Sista året! Sommarbröllop 2008 tuffar vidare.

40/45? Finns det så små kläder!? När jag skulle köpa till Emilia hittade jag 50 som minst... Vilket hon inte kunde ha

Kul

Pärlplattan: Misstänkte att även du skulle tycka att Göteborg var en bra idé - tänk så bra jag känner er

3000 är ju bra med pengar det också! En annan är ju shoppinggalning och jag har ju trots allt en lön, så det är klart att det blir lite skillnad. Men jag är också sådär, jag håller på pengarna UTIFALL ATT, sen shoppar jag järnet sista dagen/dagarna Det går det med

Sådär tänker jag också när jag ser mig i spegeln, vad nu det ska ge för tröst till dig vet jag inte. Ville bara tala om att du inte är ensam där och att jag vet hur det känns... Även jag skulle behöva ta mig iväg till kurator/psykolog men vet inte riktigt när jag ska få möjlighet till det. Kanske när jag blir arbetslös (vilket jag just nu är helt övertygad om att jag kommer att bli).
Men precis som dig så skulle jag tolka den där drömmen som att du faktiskt vill leva, men att du kanske måste ta dig ur det själv, och det stämmer ju faktiskt. Ingen annan kan ju rädda en, man måste rädda sig själv.

Ikväll är det Idol!

Nu har jag spenderat 50 minuter i telefon med min far!

Nej det är absolut inte fy skam! När jag började jobba i somras så insåg jag att jag behövde nya kläder, proffsiga kläder, så jag och mamma gick ut och brände 2500kr på en eftermiddag. Det var både smärtsamt och otroligt roligt

Förstår helt vad du menar!

Ja, måste man så måste man

Hedebris: Imponerande att du klarar dig på det!

Alltså jag är fortfarande helt chockad över att pappa ringde och att vi pratade så länge Fick veta att min lillasyster (snart 16 år) är så djupt deprimerad att hon äter mediciner + sovtabletter, går hos psykologer, har inte varit i skolan sen nån gång i våras och inte får vara själv hemma. Usch, det gör mig så ont, önskar jag kunde skydda henne från sån smärta

Det är ju jobbigt eftersom man vet hur det känns att vara djupt, djupt nere i mörkret och inte ändå inte kunna göra mer än att finnas där. Ska maila henne sen så hon vet att jag finns här och att jag förstår och att hon alltid kan ringa/maila/smsa när HON vill det.

Englali: Du får fråga hur mkt du vill, inga problem! Min pappa är lite... hmm... speciell kan man säga. Vi har aldrig haft särskilt bra kontakt eftersom han inte har orkat vara vuxen nog att ta hand om alla sina tre barn, har lite lägligt "glömt" bort det första (jag). Han är jättesnäll (oftast) när jag är där (dvs sällan),  men annars så hörs vi väldigt sällan. Så ja, när han ringer och det inte är min födelsedag eller julafton/nyårsafton och vi dessutom pratar så länge, då blir jag förvånad. Men det kändes väldigt bra, vilket det oftast gör, förutom när han ska hålla på å dra dåliga skämt och så...
Eftersom kontakten med min pappa har varit så dålig så har inte jag och min syster haft så mycket kontakt heller, men när vi väl träffas så har vi jätteroligt tillsammans, trots åldersskillnaden. Jag vet att hon ser upp till mig väldigt mycket...

Vill du ha en "bra" sammanfattning av min och pappas relation så kan du läsa "Min pappa suger" i min blogg - andalusier.blogspot.com

Det som dock var annorlunda med det här samtalet var att han faktiskt erkände att han är hopplös, tanklös och inte alltid så smidig och att han faktiskt HAR gjort FEL många gånger. Det kändes förvånansvärt skönt att höra.

Hehe, så sött

Jag har haft det bra ändå, jag har haft mamma (som är min absolut bästa vän i hela världen), jag har haft mina morföräldrar och min morbror osv, så jag har klarat mig alldeles utmärkt. Det var först när jag kom upp i tonåren, vid 15 kanske, som jag började bli arg och ledsen över hur han betedde sig. Men det kanske finns hopp!