Går det att flytta isär och ändå vara ihop?

Jag uppskattar verkligen era åsikter och tankar. Allt som kan få mig att bearbeta det här hjälper.

Jag vet att det kanske är dags att släppa taget om honom och att han antagligen inte kan ha en relation nu. Men vi har ändå varit ihop i snart fyra år och är ingen ny liten flamma för honom. Jag hoppas väl fortfarande att det ska komma något bra ur allt detta men efter vårt samtal igår kändes det inte så sannolikt.

Om jag inte hade haft sådana starka känslor för den här mannen så hade jag för länge sedan gått min egen väg. Men jag kan helt enkelt inte! Men om han bestämmer det åt mig så finns det väl iof inget att göra. Jag har haft två längre relationer tidigare och ingen av de männen har fått mig att känna på detta sätt och inte heller må så bra som jag gör med denna man.

Självklart går jag inte upp i rök bara för att vi gör slut men jag inser att jag inte kommer träffa många liknande män i mitt liv. Och han har insett detsamma. Trots det hittar vi ingen gemensam mark där vi båda kan vara lyckliga. Så jag antar att om han vill gå sin egen väg så är det väl bäst för båda. Trots att det får mitt hjärta att vända sig inombords och min mage att knyta sig. Han är mannen jag vill leva med, gifta mig med och skaffa barn med. Men om han inte är på samma sida nu så kan jag väl inte göra något åt det

En fråga. Jag förstår honom inte riktigt då han påstår att jag är kvinnan i hans liv och den absolut mest underbara människa han träffat och dessutom den han vill gifta sig med i framtiden. Hur prioriterar han då om han inte vill bo med mig eller rentutav göra slut med mig? För mig är detta att gå emot ett mål med livet bara för att leva gott ett tag i nuet. Motsägelsefullt av rang. Det är inte så att jag tvivlar på det han säger. Tvärtom, jag litar på att han är fullt ärlig och känner honom så pass väl att veta vad han känner. Trots det förstår jag honom inte.

Tiden har gått sedan mitt första inlägg på tråden och då var jag knäckt över att leva separat. Nu har jag vant mig vid detta och är lycklig i mitt liv. Jag har tom trivts bra med hur vi haft det de sista månaderna. Jag har fått möjlighet att ägna tid åt mig själv och mina intressen på en helt annan nivå. Självklart saknar jag honom men jag hade inte velat flytta ihop med honom direkt om det vore så att han ville flytta tillbaka hit. Jag hade föredragit att leva separerade ett tag till för hans och min del. Men jag måste känna att vi är på samma blad inför framtiden. Först då är jag villig att satsa allt igen.

Jag vet att jag kommer bli bränd och känner det på mig redan nu. Det skulle krävas mycket för att han skulle vilja fortsätta som vi har det nu. Men trots det lever jag på hoppet om att det en dag blir VI igen. Dumt kanske men som ni sade så är människor inte rationella i våra beslut och känslor. Jag älskar honom och han är värd allt jag har gått igenom med honom. Han är tom värd att bli totalt bränd för. Hemskt men sant!

Jag tar verkligen till mig era tankar och funderingar. Det är alltid bra att få en annan synvinkel på saker och ting och ibland få lite objektivt tänkande i min annars så subjektiva värld. Varma kramar till er alla!!

Är ni menade för varandra kommer det att bli ni igen...
Kanske inte nu kanske inte om ett år men för eller senare händer det.
Var stark och följ med på den resa livet har att bjuda dig på.
Lycka till igen och kram...

Jag kan bara tala för mig själv, men utifrån egna erfarenheter osv så håller jag med Blomsterbrud om att det bästa för dig kanske ändå är att släppa taget, även om det naturligtvis är skitjobbigt.
Jag har själv blivit "frånflyttad" och vet hur illa det kan bli när båda inte är engagerade i det. Kommunikation och viljan att arbeta för relationen krävs i alla förhållanden, men distans skärper kraven ytterligare. Och jag blev den som hela tiden fick "ta ansvaret" för relationen. Skulle vi träffas var jag den som fick köra de 25 milen enkel väg till henne. Skulle vi höras av på telefon de långa perioder vi ofta var ifrån varandra var jag den som fick ringa. Att försöka prata om saken var precis som att diskutera med en tegelvägg, helt poänglöst. Det är lätt hänt att det leder till ett självuppoffrande som blir direkt osunt för den som utsätter sig för det.

Vad jag vill säga är att du får göra hur du vill, kanske går erat förhållande att rädda, kanske är det dödsdömt. Men du får aldrig glömma bort dig själv!

Inser att inlägget ovan kom lite osynkat med det som hann hända i tråden efter att jag började skriva, heh.

