vad hade ni gjort?

Staden är mellanstor, men det är ett stort överskott på just min yrkesgrupp här och på pendlingsavstånd. Jag har aktivt sökt jobb här i nästan ett år och inget har hänt. PÅ AMS säger de att att det kommer vara så ett tag till och därför tänkte jag att jag kunde passa på att påbörja familjebildningen nu. Jag börjar närma mig 30 så jag är ju ingen ungdom längre direkt. Min sambo vill ju vänta ett år med att börja försöka, men om jag äntligen har fått ett bra jobb då så vill jag väl inte försöka bli gravid med en gång.

ingen fara! Jag tycker nog också att han borde kunna vara lite mer öppen för mina idéer nu när jag ändå har offrat mig och flyttat till honom.

Onej, så är det verkligen inte! Men jag förstår om det kanske låter så. Vi vill båda ha barn och det ganska snart! Min sambo har fast tjänst och vi bor bra så allt är under kontroll rent praktiskt. Vår tanke var från början att vi skulle ha en period innan vi fick barn när vi bodde tillsammans och båda arbetade och vi hade ett bekymmerslöst liv med god ekonomi. Men det går inte nu, så då tänkte jag att vi kunde börja försöka få barn lite tidigare.

Ja, jag är rädd för att jag kommer att bli bitter. Det känns som om jag sitter inlåst i en bur. Jag vill få en ärlig chans att sats på min karriär så som min sambo har fått. Men jag kan även tänka mig att bilda familj lte tidigare än vad som var planerat. Nu går jag runt i en främmande stad utan vänner, familj eller arbete och är stressad över att min fertilitet sjunker.

Det stämmer nog, det där med att när jag blir gravid så kommer det kännas mycket större än mitt nya jobb. Det irriterar mig bara att min sambo som vägrar flytta på sig och ge mig en chans till att få jobba med de som jag är utbildad till även vägrar att påbörja familjebildningen liiite tidiagare än vad han planerat. Resultatet kan ju bli att jag nu går runt och inte gör något bara för att han ska känna sig så j'''la redo först.
Han har inga egna förslag, han tycker att jag ska vänta och se vad som händer..Förlåt för min griniga ton, usch vilket neggo jag är.

Lycklig jag skrev 2007-11-08 16:10:27 följande:

Jag får ta och prata med honom igen men han blir sur och tyst och tycker att jag tjatar. Men vad ska jag göra? Jag kan ju inte sitta här och inte göra något alls, Tack för stödet!

Om jag inte får jobb efter föräldrarledigheten (alltså jobb får jag alltid, men inte kanske inte inom min utbildning) så har jag trots allt fått min familj. Jag har två huvudmål i mitt liv och det är att jobba med det som jag utbildat mig till och att få familj. Om jag kommer ut på arbetsmarknaden efter en föräldraledighet så slipper jag stressen över att jag håller på att bli för gammal för familj iallfall!

Om jag hamnar i samma sits efter min föräldraledighet så har jag åtminstone hunnit få ett barn innan jag hamnar i klimakteriet. Jag tycker inte att man ska hasta in i bebisverkstaden i onödan. Men vi hade tänkte börja om ett år oavsett eftersom vi trodde att det skulle gå lättare för mig att få ett arbete. Rent praktiskt klarar vår relation av ett barn nu, vi har varit tillsammans i fyra år, vi bor bra och min sambo har en fast och ganska hög inkomst. Dessutom så vet man ju inte hur lång tid det tar att bli gravid. Min poäng är lite den att det rent praktiskt hade varit en bra tidpunkt att börja familjebildningen nu istället för om ca ett år. Men min sambo vill vänta, visst det har han rätt till att känna, men då vägrar han byta stad så att jag kan få en ärlig chans att jobba med det som jag är utbildad till. Jag sitter alltså i en stad med förtillfället inga karriärsmöjligheter och äggstockar som åldras i rasande tempo.

Hej på er alla som svarat i min tråd!
Jag har haft ett jättesnack med sambon nu. Han sa att vi kunde flytta om jag fick ett bra jobb i en annan stad. Det kändes väldigt bra att vi äntligen kunde prata om det utan att bli ovänner. Nu är det bara att kolla läget i resten av landet. Härligt!!