Varför gifter ni er?

Hej, jag gifter mig för att jag känner att det inte finns någon annan som jag skulle kunna älska så mycket som jag älskar honom...sen vet man ju aldrig vad som händer men man blir nog koko om man tänker hela tiden TÄNK OM!

Sen känner jag att det är ett band när man gifter sig som är speciell, precis som alla resonerar varför man inte bara kan bo ihop så resonerar jag varför ska man inte gifta sig....

O nä jag tror inte att endast kärlek räcker till...det måste finnas förståelse för den andre och dennes erfarenheter och att man kämpar när det blir tufft. Jag tror att anledningen till att så många skiljer sig är för att de tror att kärlek räcker till, visst måste det finnas men inte enbart det...sen ger vissa upp alldeles för lätt...

detta var vad jag kom på för tillfället...kom säkert mer...

Tack melis för ditt svar!

Vi gifter oss för att få ett riktigt härligt minne! Har en stor familj o många vänner och vid 25-30-40-50-100 års fester så kommer ju alla, obligatoriskt haha och likadant vid bröllop!

Rasmus 30 års fest satt länge i hjärtat o alla hade skitkul, det är en sådan där legendarisk fest alla pratar om. Vi vill fokusera på att ha en riktigt rolig fest, vacker vigselceremoni och god mat o bra musik.
Livet är ju här o nu och vi vill visa alla hur mycket vi tycker om varandra och tror på en framtid tillsammans.

skilja sig? ja, statistiken är ju ganska dyster men jag tänker inte skämmas om det blir så. Vem vet vad livet har på gång? Men hittills har vi gått igenom allvarliga sjukdomar och olyckor, särbo och utlandsflyttar, nu är det 7 år och han gör mig lika lycklig varje dag, har aldrig varit svajjigt utan vi har alltid funnits där för varandra. så. varför inte? Jag vill visa hela världen hur lycklig han gör mig och rasmus, ja han går runt här hemma med tårar i ögonen ibland i nåt konstigt rosa luddigt "vi ska gifta oss, vad häftigt"-tillstånd som ingen av oss trodde vi någonsing skulle komma till... men det känns plötsligt så rätt med ett bröllop! / naiv eller inte, skit samma.

1)Vågar man gifta sig , med tanke på hur många som skiljer sig?!
-Antalet skiljsmässor beräknas ju bara på just äktenskap...och det finns ju precis lika många sambo-skap som slutar med en separation...alltså bör man våga vara i en relation vare sig det handlar om äktenskap eller sambo-skap. Inget lätt svar finns här- huruvida man vågar gifta sig är ju individuellt men ett äktenskap innebär inga som helst garantier...precis lika lite som någon annan relation så det handlar ju i grund och botten om mod att vara i en relation utan garantier, inte mod att just ingå äktenskap...

2)Räcker det med att älska någon för att klara av att leva ihop (inte minst med tanke på fråga ett!)
-Nej, det tror inte jag. Det krävs mer än bara kärlek för att ha en välfungerande relation..

3)Är det inte lika bra att bara bo ihop?
-Det går precis lika bra att "bara" bo ihop...

varför vi gifter oss....av tusen skäl,vi vill ha e´tt minne för livet,knyta våra band på det ekonomiska och juridiska planet,vi vill leva med varandra för evigt och jobbar på det,vi vill ha samma efternamn, och joo att gifta sej är förjävla romantiskt!

1)Vågar man gifta sig , med tanke på hur många som skiljer sig?!
ja det är klart man vågar.friskt vågat hälften vunnet.

2)Räcker det med att älska någon för att klara av att leva ihop (inte minst med tanke på fråga ett!)
NEJ att leva ihop ett helt liv ...ja då behövs det mer än kärlek, det behövs vänskap,respekt och kommunikation. att man tagit ett val gemensamt att aldrig ge upp, att kämpa i vått och torrt.

3)Är det inte lika bra att bara bo ihop?
jo det är klart att det är...men jag tror att i tuffa tider när det blåser snålt så är det lättare att hålla samman om man gift sej.det blir faktist en annan samhörighet samt att det är jäkligt mycket krångligare att gå skilda vägar.
jag ser det som i ett led ,där vi jobbar på vårt förhållande som ska hålla.och äktenskap ger hjälp trygghet och ngt att luta sej på.

