Göra slut på 20årig vänskap

försök förklara för henne?
jag har en kompis som är likadan men hon ställer iofs upp ibland fast förväntar sig en staty till sin ära när hon gör det...

Jag vet inte om hon nånsin kommer förstå, för hon tycker aldrig att hon har gjort nåt fel. Det är alla andra som inte förstår sig på henne. Vi är väldigt olika som personer i största allmänhet och har kommit olika långt i mognad. Kan väl tillägga att sambon avskyr henne som pesten och håller sig undan när jag träffar henne. Hon har skapat mycket oroligheter i mitt samboförhållande då vi diskuterat henne mycket. Hon tar tom massa plats när hon inte ens finns på plats!

Det låter lite märkligt detta att du ägnade dig helt åt killen och du och kompisen kom isär igen.
Bra kompisar dumpar inte vännerna för att de träffar någon att leva med. Och fast du släppt taget helt så tog denna kompis alltså emot med öppna armar när du hörde av dig - då du och killen gjort slut?

Jag skulle personligen inte vara särskilt smickrad av att kontaktas av en "vän" som struntat totalt i mig medan hon haft sällskap.
Nu var ju inte det vad du egentligen ville ha svar på, men jag tänker att det kanske inte bara är din gamla kompis som handlat egoistiskt i den här historien?

Som jag ser det på allt du beskrivit ovan så har du redan "gjort slut" med henne. Du har bara missat att tala om det för henne.

Det är väl just den händelsen som gör att jag inte släpper taget, att hon faktiskt ställde upp när jag behövde henne. Jag är jätteglad att hon gjorde det och för den tiden vi haft. Vissa stunder har vi kul också, men för mig känns det som att det bygger på gamla meriter.

När vi träffas så handlar det även alltid om hennes liv. Vad hon ska göra och upplever. Om jag skulle säga nåt, så är det precis som att hon försöker bräcka det. Det är alltid en tävling för henne.

Jag tror att det är mitt dåliga samvete för att jag inte ägnade tid åt henne under mitt förra samboförhållande som gör att jag aldrig säger nej till henne. Vill jag verkligen inte så ljuger jag ihop en historia. Ska det vara så svårt att säga nej, jag vill inte?!

Jag vet inte alls hur hon är! Men jag tänkte också på samma sak som Sister of the night; det verkar som ni alltid ställt upp för varandra när det varit tufft... varför är det så jobbigt för dig denna gång? Du kanske ska rannsaka dig själv lite också... Men som sagt, ibland blir det bara nog, och då är det bästa att säga till! Om ni varit kompisar av och till i 20 år, så borde det inte behöva förstöra vänskapen helt!

jag har gjort slut med en vän... eller ja inte rakt ut, men jag slutade höra av mig och till slut tröttnade hon. Ja det e inte så sjysst men jag vet inte hur man ska göra det annars... hon märkte väl att jag var avig med, jag är inte den som spelar spel och pratar och är glad när vi ses, om jag inte känner så.
Men den här mänskan var väldigt jobbig, hade dåligt självförtroende till tusen och tog ut det på allt och alla.
När hon hade kille så var jag tvungen o byta tröjja innan jag fick träffa honom, för jag hade för urringat enligt henne. galet.

Ok, du tålde lite kritik. Det hedrar dig.

Med det sagt -att du kan se att hon ändå gjorde en väldigt schysst grej just där- så får jag ändå hålla med dig om att det är tungt med "vänner" som bara vill att det ska kretsa kring dem själva (yes, jag har också stött ihop med typen).

Hon lät udda vara jämt den gången, men kanske har du redan "betalt tillbaka" tillräckligt för det? En relation är ju något man bygger på hela tiden, man kan sällan utveckla en vänskap på enbart "gamla meriter" -någon gång tar bränslet slut om det inte tillförs något nytt!

Fundera lite kring om du tror att den här tjejen har någon möjlighet att se sitt beteende med andras ögon, och om hon i så fall är intressant för dig att fortsätta ha kontakt med.
Min erfarenhet är att de som håller på sådär -ska vara "värst", osv- ofta är ganska klena i sin självbild. Lite tragiskt när det är så, för det extremt självhävdande, manglande beteendet får ju direkt motsatt verkan mot vad de vill uppnå; lite uppmärksamhet kring sin person, andras gillande och fokus.
Istället drar sig folk undan... förståeligt nog.

Gör henne och dig själv en tjänst. Berätta hur du upplever hennes sätt, men på ett vänligt vis.
Därifrån kan du sedan välja om du vill ge det en chans till, eller gå.
Men det är nog det ärligaste och bussigaste du kan göra, vilket du än väljer sen.

