Går det att flytta isär och ändå vara ihop?

Stenbruden,

Tack för ditt svar. Jag tror din idé med lite motkrav kan vara en bra grej. Just nu känns det som att han sitter med alla bra kort på handen och jag inte ett enda.

Jag antar att om han velat göra slut hade han gjort det direkt. Med tanke på att han sade att han ville flytta isär så borde han vågat säga att han ville göra slut. Det är nog det som är jobbigt just nu. När jag är med honom är allt underbart mellan oss, från bådas håll. Vi trivs ihop och älskar varandra och sexlivet funkar grymt. Därav min förvirring tror jag. Sånna dubbla budskap.

Eftersom jag känner honom så blev jag inte förvånad men det gör inte att man blir mindre ledsen och sårad

Det enda svaret jag har fått är 1: att det gick för snabbt när vi flyttade ihop 2: att han inte vet om han är på rätt ställe i livet för att bli seriösa. Han tycker att om man är 25 borde man vara mer säker på vad man vill i livet och har man varit ihop i snart fyra år kanske man ska känna sig mer säker på att bo ihop och så... 3: han har bestämt sig att skriva en bok och försöka bli författare vilket är svårt att genomföra på våra 30 gemensamma kvadrat 4: han kan inte tänka över livet när vi bor ihop. Han behöver utrymme...
Men han älskar mig och vill vara ihop med mig. FAN! Det värsta är att han är en sådan underbar kille. Jag vill leva med den här mannen och ser mig verkligen i framtiden med honom. Om det ändå vore så att jag tvivlade lite så hade jag kunnat gå vidare direkt.

Hej allihop,

Tack för svaren. Jag måste säga att era svar har gjort mig glad. Det är skönt att ni lägger energi på att hjälpa mig tänka. B
Borisson: Jag hade gärna ställt upp ett gemensamt mål för framtiden och jag har inget problem att leva på distans med honom. Det har vi gjort förr i kortare perioder (fyra månader varje gång) och han har även varit ute och rest två gånger på långresor. Så mitt problem är nog mer med hans tankar kring oss. Vem fan måste bestämma sig om man är redo att satsa om man älskar personen. Han påstår ju att han känner sig osäker på om han är vid "den tiden" i livet där han kan satsa seriöst med mig. För mig är detta lite svårt att förstå. Om man älskar någon så är man tillsammans och ser vad framtiden ger. Sen om man inte är ihop om ett tag eller inte gifter sig så visar tiden det och går inte att påverka.
PennyJenny: Jag håller med. Jag är inte en person som ställer ultimatum. Just nu är det här så pass viktigt för honom att han är redo att ställa vårt förhållande på spel. Jag hade ju kunnat slänga ut honom samma dag om jag hade velat det. Så jag hoppas att det ger sig med tiden och att jag kan ta lite utrymme själv.
Stenbruden: Det långa avståndet beror på att han ursprungligen kommer från göteborg. Har bott i Stockholm för plugget. Så alla bra polare och familj är ju hemma i göteborg. Annars hade han ju inte flyttat så långt och jag inte tyckt det vore en sådan stor grej.
TRO MIG! Om han inte hade varit en sådan underbar man och om jag inte hade älskat honom så innerligt så hade jag dumpat honom ögonblickligen. Till saken hör att han har mått SKIT i ett år. Vi har klarat det mesta ihop och jag kan inte se ett liv utan honom. Det känns dock lite skumt att han är i göteborg och kollar lägenhet nu. Undrar om jag kommer må så här hela tiden han bor där? Vill inte ens tänka på det. Idag tog jag mig i kragen och började sjunga i en ny kör iaf. Sedan har jag börjat dansa magdans. Jag pallar inte att gå hemma i vår gemensamma lägenhet om han inte är här!

