Varför gifter ni er?

Visst kanske en del tycker att man lika gärna kan leva tillsammans utan att vara gifta, samförstådda att man vill leva livet ut med varandra.

Jag ser på äktenskapet som ett slags förbund med den man älskar. Det är mitt sätt att visa min älskade att min kärlek är så stark, att den håller för ett förbund där jag lovar evig trohet och att stå med honom i livets alla skeenden. Vi blir ett.

Det som anses höra bröllop till, t ex brudklänning och frack, buketter, bröllopsfester och tal osv. är ju i själva verket inte viktigt - utan att två månniskor,(vad jag personligen anser) inför Gud, ingår ett kärleksförbund.

Vi skiljer oss som aldrig förr, och jag tror att en del av detta "varför", är för att vi tar för enkelt på äktenskapet. Växer man ifrån varandra eller att det helt enkelt "inte funkar", är det bara att gå sin väg och kanske hitta en ny partner. Enligt mig är äktenskapet mycket större än så.

Det är just därför jag och min blivande ska ingå detta förbund.

Måste bara få flika in efter att ha läst flera svar. t ex "Känns rätt nu", "lever i nuet", "just nu" osv... Jag tror att det är farligt att ha känslan i fokus - känslor förändras, man känner si en dag och så en annan. Kärleken har många skeenden, och alla kanske inte kommer att behålla samma glöd som funnits en gång i tiden, utan istället ha låtit kärleken mogna. Det handlar, enligt mig, lika mycket om ett beslut.

Självklart måste två människor som gifter sig också älska varandra (det är väl därför man vill gifta sig i första hand), men det är likaså ett livsavgörande val man gör. Man fattar ett beslut.

Att låta känslor styra kan mycket väl vara ett, av självklart många andra olika (och förståbara), skäl som ligger till grund för skilsmässor. Att känslor förändras är inte konstigt, men att hålla sitt ord och stå vid sin partners sida är väl det viktiga. Nu talar jag om de skilsmässor till följd av att känslan fått styra "vi har glidit isär", "jag älskar honom/henne inte på samma sätt längre" osv, och INTE de som sker p g a misshandel, otrohet osv.

Som det känns nu kommer jag vara "butt wild crazy in love" i min blivande, men hur livet än tar sin väg, så kommer jag alltid att stå vid hans sida.

Psst! Det är inte så att jag ifrågasätter de som skrivit tidigare, utan vill bara sätta beslutet som sådant i fokus!