Går det att flytta isär och ändå vara ihop?

Oj vad svårt, jag lider med dig! Jag kan se det lite som du skriver, hur kan han vilja flytta ifrån den han älskar.. Jag tror att det är viktigt att verkligen känna efter vad DU VILL! Orkar du med ett distansförhållande? Jag har upplevt det och det var tufft. Vi gled isär och det slutade med att jag tappade alla känslor, vi gjorde slut.
Han kan inte ha kakan och äta den samtidigt, antingen är man singel eller inte..
Prata prata prata med honom och försök känna efter!

Jag har inga bra svar till dig, det är ju så olika med alla människor hur man funkar osv. Särbo kan funka, många gör ju det men frågan är om man kan bygga en framtid ihop på det. Jag vill aldrig uppleva det igen.

Jag hoppas verkligen att det löser sig för dig och att du blir lycklig hur det än slutar. Förstår att det gör ont!
Styrkekramar till dig!

Ett litet tillägg...

Han ställer ju enorma krav på dig med sitt beslut.. kanske du kan ställa lite motkrav (kan kännas lättare för dig)

Om han nu älskar dig som han säger och har en livskris. Föreslå parterapi eller att han själv går och pratar med ngn. Tex..

Eller lägg upp en prövoplan över en viss tid..

Bara några tankar. Du vet ju bäst hur ni funkar!

Stenbruden,

Tack för ditt svar. Jag tror din idé med lite motkrav kan vara en bra grej. Just nu känns det som att han sitter med alla bra kort på handen och jag inte ett enda.

Jag antar att om han velat göra slut hade han gjort det direkt. Med tanke på att han sade att han ville flytta isär så borde han vågat säga att han ville göra slut. Det är nog det som är jobbigt just nu. När jag är med honom är allt underbart mellan oss, från bådas håll. Vi trivs ihop och älskar varandra och sexlivet funkar grymt. Därav min förvirring tror jag. Sånna dubbla budskap.

Eftersom jag känner honom så blev jag inte förvånad men det gör inte att man blir mindre ledsen och sårad

Nej jag förstår det! Måste vara skit jobbigt.
Kan han ge ditt ett vettigt svar när du frågar varför? Kan han förstå dig och finnas där för dig?

Vissa som hamnar i kriser i livet kan bli vansinnigt egoistiska just då och jag tror att blir man den som "drabbas" av det då så måste man ryta ifrån så den andra vaknar.. Kan bli som en dvala. Och man har ju inte rätt att såra för att man själv mår dåligt..
Hade ju varit så mkt bättre om han kunde vända sig till dig och ni kunde hjälpas åt för att komma på fötter igen. Det är så man bygger ett tryggt förhållande med en stark framtid. Man går igenom kriser i genom hela livet och då borde man kunna luta sig mot varandra..
Hoppas du förstår vad jag menar..

Ställ krav! Du är värd respekt och få dina känslor på fötter lika mkt som han! Man är ju ALLTID 2 i ett förhållande! Stå på dig.

Det enda svaret jag har fått är 1: att det gick för snabbt när vi flyttade ihop 2: att han inte vet om han är på rätt ställe i livet för att bli seriösa. Han tycker att om man är 25 borde man vara mer säker på vad man vill i livet och har man varit ihop i snart fyra år kanske man ska känna sig mer säker på att bo ihop och så... 3: han har bestämt sig att skriva en bok och försöka bli författare vilket är svårt att genomföra på våra 30 gemensamma kvadrat 4: han kan inte tänka över livet när vi bor ihop. Han behöver utrymme...
Men han älskar mig och vill vara ihop med mig. FAN! Det värsta är att han är en sådan underbar kille. Jag vill leva med den här mannen och ser mig verkligen i framtiden med honom. Om det ändå vore så att jag tvivlade lite så hade jag kunnat gå vidare direkt.

Hopplöst!

Måste han ha så lååångt utrymme (syftar på avståndet som blir emellan er geografiskt)

Kan ni kanske kompromissa på ngt sätt så att ni båda tycker att det känns ok!? Han styr ju ditt liv lite mkt nu tycker jag...

Kan hålla med om att han verkar lite väl osäker på vad han vill.. jag känner ju inte honom alls men om man älskar ngn så högt så borde man inte vilja flytta isär.. eller? Vill man inte leva ihop så är det ju ngt som är fel, vad är "hans fel"?