Jag säger det till er som jag sade till honom. Det hade varit en helt annan sak om vi inte flyttat ihop när vi gjorde det och om han då hade sagt att han ville bo hemma i göteborg ett tag. Det hade jag blivit ledsen över men inte på samma nivå. Eller om han beslutat sig för att studera någon annan stans ett tag. Men nu känns det som om han bara gör det för att flytta ifrån mig och ha kakan och äta upp den samtidigt. Utöver detta känns det som att han idealiserar att vara ensam och flytta hem igen till göteborg. Han kan ju inte komma på att han inte kan leva utan någon. Man kan ju inte leva ensam hela livet. Och man kan för den delen inte dumpa det bästa man hittat i livet på grund av att man fått lite kalla fötter. Det som sårar mig mest är väl just det som ni alla har nämnt: -att han inte räknade in mig i sin plan alls. Vi hade bara för en månad sedan planer att flytta tillsammans utomlands men nu känns det som att jag sitter på pottan och vet varken ut eller in!
Ni är underbara allihopa! Er energi och omtänksamhet gör mig varm inombords. Jag vet att det är svårt att ge råd och jag söker inte svar på mina frågor. Ni vet, precis som jag, att man ibland bara måste prata av sig och få bolla lite tankar. Just nu känns allt lite upp och ner och då är det skönt att höra lite andra tankar kring situationen. Det som är mest konstigt är hur vi är ihop. Vi har det underbart när vi är tillsammans! Samlivet, kärleken och sexet är underbart. Vilket inte gör mig mindre förvirrad direkt

Tack för alla tänkvärda svar. Han flyttar nu i nästa vecka vilket känns ruttet! Kan inte bestämma mig om jag är arg eller ledsen och sårad. Skulle gärna dumpa honom men pallar helt enkelt inte. Tyvärr är han en den mest underbara mannen jag träffat (trots denna skumma handling) så jag klarar det helt enkelt inte. Allt ger sig nog med tiden.

Nu hamnar man i ett gränsland av känslor och tankar. Vill nästan bara få iväg honom så man kan få lite struktur i vardagen och känna efter hur det här ska funka egentligen. Man lyckas ju i huvudet konstruera alla möjliga senarion över hur detta skall funka och vad som kommer hända. Under tiden får jag helt enkelt luta tillbaka på att jag älskar honom trots det han gör just nu.

Jag älskar er alla och tar till mig ert stöd!

Ni är underbara allihopa!

Ni ger mig perspektiv som jag inte kunnat finna i mitt eget huvud. Nu har jag väl hittat en helt okej vardag med min pojkvän och nyfunna distansrelation. Jag gillar det inte men har väl accepterat det helt enkelt. Hade honom här i helgen vilket kändes underbart. När vi väl ses så klickar det!
Det är aldrig lätt att inte befinna sig på samma plats i livet som sin partner. Vi var ju som sagt bara några dagar ifrån att tillsammans flytta till köpenhamn när han kläckte ur sig att han skulle flytta. Men det kändes underbart att träffa honom, då faller allt på plats!
Ibland är det svårt att se framtiden med en person som bara vill ha frihet och ensamhet. Jag tror helt enkelt att det här är hans livskris och hans möjlighet att gå tillbaka till en ansvarslös och behaglig vardag. Nu har han skaffat en liten lägenhet i andra hand och bor nära sina vänner i sin hemstad, utöver att han kan importera sin flickvän någon helg då och då. Ni kan säkert notera min undertryckta irritation. Ibland tycker jag han verkar leva i en fantasi och att han inte vill växa upp. Jag vet att det jag säger här är endast mitt perspektiv men jag ser verkligen inte hur man kan älska någon och sedan flytta till en annan stad och säga att man är osäker på relationen och vad man vill i livet. Som jag sagt tidigare hade jag lättare förstått om han ville flytta tillsammans men skaffa två lägenheter. Men det ger sig med tiden om jag kan stå ut med det eller inte...

Usch va deppigt och argt mitt förra inlägg lät. Det var inte riktigt meningen. Men ni vet lika väl som jag att det är de starka negativa sakerna som man vill ha feedback på och skriva av sig med. De positiva gör livet värt att leva medan de negativa får en att tänka...

Ibland kommer man till välskäl i livet där man måste välja. Tyvärr har nog jag och min kille kommit dit iochmed att vi bott isär ett bra tag nu. Förra helgen då vi sågs sade han att jag är kvinnan han vill gifta sig med men att han inte kan vara med mig just nu.

