Går det att flytta isär och ändå vara ihop?

vitulina - människan är tyvärr inte skapad att vara och agera rationellt. Hur hårt och tungt det än är att förstå och leva med. Vi människor känner, tänker och gör saker som är motsägelsefulla och det skapar sårade känslor och förvirring när det drabbar omgivningen.

Det låter som att din pojkvän hamnat i en sådan sits. Att livspusslet inte går ihop med sig själv och att han vinkelvolter till trots fortfarande inte kan landa i tillvaro. Och även om man kan diskutera om ålder 25 borde innebära mognad eller tillåter omognad - så låter det som att han är ur fas med livet.

De relationer jag har bakom mig har samtliga kraschat på grund av att vi som varit inbladande varit i olika faser i livet. Jag är 30 år och gift med min prins, men jag kan fortfarande fundera över killen jag var tillsammans med när jag var 19. Trots att han och jag sedan evigheter är lyckliga i andra relationer, grubblar jag ibland över vad som hade hänt om vi hade träffats senare i livet och under lite andra omständigheter. Jag gissar att vi hade varit gifta med varandra i så fall. De här spekulationerna handlar INTE om att jag inte är lycklig i min nuvarande relation, det handlar bara om att jag insett att det krävs att MÅNGA faktorer sammanfaller för att en relation ska utvecklas och må bra. (Och tydligen hände det när jag träffade han som nu är min make)

Med det här vill jag säga att det inte finns mycket för dig att göra än att invänta vad han tänker säga. Kanske gör han slut och då visar det sig att faserna i livet inte stämnde, att han behöver jobba med sig själv för att klara en relation och att du tyvärr blir drabbad av detta. Man brukar ju säga att "man måste kunna älska sig själv, innan man kan älska nån annan" och kanske är det där det brister för din pojkvän, han känner inte att han kan ge dig den kärlek du förtjänar - hur mycket han än VILL göra det. Extremt tungt och jobbigt, men kanske är det så...

*stärkande kramar*

Precis som du skriver går det att få en fungerande tillvaro även om man är särbo - om båda har kraften, modet och viljan. Själv har jag upplevt distansförhållanden av båda sorterna - både de som fungerat och de som inte gjort det.

Min nuvarande make och jag inledde vårt liv tillsammans med 2,5 år på drygt 25 mils distans - visst var det trist att avståndet var så långt men det gick jättebra eftersom vi tydligen hade kraften, modet och viljan.... något som är svårt att dra slutsatser om innan relationen tagit ett nytt steg, det krävs liksom någon slags efterklokhet för att kunna säga något om hur relationer fungerade och inte fungerade - oavsett om de skedde på distans eller inte.

Och vad som än är på gång att hända i din tillvaro, så förändras ju ständigt perspektiven i takt med att vi människor utvecklas. Ett sätt att försöka förhålla sig till relationsproblem är att fundera över vad du hade gett för råd om en vän hade varit i din sits.

Det här med att din pojkvän både vill och inte vill - i mina öron låter det inte som att han mår helt psykiskt strålande, utan att för den skull vara i akut behov av vård. Att inte vara psykiskt helt stabil betyder ju ännu större utmaningar för omgivningen (du har ju beskrivit hur du stöttat honom) och för den "sjuke" själv. Problemet är att hans kraft troligen inte kan läggas på det han egentligen önskar - dvs att älska dig. Hans kraft går åt till att på olika sätt brottas med sig själv, mer eller mindre framgångsrikt.

Och det är nog DÄR någonstans som hans lösning att göra slut med dig kommer in. Genom att göra slut med dig, lättar han en del på sin egen börda - för sorgearbetet är ju redan igång, troligen både för honom och dig. Med lättar på bördan menar jag att han blir av med den press som det är för honom att inte kunna ge dig den kärlek han tycker att du förtjänar. Och med att sorgearbetet redan är ingång syftar jag på att sträckan mot avslut så tydligt inletts och att tiden fram tills ni ses och får prata om detta troligen är början på sorgearbetet.

Du verkar ändå vara av det mer insiktsfulla slaget, där insikten om hur både du själv och omgivningen hanterar världen inte ligger så där jättelångt bort. Jag önskar dig all kraft att fortsätta detta. Sen om det är läge att fullständigt säga upp kontakt med den här killen - njaaa det skulle jag nog inte säga. Mer att ha en rejäl paus i själv kärleksrelationen och använder han den här pausen till terapi och annat som leder honom till välbefinnande - tjaaa då kan det finnas hopp för er igen i nån slags grå framtid.

Vitulina - näeee du okända cybervän - det finns nog inte ord som kan förklara varför han tänker och agerar som han gör...

Att människan blir egoist i livskriser - tjaaa det beror väl på att vi är oss själva närmast och på nån slags överlevnadsinstinkt. Och på att man i livskriser ser saker och ting i ett mycket kort perspektiv - det är väl en del av krisreaktionen tyvärr...

Så nej du.. jag kan nog inte mycket annat än att skicka några stärkande kramar via cybern och önska att du går hel ur det här - för att travestera Peter LeMarc