Som sagt du sitter i en ganska hopplös sits eftersom han bestämmer över er och erat liv just nu.. Shit vet inte riktigt vad jag ska säga vännen.
Bara... GLÖM INTE DIG SJÄLV!

Det går att vara tillsammans på avstånd. Jag och min fästman har aldrig bott i samma stad, ibland inte ens i samma land. När man är i början av en karriär och har drömmar man vill leva ut, tror jag att man måste få det utrymmet, annars gräver man en grav för förhållandet. Vill du om 10 år vara den som får skulden för att han aldrig skrev den där boken för att du inte ville att ni skulle bo åtskilda? Vi har åkt massor fram och tillbaka, hittat alla möjliga lösningar för att hålla kontakten genom dagarna, längtat och drömt om när vi skulle få vara tillsammans. Detta har pågått i drygt fem år, om 40 dagar gifter vi oss! Nyckeln är att ha en gemensam plan som inkluderar er båda - om två år ska ni flytta tillsammans till staden x, t ex. Ställ krav - vill han vara med dig accepterar han det. Annars är det schysstare för er båda att gå skilda vägar, han kan inte ha kakan kvar i staden ni bor nu och äta upp den i sin hemstad om du förstår vad jag menar. vill han leva ut sina drömmar ska du också få göra det under de rätta förutsättningarna.

Lycka till!

Håller med Borisson. Ni måste båda vara med på en gemensam plan!

Det finns ju uppenbarligen distansförhållanden som funkar, mitt gjorde det inte.. Men jag var heller inte med på planen..

Kul Borisson att det har funkat för er!

Borisson har helt rätt tycker jag, det måste finnas en gemensam plan för er. Ni måste lägga upp den gemensamt. Första delen kanske just nu är att fundera på varsitt håll hur ni vill göra men sätt upp en tidsrymd för det. Du kan inte bara låta honom få sätta takten, det tror jag inte du kommer må bra av, samtidigt som jag inte tror på att ställa ultimatum det första som händer. Men du måste kunna ställa krav, det är faktiskt helt rimligt, det rör ditt liv oxå, och du kan inte bara låta honom bestämma och föra.

Hej allihop,

Tack för svaren. Jag måste säga att era svar har gjort mig glad. Det är skönt att ni lägger energi på att hjälpa mig tänka. B
Borisson: Jag hade gärna ställt upp ett gemensamt mål för framtiden och jag har inget problem att leva på distans med honom. Det har vi gjort förr i kortare perioder (fyra månader varje gång) och han har även varit ute och rest två gånger på långresor. Så mitt problem är nog mer med hans tankar kring oss. Vem fan måste bestämma sig om man är redo att satsa om man älskar personen. Han påstår ju att han känner sig osäker på om han är vid "den tiden" i livet där han kan satsa seriöst med mig. För mig är detta lite svårt att förstå. Om man älskar någon så är man tillsammans och ser vad framtiden ger. Sen om man inte är ihop om ett tag eller inte gifter sig så visar tiden det och går inte att påverka.
PennyJenny: Jag håller med. Jag är inte en person som ställer ultimatum. Just nu är det här så pass viktigt för honom att han är redo att ställa vårt förhållande på spel. Jag hade ju kunnat slänga ut honom samma dag om jag hade velat det. Så jag hoppas att det ger sig med tiden och att jag kan ta lite utrymme själv.
Stenbruden: Det långa avståndet beror på att han ursprungligen kommer från göteborg. Har bott i Stockholm för plugget. Så alla bra polare och familj är ju hemma i göteborg. Annars hade han ju inte flyttat så långt och jag inte tyckt det vore en sådan stor grej.
TRO MIG! Om han inte hade varit en sådan underbar man och om jag inte hade älskat honom så innerligt så hade jag dumpat honom ögonblickligen. Till saken hör att han har mått SKIT i ett år. Vi har klarat det mesta ihop och jag kan inte se ett liv utan honom. Det känns dock lite skumt att han är i göteborg och kollar lägenhet nu. Undrar om jag kommer må så här hela tiden han bor där? Vill inte ens tänka på det. Idag tog jag mig i kragen och började sjunga i en ny kör iaf. Sedan har jag börjat dansa magdans. Jag pallar inte att gå hemma i vår gemensamma lägenhet om han inte är här!