åh herregud, det skulle kunna vara jag som skrivit detta. det gick bara inte att säga nej, jag vill inte till min gamla kompis utan att få tio samtal, smsm och påtryckningar som gjorde att man ändrade sig. när jag var yngre låg jag ibland och grät på nätterna för att hon var så elak och manipulativ. i våras fick jag nog och slutade svara när hon ringde. vi har inget gemensamt längre och det enda hon pratar om är hur kul det var på gymnasiet (hon skulle göra vad som helst för att få vara 18 igen). i vilket fall så slutade det med att hon kom hem till oss helt oanmäld för en vecka sen och satt och grinade och undrade vad som var fel. jag kände ingenting. jättejobbigt och onödigt att göra någon ledsen men nu vet hon i alla fall.

i mitt fall hade jag inte kunnat prata med henne tidigare för hon hade inte förstått det då. det krävdes att jag bröt helt. lycka till, det är jättejobbigt men skönt när det är över!

Om det suger mer kraft av dig när du är med henne än vad du får ut av det så e det ju helt klart läge att göra slut. Jag har gjort det och det e inte kul men ibland måste man. Jag minns inte vad jag sa men jag sa väl ungefär som det va. Hur skulle hon annars förstå? Hon ändrade sig tydligen inte ändå - trots att hon fått veta på ett riktigt hårt sätt att hon inte e en så trevlig person. Vad kan man göra då? Inte mycket!

Min kompis har världens sämsta självkänsla och självförtroende. Jag har vid flera tillfällen försökt prata med henne om det, och ibland har det kännt som hon har förstått. Det kan gå ett tag då hon är hyfsat "normal", men sen blir det samma mönster igen. Hon kör över mig och jag kan inte säga nej. Jag kan tänka mig att hon kännt vibbar att det inte är helt bra mellan oss ett bra tag. Jag har inte svarat när hon ringt och knappt svarat på hennes sms. Men hon verkar se förbi det och låtsas som att allt är bra. Jag har också dragit nån vals om att "jag hörde inte att du ringde". När vi skulle ses för nån vecka sen blev jag 5 min försenad och då ringde hon på en gång. Jag svarade inte. Sååå irriterande. Jag skulle aldrig ringa till nån som är 5 min försenad. Lite social känsla får man väl ha..

Senast igår grät jag över att jag inte kan säga nej till henne. Hur länge ska jag behöva ha dåligt samvete över att jag ignorerade henne tidigare? Det är bara jag som kan avgöra det. Det har gått 7 år nu!

Det låter som att din kompis lever i en intensiv förnekelseprocess för att -ja du- uthärda de signaler som hon kanske tar in, men inte VILL ta in. Låter ju skitjobbigt när man tänker på det.
Jag kan ju ta fel givetvis men det är så jag tolkar det du beskriver.
Sen är det ju tungt för dig också i långa loppet att ha det så här. Du har berättat att hon är osmidig för henne, hon skärper till sig men faller tillbaka i gamla hjulspår efter en tid.

Du kanske verkligen _borde_ förklara att du känner att relationen gått i stå, och att ni inte har så mycket att tillföra varandra längre.
Jag kan också sälla mig till skaran som "gjort slut" med de som kallat sig vänner, och visst är det knepigt för det handlar ju i slutänden om att dissa någon som umgängesperson. Men måste man så måste man.
Men man bör alltid noga känna efter innan man tar ett sånt beslut.

Jag tycker att du ska prata med henne, det är ärligast. och kan till och med leda till en förändring.

Jag blev själv dumpad av en vän sedan 16 år, en vän som jag trodde alltid skulle vara en vän. I många år var hon deprimerad efter en separation och jag fanns alltid där för henne. När det sedan började vända uppåt i hennes liv var hon inte intresserad längre, slutade höra av sig, hörde av sig i sista stund när vi skulle träffas och kunde inte ses av olika anledningar.

Att hon gjorde så kommer jag aldrig att glömma i mitt hjärta. Om hon hade pratat med mig hade allt känts bättre, så det tycker jag att du ska göra med din vän.

Som andra sagt svek du ju henne också när du var sambo och inte hade tid för henne, men hon fanns där ändå.

Kanske kan ni fotsätta när ni har pratat, kanske inte, men det är i alla fall bättre att ge henne en chans.

