Göra slut på 20årig vänskap

Jag vet inte om hon nånsin kommer förstå, för hon tycker aldrig att hon har gjort nåt fel. Det är alla andra som inte förstår sig på henne. Vi är väldigt olika som personer i största allmänhet och har kommit olika långt i mognad. Kan väl tillägga att sambon avskyr henne som pesten och håller sig undan när jag träffar henne. Hon har skapat mycket oroligheter i mitt samboförhållande då vi diskuterat henne mycket. Hon tar tom massa plats när hon inte ens finns på plats!

Det är väl just den händelsen som gör att jag inte släpper taget, att hon faktiskt ställde upp när jag behövde henne. Jag är jätteglad att hon gjorde det och för den tiden vi haft. Vissa stunder har vi kul också, men för mig känns det som att det bygger på gamla meriter.

När vi träffas så handlar det även alltid om hennes liv. Vad hon ska göra och upplever. Om jag skulle säga nåt, så är det precis som att hon försöker bräcka det. Det är alltid en tävling för henne.

Jag tror att det är mitt dåliga samvete för att jag inte ägnade tid åt henne under mitt förra samboförhållande som gör att jag aldrig säger nej till henne. Vill jag verkligen inte så ljuger jag ihop en historia. Ska det vara så svårt att säga nej, jag vill inte?!

Min kompis har världens sämsta självkänsla och självförtroende. Jag har vid flera tillfällen försökt prata med henne om det, och ibland har det kännt som hon har förstått. Det kan gå ett tag då hon är hyfsat "normal", men sen blir det samma mönster igen. Hon kör över mig och jag kan inte säga nej. Jag kan tänka mig att hon kännt vibbar att det inte är helt bra mellan oss ett bra tag. Jag har inte svarat när hon ringt och knappt svarat på hennes sms. Men hon verkar se förbi det och låtsas som att allt är bra. Jag har också dragit nån vals om att "jag hörde inte att du ringde". När vi skulle ses för nån vecka sen blev jag 5 min försenad och då ringde hon på en gång. Jag svarade inte. Sååå irriterande. Jag skulle aldrig ringa till nån som är 5 min försenad. Lite social känsla får man väl ha..

Senast igår grät jag över att jag inte kan säga nej till henne. Hur länge ska jag behöva ha dåligt samvete över att jag ignorerade henne tidigare? Det är bara jag som kan avgöra det. Det har gått 7 år nu!

Det känns så otroligt jobbigt att säga sanningen, men det funkar inte längre. Jag måste prata med henne. Borde ha gjort det för flera år sen egentligen, innan det blev som en ovana för mig att hålla på att ljuga för henne eller ställa upp på sånt jag inte vill när hon frågar. Risken är ju att hon kör över mig när jag försöker förklara för henne hur det ligger till för min del. Hur motverkar jag det? Funderar på att skriva ner allt som jag känner och "plugga in" det så jag vet innan vilka bitar jag ska ta upp. Sen har jag ingen aning om hur hon kommer reagera.

Hon har precis brutit upp från ett långvarigt förhållande, vilket gör henne extra sårbar just nu. Men jag kan inte bara ta hänsyn till henne, utan måste vara självisk o reda ut mina känslor. Som ni ser, jag vet var jag borde göra, men det känns så tufft! Hur samlar jag mod till detta?

Tack så jättemycket för alla tips och uppmuntran jag har fått! I morse kändes allt helt hopplöst, men nu har jag fått styrka, tack vare er! Det känns fortfarande jobbigt så klart. Att utgå ifrån mig själv var ett klockrent tips. Då kan hon faktiskt inte argumentera emot, bara säga hur hon känner. Sen måste jag se till att jag får allt sagt, att jag inte håller tillbaka. Det är nog mitt största problem känner jag. Håller gärna igen för att inte såra.