Hans frihetsbehov och förviring kommer göra att vi inte kan vara tillsammans känns det som från min sida. I magen känns det som att det enda beslutet han kan ta är att göra slut med mig. Utöver att det självklart gör mig ledsen så gör det mig mycket frustrerad! Han ser inte till helheten nu under sin livskris. Livet är fullt av kompromisser och många måste man göra med sig själv. Om han nu inte ljuger utan faktiskt vill gifta sig med mig så får han lägga undan en viss del av sitt frihetsbehov. Det är så livet är.

Vi talade igår på telefon och jag hörde direkt att det var något speciellt som han ville säga. Han sa att vi måste prata och att han skulle försöka komma till mig nästa vecka redan, trots att vi ska ses om två veckor. Min magkänsla säger: han vill göra slut på ett snyggt sätt och träffa mig för att prata igenom det. Jag spenderade hela dagen igår i tårar och det känns fördjävligt helt enkelt.

Det här är mannen i mitt liv. Jag har aldrig träffat en sån här person och trots att motgångar vi haft så har jag aldrig tvivlat på att jag vill leva och gifta mig med denna man. Men jag kan inte påverka situationen och hans känslor. Jag förstår honom bara inte! Han säger precis som jag att han inte ser sig själv leva med någon annan och att jag är kvinnan i hans liv. Men trots det så spökar hans livskris och hans vilja att vara fri och ensam. Den tror jag har blivit för stor för att kompromissa bort och jag tror även att han funderar på att göra slut på vår relation.

Jag vet verkligen inte hur jag ska ställa mig till det hela. Visst vet jag att jag kommer klara mig utan honom men jag förstår inte hur han kan tänka sig att kasta bort det vi har ihop. Jag vet att jag tar ut saken i förskott och han har inte sagt något rakt ut på telefon. Men ni vet precis som jag att man känner sin käresta och min känsla säger mig att sannolikheten är att han kommer och hälsar på bara för att göra slut.

Usch, jag har verkligen satsat allt på denna man och gett allt. Jag har stått ut i två år och stöttat hans livskris som varit helt egoistiskt och svår för min del. Jag stöttade även hans beslut att flytta till en annan stad och har gjort det bästa av situationen. Jag känner mig bortglömd! Hans livskris har gjort honom så svår att nå och jag fasar för att han ska göra slut. Jag älskar den här mannen men känner mig lurad. Trots att han ännu inte sagt orden till mig att han vill göra slut.

Om ni har några som helst tips eller stöttande kommentarer så säg vad ni tycker! Jag behöver tankar som inte bara är mina egna.

Jag uppskattar verkligen era åsikter och tankar. Allt som kan få mig att bearbeta det här hjälper.

Jag vet att det kanske är dags att släppa taget om honom och att han antagligen inte kan ha en relation nu. Men vi har ändå varit ihop i snart fyra år och är ingen ny liten flamma för honom. Jag hoppas väl fortfarande att det ska komma något bra ur allt detta men efter vårt samtal igår kändes det inte så sannolikt.

Om jag inte hade haft sådana starka känslor för den här mannen så hade jag för länge sedan gått min egen väg. Men jag kan helt enkelt inte! Men om han bestämmer det åt mig så finns det väl iof inget att göra. Jag har haft två längre relationer tidigare och ingen av de männen har fått mig att känna på detta sätt och inte heller må så bra som jag gör med denna man.

Självklart går jag inte upp i rök bara för att vi gör slut men jag inser att jag inte kommer träffa många liknande män i mitt liv. Och han har insett detsamma. Trots det hittar vi ingen gemensam mark där vi båda kan vara lyckliga. Så jag antar att om han vill gå sin egen väg så är det väl bäst för båda. Trots att det får mitt hjärta att vända sig inombords och min mage att knyta sig. Han är mannen jag vill leva med, gifta mig med och skaffa barn med. Men om han inte är på samma sida nu så kan jag väl inte göra något åt det

En fråga. Jag förstår honom inte riktigt då han påstår att jag är kvinnan i hans liv och den absolut mest underbara människa han träffat och dessutom den han vill gifta sig med i framtiden. Hur prioriterar han då om han inte vill bo med mig eller rentutav göra slut med mig? För mig är detta att gå emot ett mål med livet bara för att leva gott ett tag i nuet. Motsägelsefullt av rang. Det är inte så att jag tvivlar på det han säger. Tvärtom, jag litar på att han är fullt ärlig och känner honom så pass väl att veta vad han känner. Trots det förstår jag honom inte.

