Går det att flytta isär och ändå vara ihop?

Du har din skäl till att vilja ge honom tid och känner att du vill göra det, då ska du göra det tycker jag. Det finns ju inget som säger att du måste dumpa honom och kasta ut honom bara för att han agerar som han gör. Men jag tycker att när du känner att nu får det vara nog, då ska du också säga ifrån och faktiskt kunna ställa lite krav. Att han inte vet om han är där i livet ännu att han vill satsa på dig, då måste han ju förstå att du kanske inte är på en plats i livet där du bara vill vänta. Att sats på varandra behöver ju inte innebära att man gifter sig, skaffar barn, stor villa och två bilar inom loppet av två år. Att satsa på varandra i er ålder kan precis lika väl handla om fortsätta leva tillsammans, satsa på de individuella saker man vill göra, men ändå inom ramen för förhållandet. Men att man ändå väljer varandra, gör ett aktivt val. Sedan kan det aktiva valet innebära att man kanske inte bor ihop under en period, för att man bestämmer det ihop, men nyckeln är att man gör det ihop.

Har tex en gammal barndomsvän som träffade sin sambo för 13-14 årsedan. De flyttade ganska snabbt ihop, bodde ihop i nästan två år, sedan kom hon in på högskolan på fastlandet (är från gotland). Hon flyttade dit, pluggade till lärare i 4,5 år och under de åren bodde de isär. De hade visserligen en gemensam lägenhet, men de bodde bara ihop under ganska korta perioder för på sommarna jobbade hon på ön, medan han hade flyttat till fastlandet där deras eg gemensamma boende fanns. Men när studierna var klara flyttade de ihop igen i ny stad, iny lägenhet. Idag bor de i hus och har två barn. De gjorde tillsammans ett aktivt val att fortsätta se på sig som ett par och vara ihop när de kunde.

Men se till att ta lite makt genom att gemensamt ta beslut, det tror jag är jätteviktigt för att du ska kunna må bra i det långa loppet. Annars finns risken att han bestämmer, det inte går som du vill och du bara känner en större och större frustration över att inte ha kunnat påverka. Det kanske det slutar med i alla fall, men då har du i alla fall försökt.

Jag säger det till er som jag sade till honom. Det hade varit en helt annan sak om vi inte flyttat ihop när vi gjorde det och om han då hade sagt att han ville bo hemma i göteborg ett tag. Det hade jag blivit ledsen över men inte på samma nivå. Eller om han beslutat sig för att studera någon annan stans ett tag. Men nu känns det som om han bara gör det för att flytta ifrån mig och ha kakan och äta upp den samtidigt. Utöver detta känns det som att han idealiserar att vara ensam och flytta hem igen till göteborg. Han kan ju inte komma på att han inte kan leva utan någon. Man kan ju inte leva ensam hela livet. Och man kan för den delen inte dumpa det bästa man hittat i livet på grund av att man fått lite kalla fötter. Det som sårar mig mest är väl just det som ni alla har nämnt: -att han inte räknade in mig i sin plan alls. Vi hade bara för en månad sedan planer att flytta tillsammans utomlands men nu känns det som att jag sitter på pottan och vet varken ut eller in!
Ni är underbara allihopa! Er energi och omtänksamhet gör mig varm inombords. Jag vet att det är svårt att ge råd och jag söker inte svar på mina frågor. Ni vet, precis som jag, att man ibland bara måste prata av sig och få bolla lite tankar. Just nu känns allt lite upp och ner och då är det skönt att höra lite andra tankar kring situationen. Det som är mest konstigt är hur vi är ihop. Vi har det underbart när vi är tillsammans! Samlivet, kärleken och sexet är underbart. Vilket inte gör mig mindre förvirrad direkt

Det finns inga givna svar och det är som du säger alltid bra att få bolla sina tankar och få lite ibland, nya synvinklar på det hela. Hoppas ni hittar en lösning och att du kan må hyfsat bra genom det hela.

I teorin tror jag man kan göra så, flytta isär men fortsätta vara ihop. Ibland behöver man ju bara lite "egen space", men älskar ändå sin partner.

Däremot hade jag nog haft svårt för det, precis som du. Och man tar en STOR risk när man gör så! Din kille sätter sitt behov framför vad som kanske är bäst för erat förhållande.

Om jag vore du skulle jag nog ifrågasätta det ni har. Ta tiden i akt och tänk efter vad DU vill. Ofta tycker jag vi tjejer stirrar oss blinda på vad killen vill jämt o lägger massa energi på att klura ut det. Vi borde säkert fokusera mer på vad vi vill.

Men om du älskar honom, ge detta en chans. Säg till honom att han tar en risk i och med detta, men att om ni älskar varan så borde det funka.

Passa på att njuta av alla fördelar av att bo själv också! Inte att förringa. Och satsa mkt på vänner och nöjen nu när du vunnit en massa frihet. Om kärleken är stark kommer den finnas kvar.