Precis som du skriver går det att få en fungerande tillvaro även om man är särbo - om båda har kraften, modet och viljan. Själv har jag upplevt distansförhållanden av båda sorterna - både de som fungerat och de som inte gjort det.

Min nuvarande make och jag inledde vårt liv tillsammans med 2,5 år på drygt 25 mils distans - visst var det trist att avståndet var så långt men det gick jättebra eftersom vi tydligen hade kraften, modet och viljan.... något som är svårt att dra slutsatser om innan relationen tagit ett nytt steg, det krävs liksom någon slags efterklokhet för att kunna säga något om hur relationer fungerade och inte fungerade - oavsett om de skedde på distans eller inte.

Och vad som än är på gång att hända i din tillvaro, så förändras ju ständigt perspektiven i takt med att vi människor utvecklas. Ett sätt att försöka förhålla sig till relationsproblem är att fundera över vad du hade gett för råd om en vän hade varit i din sits.

Det här med att din pojkvän både vill och inte vill - i mina öron låter det inte som att han mår helt psykiskt strålande, utan att för den skull vara i akut behov av vård. Att inte vara psykiskt helt stabil betyder ju ännu större utmaningar för omgivningen (du har ju beskrivit hur du stöttat honom) och för den "sjuke" själv. Problemet är att hans kraft troligen inte kan läggas på det han egentligen önskar - dvs att älska dig. Hans kraft går åt till att på olika sätt brottas med sig själv, mer eller mindre framgångsrikt.

Och det är nog DÄR någonstans som hans lösning att göra slut med dig kommer in. Genom att göra slut med dig, lättar han en del på sin egen börda - för sorgearbetet är ju redan igång, troligen både för honom och dig. Med lättar på bördan menar jag att han blir av med den press som det är för honom att inte kunna ge dig den kärlek han tycker att du förtjänar. Och med att sorgearbetet redan är ingång syftar jag på att sträckan mot avslut så tydligt inletts och att tiden fram tills ni ses och får prata om detta troligen är början på sorgearbetet.

Du verkar ändå vara av det mer insiktsfulla slaget, där insikten om hur både du själv och omgivningen hanterar världen inte ligger så där jättelångt bort. Jag önskar dig all kraft att fortsätta detta. Sen om det är läge att fullständigt säga upp kontakt med den här killen - njaaa det skulle jag nog inte säga. Mer att ha en rejäl paus i själv kärleksrelationen och använder han den här pausen till terapi och annat som leder honom till välbefinnande - tjaaa då kan det finnas hopp för er igen i nån slags grå framtid.

Jag har inte sett den här tråden tidigare...

Men jag lever inte heller tillsammans med min sambo längre. Vi träffades och flyttade ihop ganska tidigt i vårt förhållande men då jag visste att jag ville utbilda mig blev jag tvungen att flytta för mina studiers skull. Utibildningen som jag går finns bara på ett ställe i landet så jag hade ju inget annat val än att flytta dit även om det innebär att vi inte kan leva tillsammans på över fem år.

Vi träffas nästan varje helg i alla fall varannan (eftersom jag regelbundet jobbar extra på mitt gamla jobb), och jag känner verkligen både ock, i perioder kan jag känna att det är jättejobbigt att vi inte längre bor tillsammans. Att jag vill avsluta mina studier för att få flytta hem igen för att få leva i vardagen med honom. Men samtidigt känner jag att det är skönt att ha mitt eget liv, när jag är hemma hos mig lever jag studentliv med sena kvällar med mina vänner och hårda studier, vilket jag tycker är en jättehärlig frihet.

Jag vet att jag i tidigare förhållande kände att jag träffat drömmannen i mitt liv men att jag kände att jag hade så mycket kvar innan jag ville stadga mig. Och på många sätt kändes jag även så med min nuvarande men jag har insett att man faktiskt kan ha sin kaka och äta den. Dock förutsätter det ju att båda tycker samma sak och att det inte bara blir den enes vilja som får komma till uttryck.

Jo, jag har ju flyttat isär från min sambo o sen gift mig med honom, för mitt jobbs skull - så visst går det. Nu har jag inte så mycket singelliv på mitt håll för det, det var liksom inte den friheten som var poängen med beslutet heller.

Men i det här fallet var det ju inte det som var grejen. Viktualia (och många andra såklart) har sagt kloka saker - det här ligger hos honom, inte hos dig. Du tycks ha nått stora insikter i situationen ändå, hur smärtsamma de än är.

Kärlek är inte alltid nog för en fungerande relation - och hur relationen funkar är inte ett mått på kärleken i den, vare sig från den ena parten eller samlat. Du måste tänka på dig och hur du ska må bra - det kommer ingen annan att göra. En relation på din bekostnad hjälper ingen och ingen kommer tacka dig.