Det känns så otroligt jobbigt att säga sanningen, men det funkar inte längre. Jag måste prata med henne. Borde ha gjort det för flera år sen egentligen, innan det blev som en ovana för mig att hålla på att ljuga för henne eller ställa upp på sånt jag inte vill när hon frågar. Risken är ju att hon kör över mig när jag försöker förklara för henne hur det ligger till för min del. Hur motverkar jag det? Funderar på att skriva ner allt som jag känner och "plugga in" det så jag vet innan vilka bitar jag ska ta upp. Sen har jag ingen aning om hur hon kommer reagera.

Hon har precis brutit upp från ett långvarigt förhållande, vilket gör henne extra sårbar just nu. Men jag kan inte bara ta hänsyn till henne, utan måste vara självisk o reda ut mina känslor. Som ni ser, jag vet var jag borde göra, men det känns så tufft! Hur samlar jag mod till detta?

Utgå ifrån dig själv hela tiden - då kan hon inte köra över dig. Säg inte "du är si och så", säg istället "jag känner...". Hon kan aldrig argumentera med det du känner eller upplever.

Det är förstås jättesvårt att samla mod till något sådant här, det är svårt oavsett hur man gör. Var ärlig direkt - säg att det är jättejobbigt för dig att ta upp det här, berätta hur du har funderat, att du måste vara ärlig.

Risken finns förstås att hon blir oerhört sårad över att du "ställt upp" utan att vilja det i flera år. Kanske ska du vara försiktig med den biten. Vem skulle inte bli oerhört ledsen över att göra sånt i efterhand. Gå inte ut för hårt, men var bestämd med vad du känner.

Lycka till!

Tack så jättemycket för alla tips och uppmuntran jag har fått! I morse kändes allt helt hopplöst, men nu har jag fått styrka, tack vare er! Det känns fortfarande jobbigt så klart. Att utgå ifrån mig själv var ett klockrent tips. Då kan hon faktiskt inte argumentera emot, bara säga hur hon känner. Sen måste jag se till att jag får allt sagt, att jag inte håller tillbaka. Det är nog mitt största problem känner jag. Håller gärna igen för att inte såra.

jag hade en kompis som jag "gjorde slut med", tufft och jätte skönt till en början. när tiden går saknar man dom bra sakerna som personen faktiskt har. har du tänkt att göra slut med henne så är mitt råd skriv ner allt elakt hon gjort och självklart allt bra och spara den lappen tills den dagen du känner dig tveksam över ditt beslut.
är ju faktiskt nästan samma sak som att göra slut med en kille

Karis Annelie skrev 2007-10-24 08:38:44 följande:

Skulle kunna citera så många inlägg i den här tråden kan jag säga... Har verkligen upplevt en liknande historia med en vän jag faktiskt också umgicks med o var bästa vän med i 20 år. Dock till o från, eftersom hon var som hon var. Det där med dåligt självförtroende o självkänsla, o en vilja att alltid vara i centrum mm. Allt hon gjorde var alltid rätt, o gjorde någon annan exakt samma sak vid ett annat tillfälle kunde hon döma ut det helt. Har haft många vänner o ex som aldrig klarat av henne, vilket också som du säger gör det hela ännu lite jobbigare.

Hon ville prata i telefon flera gånger om dagen o blev vansinnig om jag inte svarade eller ringde upp om jag inte orkade prata någon gång.

Vi har haft massor av kul tillsammans, o det kommer jag aldrig att glömma, men saknar ibland såklart. Men varje gång jag känner att jag skulle vilja prata med henne eller träffa henne så behöver jag inte många sekunders betänketid på att lyfta luren. För jag vet att det kommer att bli precis samma sak igen.
Jag pratade med min fd. vän MÅNGA gånger om vad jag tyckte var fel med hennes uppförande o attityd osv. Och som du sa, det blev bättre ett tag, men sen var det alltid tillbaks i samma spår. Och vi har verkligen kunnat prata om ALLT, o har gjort det också. Men händer inget så blir allt till slut bara jobbigt o påfrestande. Hur kul vi än brukade ha när vi sågs så slutade det med de sista åren att jag alltid var nervös o orolig timmar o dagar innan vi ens skulle ses... Och så ska det INTE kännas med en vän!

För att citera en annan nära väns ord: "En vän ska GE energi, inte ta!"

De orden fick mig att ta mitt beslut.
Tyvärr gjorde jag inte "slut" på ett schysst sätt, och det kan jag väl kanske ångra. Men jag försökte så många ggr att säga vad jag kände o det förändrade aldrig ngt, så till slut fanns inget annat sätt kändes det som, för mig iaf.

Men mitt råd är att säga som du känner o utgå från det. Blir det ingen förändring så har du iaf sagt det o du kan gå vidare utan att känna dåligt samvete.
Förstår att det känns jobbigt, men du kommer att känna dig som ny när det är över! :)

Lycka till!