Fran en som arit där; distansförhallande KAn fungera och det över relativt lang tid, MEN det kräver enormt mycket av bada parter i bade tillit, vilja att fortsätta, vilja att sta emot eventuella frestelser, vija att försöka träffas sa ofta som möjligt och att pa andra sätt halla liv i förhallandet. är det bara en som vill vara med och ro sa sjunker baten. Sen kan du vara beredd pa att inte ma sa himla bra under hela den tiden.. i synnerhet som det inte är du som "aker bort". Saknad gör ont.

Jag träffade min nuvarande make när jag var nere och pluggade et ar i Frankrike efter studenten. Jag akte sedan tillbaka och dessutom längre norrut i Sverige för mina studier. Under 5 ars tid körde vi distansförhallande och det är definitivt inget jag rekommenderar. Det var svart att leva ett helt och fullt studentliv (dels för att alla mina pengar gick till resor och dels för att jag var ofta inte "närvarande") och du lever inte heller ett helt parliv.
Vi flyttade ihop sa fort vi kunde, när vi bada avslutat studierna. Vi har idag varit tillsammans i snart 14 ar och gifta i ett ar. Jag säger absolut inte att jag angrar att vi höll ihop, bara att jag inte skulle göra om det idag.. dvs när vi nu bor ihop flytta isär.. Hu nej!

Kämpa på nu Vitulina!! Glöm inte bort dig själv! Gör roliga saker som du skriver att du har börjat med men akta bara så att det inte är för att glömma, att knuffa problemen ifrån dig.

Om du kan, var ego nu och gör det du vill!!
Annard kan jag bara hålla med resten av alla här...

Stor styrke kram!

TS

Det är mycket möjligt att det är precis som du skriver; att han idealiserar ensamboendet på hemorten. Att din kille mått väldigt dåligt det senaste året är något som återkommer i tråden, och människor som mår dåligt kan ibalnd idealisera olika platser, tillstånd, personer och liknande för att fortfarande ha något kvar att tro på när allt känns eländigt.
Du vet, utan drömmar förtvinar själen.

Jag är inte alldeles säker på att benhårda motkrav är det allra bästa för en person som klamrar sig fast på tillvarons utkant, men kanske kan några enkla men solida hållpunkter från din sida fungera som ankare, i bästa fall. Även för din egen skull.
Visst måste du även tänka på hur du själv mår i situationen.
Det är han som mått dåligt, men nu gör du det också.
Hans val påvekar båda era liv i väldigt hög utsträckning och världen blir ingen bättre plats för att du "övertar" känslan av nedstämdhet.

Som du redan läst så kan distansförhållanden mycket väl fungera. Att flytta isär för att senare återförenas kan också fungera utmärkt, lite beroende på hur man utvecklas som person och gentemot varandra i relationen under tiden man bor isär.

Att han längtar efter eget utrymme är egenligen inte särskilt märkligt om han känner sig psykiskt nedpressad. Alla hanterar sådant på sitt eget sätt.
Jag tycker inte ens att det är märkligt eller osannolikt att han skulle älska dig, i alla fall.

Om det känns OK för dig så ge honom den här tiden för sig själv. Visst kan det gå både bra och mindre bra, men att hålla honom kvar i det här läget är kanske inte det bästa.

Slutligen, tipsa din älskade om en bra terapeut som kan leda honom vidare när hans egna tankar börjar gå i cirklar.
Det finns livssituationer då en oberoende parts klarsyn kan vara det som kastar nytt ljus över tillvaron.

Lycka till.

fy fn jag ahde fått panik om min kille hade flyttat! arg hade ja blivit ni har ju börjat skapa ett liv tillsammans eller rättare sagt ni HAR ett liv tillsammans.

Vad är det han måste tänka över egentligen ?! Varför kan han itne skriva i er lägenhet? Du jobbar väl på dagarna eller=??

JA tycker han ahr lite lustiga krav och argument... hm stå på dig och lycka till hur du än gör =)=)KRAAAAAM

Tack för alla tänkvärda svar. Han flyttar nu i nästa vecka vilket känns ruttet! Kan inte bestämma mig om jag är arg eller ledsen och sårad. Skulle gärna dumpa honom men pallar helt enkelt inte. Tyvärr är han en den mest underbara mannen jag träffat (trots denna skumma handling) så jag klarar det helt enkelt inte. Allt ger sig nog med tiden.

Nu hamnar man i ett gränsland av känslor och tankar. Vill nästan bara få iväg honom så man kan få lite struktur i vardagen och känna efter hur det här ska funka egentligen. Man lyckas ju i huvudet konstruera alla möjliga senarion över hur detta skall funka och vad som kommer hända. Under tiden får jag helt enkelt luta tillbaka på att jag älskar honom trots det han gör just nu.

Jag älskar er alla och tar till mig ert stöd!

Vitulina.. Tja det enda man kan göra i distansförhallanden är just att ta en dag i sänder.. samtidigt som man jobbar pa att det ska halla.