Just ikväll avskyr jag distansförhållandet!

stoooor kram....det lät inte som om du har en kul lördag kväll...

nej verkligen inte...jag vill heeeeeeeeeeeeeeem!!!

tur att det finns massa roliga typer som hänger här, härda ut tjejen!

Stackare...! Hoppas att sista tiden innan du får komma hem går fort fort! Stor kraaaam!

Tack allihop...det är rätt tufft ibland...men jag får härda ut ett tag till.
Min blivande o jag pratar ju minst en gång om dagen i telefon,men det räcker ju inte alltid liksom...är sååå trött på att ha en relation via mobilen...ska slänga den jäkeln när jag kommer hem,ha ha

Men jag får tänka att jag har så mycket roligt att se fram emot...I november åker jag hem för att praktisera, och i maj tar jag examen, en vecka efter examen gifter vi oss...det känns ju väldigt trevligt att tänka på

Jag vet EXAKT hur det känns. Min bivande är amerikan, så vi har varit ifrån varandra i 2 års tid, förutom de gånger vi hälsar på varandra.. ibland känns det som det inte går att härda ut. Man blir galen av att vara så kär, men som sagt - framtiden ser underbar ut!

Och det är verkligen värt det. :)

Förstår precis hur du känner. Jag och min blivande är just nu också ifrån varandra och har varit under största delan av vårat förhållande (förutom fyra månader i sommras). Det som peppar mig är att vi kommer ses till helgen och att jag flyttar till honom i Storbritanien i mitten av november. *Längtar så*

Jag försöker se det positiva som att vi slipper tröttna på varandras sällskap... men det är lättare sagt än gjort att vara positiv.

//C

....sådär brukar jag oxå tänka, att vi i alla fall inte tröttnar på varandra...men det är en klen tröst ibland...

Uff känner igen det där. Jag och min karl har också haft distansförhållande, under min studietid. Vi var tillsammans ett år innan jag flyttade för pluggets sabla skull och tanken var hela tiden att jag skulle flytta tillbaka så snart plugget var slut. Men vi blev galna på att träffas var tredje månad och gav upp efter ett par år - han flyttade upp när jag hade 1,5 år kvar. Så här har ni ett par som inte orkade fullt ut. Det konstiga är att distansen förvisso slet på oss, men inte på oss som par... om ni förstår vad jag menar... vi blev bara mer och mer sammansvetsad under "tortyren".

Vissa brukar klaga på att det blir för mycket "vardag" när man varit tillsammans några år men efter den sabla distansen så ÄLSKAR vi vår vardag, allt känns tryggt och kärleksfullt. Nu har vi flyttat igen, tillsammans den här gången!!

Ni som lever med distansförhållanden har min fulla respekt och beundran. Det är (bevisligen) inte alla som fixar det.

Det är precis så jag känner oxå. Jag skulle kunna göra vad som helst för att kunna bara HA en vanlig vardag tillsammans med honom...NU.Jag kommer uppskatta varje sekund av att äta, sova, vakna,titta på tv och tom göra hushållssysslor tillsammans. Ha ett VANLIGT liv bara.TILLSAMMANS.