han vill men inte jag...

puff"

Du måste nog prata med din kille om det här. Inte kan du gå omkring och må dåligt över något sådant här heller. Barn ska man skaffa när båda 2 är redo och inte innan. Jag tycker det är bra att du verkar tänka efter en del innan du bara "skaffar" barn. Många gör nog inte det utan kommer på det när de redan är gravida..

det låter som en problem som kan bli stort..
mitt råd är att verkligen prata igenom det!
hur länge kan han vänta? hur långt (när) i framtiden kan du tänka dig att skaffa barn? osv...
för om du bara kommer med förhalanden och han inte riktigt vet varför, så kommer han tröttna en dag.. o det kan ju vara ödestigert för ert förhållande!

Prata igenom det, kompromissa..

Hoppas det löser sig!!

Vi pratar ofta om det och det slutar oftast med att jag säger JO men jag vill för att sedan "efteråt" känna att jag tappar kontrollen över mitt liv totalt och ångesten kommer krypande, kanske det som skrämmer, han är ju trots allt 2 år äldre känns som om han hunnit med mera, jag är 24 och han 26... Häromdagen hade vi en lång diskussion varpå han säger att ok vi väntar väl ett par år, han verkade jättesårad men det behöver inte tvunget betyda ett par år jag vill ju bara känna att jag faktiskt vill inte att jag gör det för hans skull. I vilket fall så har det inte blivit bättre av att min syster har en 7 mån dotter och min bror ska bli pappa i februari, det sätter ju ännu mera tankar i spel hos honom. Han är min man jag älskar honom och vill inget hellre än att ha barn med honom men inte just nu.... han vill tvunget ha en tid liksom.... arggh blir galen

hm... du säger att din man är 2 år äldre o han har gjort mycke mer än dig (eller, att d känns så)

min blivande är 9 år äldre (jag e 22 o han e 31) men jag måste ha tur som känner att vi e på samma nivå..
iofs vill han väldigt gärna ha barn nu, eller för längesen egentligen.. och jag har alltid tyckt att det var för tidigt!!

Jag menar, jag e ju inte vuxen! jag känner mig inte alls vuxen, eller mogen alls! hur ska d då gå me ett barn???

Det är först nu jag insett, att jag aldrig kommer bli vuxen heller *S* inte i mitt huvud iaf..
Så nu ska vi gifta oss till sommaren och p-pillrena lades i soporna för 3 veckor sen..

Försöker absolut INTE övertala dig att skaffa barn!!! menar bara att d kan gå fortare än du tror att, va ska jag säga.. byta åsikt? eller känsla kanske e bättre ordval..

Försök o få honom att förstå det, och att ju mer press han sätter på dig desto mer frustrerad och stressad känner du dig.. försäkra honom att d kommer bli barn, nångång! att han inte får ha så bråttom=)

tror du d går? =)

Det lät faktiskt himla bra =) Då får han ju veta att det inte är så att jag ALDRIG vill ha barn bara att vi inte behöver prata om det HELA tiden.

22 år, gud vad modigt =) Jag vill resa jobba göra karriär samtidigt som jag inte vill ngt hellre än bilda familj, men va fn min syrra var ju 30 när hon fick sin flicka!! varför stressa =)

vad skönt tack så mkt för det insticket =) kan nog vara så att ju mer han tjatar desto mer blir jag emot det...

ja herregud va jag har planerat min karriär o utbildning o allt!! men d va INNAN jag träffade honom *s*

Men jag slänger inte bort allt, är mitt inne i en utblidning och vet att jag kommer slutföra den även om det får bli ett mamma-ledigt år nånstans mitt i.

Ingenting hindrar en från en karriär med barn heller, inte för att d e min störta dröm i livet iofs.. (ska bli marinbiolog) vill helst bara ha ett jobb där jag kan pyssla me roliga saker=)

Jag hade ALDRIG trott för bara några år sen att jag skulle planera bröllop o bebis när jag e 22!! (har inte ens fyllt än, e bara 21 ju.. *gulp*)
Men trivs som fisken i vattnet, o d sjuka i allting.. är att det känns helt rätt!!

Trodde det skulle pirra i magen o man skulle sväva på moln o alt d där när vi bestämde att vi skulle gifta oss, men även om det kändes hur bra som helst, så kändes d helt naturligt!
Det var liksom nästa steg o d va helt okej o ta d seget, förstår du va jag menar?

Tror, att får du bara honom att förstå hur du känner så kommer och han inte stressar dig så löser sig allt

visst vill man ut o resa o allt d där.. man vill alltid ha d man inte kan få, e d inte så? *S*
Ne, men d löser sig, lycka till!!

jo men det är så lätt för honom att säga att han är "nöjd" han har rest massor och liksom "busat" runt, jag har alltid varit den duktiga flickan som gjort läxorna innan jag umgåtts med mina vänner osv inte det att jag inte festat men jag vill kisom landa i att var nygift och finna mitt "nya" jag, för hur det än är så känns det väldigt annorlunda nu efter att vi gift oss. Det är liksom Vi nu på "riktigt" har nått en djupare samhörighet vilket gör att jag vill göra så mkt mer med honom innan vi slår oss till ro..... jag vill dessutom kunna drick apå min smekmånad vilket han tycker är ett löjligt argument men när jag föreslog att vi båda skulle vara nyktra tyckte han att jag var omogen... kört fast lite där tror jag med den biten iaf...hm..

haha, okej..

Men d låter lite som ni "bråkar" om detaljer, alltså, ska d ske denna månaden eller nästa liksom?

Som du säger behöver d inte handla om flera år, det kan ju gå snabbare, men knappast om han tjatar o pressar...

en fråga oxå.. pratade ni ngt om detta innan ni gifte er? hur resonerade ni då?