När någon saknas... (möjligtvis OT)

Kan inte ta från egna erfarenheter.. Men min m2b förlorade sin pappa väldigt tragiskt när han var 11 och vi har pratat om det mycket.
Jag tror att hon är med dig hela tiden och tänk att hon faktiskt kommer att sitta där med dig och finnas med i alla planer! Även om du inte kan se eller röra vid henne.
Man behöver inte vara religiös eller tro på andar för att tänka så...

Min farmor dog i canser -96.
Hon va min bästa vän,hon va den som alltid fanns för mig.
Jag är nu i en fas där jag verkligen skulle ha behövt henne,
allt är tungt och inget verkar funka.
Det känns som ett steg fram & två bak.

Jag tror inte det har någon betydelse att man är vuxen när en nära går bort.

I bland blir saknaden för stor!
Mvh Tess!

Min morfar gick bort väldigt hastigt 2001... Han var som min pappa och vi stog väldigt nära varandra!
Som du säger det går inte en dag utan att man vill dela med sig av något...
Hur man klarar sig när längtan blir för stark... jag vet inte.. antar att jag försöker tänka som stenbruden säger... att han endå finns här fast att jag itne kan krama om honom som jag så gärna skulle vilja...

Jag tror alltid man känner ett behov av sina föräldrar. Jag är 27 år och pratar fortfarande nästan dagligen med min mamma, trots att som du skriver Sosofofia att navelsträngen klipptes för länge sedan.

Jag har redan förlorat alla min mor-och farföräldrar. Vissa av dem saknar jag oerhört mycket, men de gick alla bort för så länge sedan att de aldrig hann bli tilltänkta vid honörsbordet. Men i och med att jag inte har någon egen mormor o morfar kvar i livet har ju min sambos mormor o morfar blivit "mina". Morfarn gick tyvärr bort för 1½ månad sedan. Han hann definitivt skrivas upp på gästlistan och kändes så självklar vid honörsbordet. Nu har vi tyvärr fått stryka honom från gästlistan och att inte han skall vara med känns helt ofattbart...

Hej,

Jag har forlorat bada mina foraldrar, min mamma sa sent som i januari. Det viktigaste for mig nar det kanns valdigt tungt ar att bara erkanna kanslan. tror manga forsoker gomma den i nanting och tanka att man kan distrahera bort den. Och sa ar det ju latt att tanka att andra har det varre, eller att man borde vara vuxen nog att klara sig utan dem.

Men nar sorgen kommer sa det enda som funkar for mig ar att bara ta en lugn stund och prata med de som ar borta. Jag pratar och pratar med mina foraldrar och farforaldrar och det kanns som man far svar aven om man inte hor dem. Det far mig att kanna att de anda finns har, jag kan bara inte se dem. Sorgen blir inte sa svar da, som nar man tanker att de ar borta for alltid. Sen sa skulle jag rekommendera, vilket jag sjalv ska gora, att ha en plats for din mamma pa brollopet anda. Kanske ett litet "altare" med hennes foto och nan blomma och nan fin dikt om henne eller liknande. Jag ska ha ett sant med mina foraldrar och aven en liten "meny" dar det star nat om alla deltagare och dar ska de vara med ocksa.

Jag har turen att ha båda mina föräldrar i livet så jag kan egentligen inte relatera till hur det här känns. Men min pojkvän förlorade sin pappa 1,5 år innan vi träffades och både jag och pojkvännen önskar att jag hade fått möta även hans pappa. Det hade gjort bilden av min pojkvän ännu mer hel för mig - jag känner hans övriga familj men hans pappa har ju också en mycket stor del i vad som har format min pojkvän till att bli den han är idag.

Första gången jag följde med min pojkvän till pappans grav var ett stort ögonblick. Min pojkvän tog mig i handen och gick fram till gravstenen och sa "hej pappa, det här är T som jag älskar. Ta väl hand om henne." Det var en gripande stund för oss båda även om jag aldrig träffade pappan i livet. Min pojkvän brukar också säga att även om man inte pratar med sin förälder varje dag så är det ändå en sådan trygghet att veta att de finns där och man kan inte ens föreställa sig att vara utan den.

En massa svammel här men det jag vill säga är jag tror att de vi har förlorat är med oss - fysiskt eller inte. De är en del av vilka vi är och jag kan lova dig TS att din mamma kommer att vara med dig på din bröllopsdag, alldeles nära dig.

Åhhh, vad ni är rara allihopa...

Vissa saker kan/vill man bara prata om med någon speciell.
Jag känner mig som ett litet barn ibland... JagvillhaminmammaochjagvillhahenneNU!!!

Skönt att veta att det finns fler som saknar och längtar.

Jag orkar inte tänka på honnörsbordet.. jag har inga svärföräldrar vid livet. Svärfar dog i våras. Svärmor för 4år sen.
Vilka ska vi ha vid bordet istället? Jag har turen att ha kvar nästan alla, tom min pappas mormor lever. Känns lite elakt att bara placera min släkt vid honnörsbordet, vill nästan sitta själv med M2b där..

Jag tror att jag har kommit på ett sätt för mig att få med min mamma på våran bröllopsdag...

Jag ska "kopiera" hennes brudbukett
Då kan man nästan säga att hon har fått varit med och planerat lite