Tiden har gått sedan mitt första inlägg på tråden och då var jag knäckt över att leva separat. Nu har jag vant mig vid detta och är lycklig i mitt liv. Jag har tom trivts bra med hur vi haft det de sista månaderna. Jag har fått möjlighet att ägna tid åt mig själv och mina intressen på en helt annan nivå. Självklart saknar jag honom men jag hade inte velat flytta ihop med honom direkt om det vore så att han ville flytta tillbaka hit. Jag hade föredragit att leva separerade ett tag till för hans och min del. Men jag måste känna att vi är på samma blad inför framtiden. Först då är jag villig att satsa allt igen.

Jag vet att jag kommer bli bränd och känner det på mig redan nu. Det skulle krävas mycket för att han skulle vilja fortsätta som vi har det nu. Men trots det lever jag på hoppet om att det en dag blir VI igen. Dumt kanske men som ni sade så är människor inte rationella i våra beslut och känslor. Jag älskar honom och han är värd allt jag har gått igenom med honom. Han är tom värd att bli totalt bränd för. Hemskt men sant!

Jag tar verkligen till mig era tankar och funderingar. Det är alltid bra att få en annan synvinkel på saker och ting och ibland få lite objektivt tänkande i min annars så subjektiva värld. Varma kramar till er alla!!

Ni är underbara. Att få stöd från personer som inte känner mig känns bra. Jag är i mitt liv en person som inte släpper in många personer i min närhet och därmed inte delar med mig av mina känslor till så många. Men det är verkligen härligt att få stöd och bra funderingar från er alla.
Jag vet att livet går vidare och att jag kommer träffa andra potentiella makar i min tid men det är nog inte det som stör mig direkt. Jag har satsat så mycket på denna man och jag älskar honom av hela mitt hjärta och person. Han är mannen jag vill se uppfostra mina barn och hjälpa mig genom livets alla vinklar och vrår. Men ibland kan man inte få det man vill.
Han ringde idag iaf och ska komma och hälsa på redan på onsdag eller torsdag. Jag antar att han har något han vill få av sitt samvete eftersom han inte kan vänta tills helgen då jag inte jobbar. Sedan kan jag ju inte veta att han vill avsluta vår relation men det talar för det. Eller iaf talar det för att vi måste sätta oss ner och bestämma oss för vad vi vill. Och sedan se om våra viljor går att kombinera överhuvudtaget i det livet vi lever nu.
Alla har behov genom livet och de ändrar sig konstant. Om han måste prioritera sig själv före mig så kan jag inte rå över det. Men det gör inte saken lättare. Jag är fortfarande sjukt ledsen och uppgiven över det hela. Kan faktiskt inte se ett liv utan honom. Jag vet att det kommer gå bra men just nu ser jag det inte. Man blir rätt trångsint när man är ledsen.
Män är svåra ibland. Eller människor är svåra ibland. Man kan inte vilja gifta sig med någon och sedan göra slut med den personen. Det för mig går inte ihop. Jag vet att ni försökt förklara men i min värld så tar man inte sånna beslut!
Folk i livskriser blir oerhört egoistiska så jag nästan blir tokig på det. Kan man inte se helheter bara för att man mår dåligt själv? Kan man inte se saker i ett större perspektiv än behov som finns just nu? Hans behov just nu är att frånsäga sig allt ansvar och bara fokusera på sig själv. Men i det långa perspektivet är det ju inte så... Jag blir helt enkelt tokig på honom!
Om ni kan komma med tankar som får mig att förstå vore jag er evigt tacksam. Men tror inte att det går
Distansförhållanden har inte jag heller något emot. Om man vet vart man står och båda begär samma sak av relationen. Men jag kan inte stå på "hold" och vänta på något som sedan inte blir det jag väntar på...

Viktualia: Tack! Var inte därför jag startade tråden och kunde inte tänka mig att få så mycket utav den heller. Jag hoppades på råd men har fått så mycket mer. Fortsätt sprida din energi såsom du gör till mig. Det är det som gör att vi räknas på jorden

Du fick en gråtande kvinna att le ikväll!