Just ikväll avskyr jag distansförhållandet!

Uff känner igen det där. Jag och min karl har också haft distansförhållande, under min studietid. Vi var tillsammans ett år innan jag flyttade för pluggets sabla skull och tanken var hela tiden att jag skulle flytta tillbaka så snart plugget var slut. Men vi blev galna på att träffas var tredje månad och gav upp efter ett par år - han flyttade upp när jag hade 1,5 år kvar. Så här har ni ett par som inte orkade fullt ut. Det konstiga är att distansen förvisso slet på oss, men inte på oss som par... om ni förstår vad jag menar... vi blev bara mer och mer sammansvetsad under "tortyren".

Vissa brukar klaga på att det blir för mycket "vardag" när man varit tillsammans några år men efter den sabla distansen så ÄLSKAR vi vår vardag, allt känns tryggt och kärleksfullt. Nu har vi flyttat igen, tillsammans den här gången!!

Ni som lever med distansförhållanden har min fulla respekt och beundran. Det är (bevisligen) inte alla som fixar det.