På samma tema konstaterar jag själv ibland fascinerat hur jag själv nog träffat fler intressanta potentiella partners efter att jag blev tillsammans med min man än innan - men det är inget jag agerar på eller sörjer att jag missar. Jag vet vad jag har och vad det är värt - men jag tror inte på en som Den Rätte utan det är ganska slumpmässigt vem man träffar, när och hur och om det funkar.

Ni är underbara. Att få stöd från personer som inte känner mig känns bra. Jag är i mitt liv en person som inte släpper in många personer i min närhet och därmed inte delar med mig av mina känslor till så många. Men det är verkligen härligt att få stöd och bra funderingar från er alla.
Jag vet att livet går vidare och att jag kommer träffa andra potentiella makar i min tid men det är nog inte det som stör mig direkt. Jag har satsat så mycket på denna man och jag älskar honom av hela mitt hjärta och person. Han är mannen jag vill se uppfostra mina barn och hjälpa mig genom livets alla vinklar och vrår. Men ibland kan man inte få det man vill.
Han ringde idag iaf och ska komma och hälsa på redan på onsdag eller torsdag. Jag antar att han har något han vill få av sitt samvete eftersom han inte kan vänta tills helgen då jag inte jobbar. Sedan kan jag ju inte veta att han vill avsluta vår relation men det talar för det. Eller iaf talar det för att vi måste sätta oss ner och bestämma oss för vad vi vill. Och sedan se om våra viljor går att kombinera överhuvudtaget i det livet vi lever nu.
Alla har behov genom livet och de ändrar sig konstant. Om han måste prioritera sig själv före mig så kan jag inte rå över det. Men det gör inte saken lättare. Jag är fortfarande sjukt ledsen och uppgiven över det hela. Kan faktiskt inte se ett liv utan honom. Jag vet att det kommer gå bra men just nu ser jag det inte. Man blir rätt trångsint när man är ledsen.
Män är svåra ibland. Eller människor är svåra ibland. Man kan inte vilja gifta sig med någon och sedan göra slut med den personen. Det för mig går inte ihop. Jag vet att ni försökt förklara men i min värld så tar man inte sånna beslut!
Folk i livskriser blir oerhört egoistiska så jag nästan blir tokig på det. Kan man inte se helheter bara för att man mår dåligt själv? Kan man inte se saker i ett större perspektiv än behov som finns just nu? Hans behov just nu är att frånsäga sig allt ansvar och bara fokusera på sig själv. Men i det långa perspektivet är det ju inte så... Jag blir helt enkelt tokig på honom!
Om ni kan komma med tankar som får mig att förstå vore jag er evigt tacksam. Men tror inte att det går
Distansförhållanden har inte jag heller något emot. Om man vet vart man står och båda begär samma sak av relationen. Men jag kan inte stå på "hold" och vänta på något som sedan inte blir det jag väntar på...

Vitulina - näeee du okända cybervän - det finns nog inte ord som kan förklara varför han tänker och agerar som han gör...

Att människan blir egoist i livskriser - tjaaa det beror väl på att vi är oss själva närmast och på nån slags överlevnadsinstinkt. Och på att man i livskriser ser saker och ting i ett mycket kort perspektiv - det är väl en del av krisreaktionen tyvärr...

Så nej du.. jag kan nog inte mycket annat än att skicka några stärkande kramar via cybern och önska att du går hel ur det här - för att travestera Peter LeMarc

Viktualia: Tack! Var inte därför jag startade tråden och kunde inte tänka mig att få så mycket utav den heller. Jag hoppades på råd men har fått så mycket mer. Fortsätt sprida din energi såsom du gör till mig. Det är det som gör att vi räknas på jorden

Du fick en gråtande kvinna att le ikväll!

Kram på dig!

Mitt råd inför när ni ses - ha en känsla för vad du själv vill, alldeles oavsett vad han har att säga. Vänta inte på hans reaktion, eller ha en förväntan om vad han ska göra för att sen kunna agera på det - sätt din egen agenda.

Har inte heller sett denna tråden, men jag tycker också att du måste tänka litet på dig själv. Du mår inte bra av situationen, och bör sätta upp någon slags gränser, och ställa litet krav på honom. Om han inte har kommit någonstans utan fortfarande mår dåligt så borde han söka hjälp hos psykolog/kurator/samtalsterapi/livscoach eller liknande... Jag kan förstå att man i en kris har ett väldigt kortsiktigt perspektiv, men man kan väl inte gräva ner sig i det, utan måste jobba för att komma på vad man vill och hur man ska göra för att få det.