han vill men inte jag...

puff"

Vi pratar ofta om det och det slutar oftast med att jag säger JO men jag vill för att sedan "efteråt" känna att jag tappar kontrollen över mitt liv totalt och ångesten kommer krypande, kanske det som skrämmer, han är ju trots allt 2 år äldre känns som om han hunnit med mera, jag är 24 och han 26... Häromdagen hade vi en lång diskussion varpå han säger att ok vi väntar väl ett par år, han verkade jättesårad men det behöver inte tvunget betyda ett par år jag vill ju bara känna att jag faktiskt vill inte att jag gör det för hans skull. I vilket fall så har det inte blivit bättre av att min syster har en 7 mån dotter och min bror ska bli pappa i februari, det sätter ju ännu mera tankar i spel hos honom. Han är min man jag älskar honom och vill inget hellre än att ha barn med honom men inte just nu.... han vill tvunget ha en tid liksom.... arggh blir galen

Det lät faktiskt himla bra =) Då får han ju veta att det inte är så att jag ALDRIG vill ha barn bara att vi inte behöver prata om det HELA tiden.

22 år, gud vad modigt =) Jag vill resa jobba göra karriär samtidigt som jag inte vill ngt hellre än bilda familj, men va fn min syrra var ju 30 när hon fick sin flicka!! varför stressa =)

vad skönt tack så mkt för det insticket =) kan nog vara så att ju mer han tjatar desto mer blir jag emot det...

jo men det är så lätt för honom att säga att han är "nöjd" han har rest massor och liksom "busat" runt, jag har alltid varit den duktiga flickan som gjort läxorna innan jag umgåtts med mina vänner osv inte det att jag inte festat men jag vill kisom landa i att var nygift och finna mitt "nya" jag, för hur det än är så känns det väldigt annorlunda nu efter att vi gift oss. Det är liksom Vi nu på "riktigt" har nått en djupare samhörighet vilket gör att jag vill göra så mkt mer med honom innan vi slår oss till ro..... jag vill dessutom kunna drick apå min smekmånad vilket han tycker är ett löjligt argument men när jag föreslog att vi båda skulle vara nyktra tyckte han att jag var omogen... kört fast lite där tror jag med den biten iaf...hm..

japp vi pratade massor innan vi gifte oss men då kom vi båda fram till att det nog var bra om jag blev klar med skolan först iaf.... det verkar som om giftermålet gjort att han tror det är fritt fram bara. Trodde jag var gravid för 2 månader sedan när jag sedan berätta att jag inte var det så såg jag riktigt hur ont det gjorde i honom.

Vi är j-ligt överens om mkt annat men det känns som om han tror det är så lätt att bestämma detta och sen "låna" ut sin kropp till ett litet väsen i nästan 10 månader han säger hela tiden att han kan var mkt pappaledig men det går ju inte att sticka under stol med att ett barn förändrar hela ens tillvaro.

jag idrottar och har nu tagit steget upp i div 1 ett barn skulle i princip innebära att det är ajöss och goodbye med det också, jag skulle inte klara att träna upp allt igen efter en graviditet har sett adnra i laget som försökt.... tiden räcker dessutom inte till sen.

fn nu sitter jag och argumenterar med er här =) ni ser det blir värsta försvaret så fort frågan kommer upp...

mrs D jag spelar fotboll, sorry =)

Min syster sa ngt som jag tog åt mig av häromdagen, när hennes 7 månaders flicka skrek och skrek och hon lämnade över henne till sin sambo varav han säger nej men det funkar ändå aldrig när ja försöker få henne tyst! Syrran sa efteråt att hade ointe hon varit helt säker på att detta var vad hon ville (ha barn alltså) så hade hon säkert kunnat slänga ur sig ngt i stil med att ja men det var ju du som ville ha barn!!!

Tror att man lätt kan bli bitter om man gör ngt så stort för ngn annans skull utan att vara redo.

Gud vad skönt att få vädra allt detta utan att ngn blir sur =))

mrs D hur går det förresten med "skapandet" =)
Kan tänka mig att det är en speciell känsla, att inte längre behöva oroa sig för att bli gravid utan snarare tvärtom

fn vad sjuk man är. idag jhar jag gått och tänkt och tänkt och kom fram till att jo för f*n vad mysigt nu vill jag ha barn... MEN så kommer jag hem och han baörjar snacka om det och jag blev bara så ANTI.... han pressar mig så jag bara gör tvärtemot hela tiden...grrrrr

jaja det ordnar sig nog, =)

JA just det täntke inte på det, men det lät ju skitmysigt stänk att ställa sig upp på bröllopsfesten efteråt och säga till alla att ni har ngt att berätta.... tystnad..." vi ska ha barn!!!!!" snacka om reaktioner =)=)=) det lär ju aldrig ngn glömma =)

ligger lite nere just nu men det störiga är ju att var gång vi ska ha s*x så blir det ju genast frågan om ska vi ha skydd eller inte?

Har försökt få honom att skjuta på det tills efter smekmånaden iaf eftersom ja inte tyckte det var så roligt att vara gravid och åka till konstiga länder där man itne alltid vet exakt vad man stoppar i sig, men då mena han på att det är ingen fara de äter ungefär som vi utan att ha varit där eller frågat ngn... blir så arg vill iten att vårt barn när det blir av ska vara ett "problem". jaja usch vad gnällig jag blev ska försöka se det positivt; eftersom jag har mkt att gnälla om innebär det att jag inte är ensam, att jag har en man.... har haft skitmkt idag men det innebär ju också att ja faktiskt har ett jobb att vara tacksam över =)