en och annan "mamma"-gen (mitt tyckande) så kanske hon skulle uppskatta frågan, man vet ju inte förrän man just ställer frågan.

Jag är själv mor och skulle ALDRIG kunna vara ointresserad i något min dotter företar sig. Vad ska jag engagera mig i om inte mitt barn? Dessutom är det ju inte som så att traditionen att praktiskt/ekonomiskt delta i sina barns bröllop är någon ny och ganska ovanlig sed, tvärtom... Jag vet själv att när min mor gifte sig 18 år gammal fick hon mycken hjälp av min farmor. Och min farmor skulle inget hellre än hjälpa mig också men nu kan hon inte det längre.

Nåväl, vi kan sluta tråden här för jag behöver nog inte fler råd utan kommer att ställa frågan till min mor för att ge henne chansen att delta. Hur hon tar det är upp till henne, hon är också en vuxen människa. Och ja, det smärtar lite för mig när min mor nu inte spontant verkar känna något större intresse för mitt bröllop, sådan är jag....

Tittij:
Att ge en gåva är väl ett av alla sätt man kan ge uttryck för att man bryr sig och vill väl? Däremot tror jag att vi är överens om att det inte är det enda uttrycket, den som INTE ger är ju inte likställt med att den inte bryr sig....

Burken:
Tack för styrkekramarna, de behövdes sannerligen.... Några kramar tillbaka att användas vid behov

Några styrkekramar till dig!

tycker också att har du styrkan så ställ din mor mot väggen.
Sen kan man ju inte tvinga föräldrar att ställa upp ekonomiskt men det fattar jag det som om du inte heller gör!
Sig annars till din mamma att hon kan stötta bröllopet med ett bidrag istället för med presenter.

Lycka till och hoppas att allt ordnar sig!

Hmmmmm.....komplext problem..

Först o främst så skickar jag en stor kram!

Din mamma vet ju om att ni ska gifta er och jag är övertygad om att hon också kan fantisera om att det kommer att kosta...

Om din mamma hade erbjudit sig att betala x antal kronor för det så är ju det ett eget,medvetet och fritt val MEN att hon väljer att inte kommentera det eller erbjuda sig är ju också ett eget, medvetet och fritt val- vare sig man har ekonomisk möjlighet eller inte!
Att du som mor sedan väljer och kämpar för att ha en helt annat kontakt och ett helt annat intresse i och för dina egna barn är ju så himla bra men faktum kvarstår- ni är olika och gör olika val!

Övriga frågor- som inte rör just bröllopet- kan du ta upp med henne vid ett annat tillfälle...förslagsvis efter ditt eget bröllop.

Lycka till och en kram till!/ Lady

Hej!

Skickar först en kram för det kan man aldrig få för många av!

Förstår dig helt, har växt upp utan min far men har sedan ett antal år tillbaka regelbunden kontakt med honom och har samma tankar inför bröllopet.

Jag och min sambo ska själva spara ihop till bröllopet och räknar inte med en krona från varken hans eller mina föräldrar, det är ju vårt beslut trots allt. Men jag önskar samtidigt att min far för en gångs skull ska visa att han faktiskt är min far och erbjuda ett bidrag... Han har pengar det är mer "pappa"-gener han saknar.

Har du mod (försöker själv skaffa mig det på något sätt) så tycker jag att du ska prata med din mor om ett ev. bidrag, hon kanske, som du säger, skulle uppskatta frågan? I vilket fall så slipper det läggas till "Varför gjorde du så?"-funderingarna...

Lycka till och ta inte åt dig utav "Sånt kan man inte kräva"-kommentarerna för det handlar inte om att kräva utan att folk ska vilja...

"Lycka till och ta inte åt dig utav "Sånt kan man inte kräva"-kommentarerna för det handlar inte om att kräva utan att folk ska vilja..."

Förtydligar mitt eget ovanstående inlägg...Håller fullständigt med om ovanstående kommentar! MEN det är inte upp någon att övertyga eller ens ifrågasätta folks frånvarande vilja utan se det som att personen ifråga kanske redan har bestämt sig för att inte "vilja" bidra med vare sig hjälp eller ekonomiskt...tycka vad man vill om det men att inte vilja är ju också ett fritt val...