Jag tycker nog inte att det är så mycket värre att separera från ett samboförhållande än att skilja sig. Det enda är att det finns olika juridiska saker kring det, men det är ju inte det som skrämmer med en separartion eller skiljsmässa tycker jag, utan att ha känslomässigt investerat i någon och ett gemensamt liv och sedan bryta upp från det som skulle vara det jobbiga, inte vem som ska ta med sig vad. Och den känslomässiga biten tror jag inte är något annorlunda om man varit sambos i 10 år eller gifta i 10 år. Så jag förstår faktiskt inte den frågan (som naturlgitvis inte bara du ställer) hur vågar man gifta sig när så många skiljer sig. Det är ingen fråga man stället till någon när de flyttar ihop och sambos i all evighet, hur vågar ni när så många separerar?

Nä, kärlek räcker inte. Det finns så mycket annat som behövs för att förhållande ska fungera som respekt, tillit, kommunikation med mera. Men om du menar att måste man vara gifta för att kunna leva ihop, om man liksom måste befästa relationen så är svaret nej. Samma saker behövs oavsett om man gifter sig eller "bara" väljer att leva ihop.

Ja, visst funkar det för många att "bara" bo ihop. Men jag tycker att man som sagt ska ha samma grund i ett samboförållande som i ett äktenskap.

Om jag då tittar till varför jag valt att gifta mig så visst handlar det som du säger om att vi vill dela livet med varandra och för att vi älskar varandra. Men det hade vi ju kunna göra ändå. Men för mig är äktenskapet oxå ett sätt att visa att vi hör ihop, på ett mer offentligt sätt. Själva bröllopsdagen var oxå ett sätt att visa och fira vår kärlek till varandra. Att ha en dag där vi firade det med vänner och familj. På ett sätt handlar det kanske om ett visst bekräftelsebehov, att få visa för andra.

Hejsan!

1. Jag har tillslut hittat någon som jag faktiskt inte kan skrämma bort ;) Det tog ett tag...men nu är jag säker...han e inte perfekt...men det är juh inte jag heller...men summa summarum...när det kommer till kritan så finns han alltid där.
Kärleken har kommit med tiden eftersom jag har haft svårt att låta någon komma riktigt nära.
Nu kan jag inte tänka mig ett liv utan honom. =)

2. Låter krasst...men nej...kärleken är något man måste jobba på...som en trädgård. Om man inte sköter den så vissnar den.
Det som är svårt är vardagen...att klara av att älska varandra även när man nog inte egentligen förtjänar det.

3. Det funkar också...men för min del var det så att min m2b ville ha den bekräftelsen. Själv kan jag säga att jag nu inte skulle vilja ha det på något annat sätt. ;)

Mina föräldrar är skilda och även hans, men känner ingen oro för det. Vi båda har konstaterat att våra föräldrars skilsmässor berodde på kommunikationsproblem.
Man måste våga prata om svåra och dåliga saker i ett förhållande.
Jag har aldrig varit så lycklig som jag är med min M2B och han känner likadant. Han finns här för mig jämt även när jag är på dåligt humör och allmänt svår.
Jag har alltid velat gifta mig och nu sker det om 3 månader.
Vet inte om jag tycker det är jordens undergång om man skiljer sig. Men däremot så ska man kämpa för att få det bra innan man tar den enkla vägen ut och skiljer sig.
Det mesta går faktiskt att lösa. Så ser jag på det hela iaf.

Vi hade varit tillsammans 13 ar nâr vi gifte oss: inkl ett distansförhallande under 4 ar och bott ihop i 8 ar. Vi gifte oss för att vi ville ställa till med en stor fest för vara närmaste och fira var kärlek. Utöver det juridiska har det inte ändrat nagonting för oss att vara gifta. Vi har inte ens bytt namn och bär heller inte vara ringar hela tiden.

1)Vågar man gifta sig , med tanke på hur många som skiljer sig?!

Tja och vagar man âlska nagon, med tanke pa hur manga som blir svikna? Vagar man köra bil, med tanke pa alla bilolyckor? etc.. Sa kan man ju inte ga och tänka!
Det är ju inte äkteskapet i sig som gör att man skiljer sig.; som Lady sa ovan, det kan ju ga at skogen vare sig man är gift eller inte.

2)Räcker det med att älska någon för att klara av att leva ihop (inte minst med tanke på fråga ett!)
Räcker att älska? Nej, men det är ett stort steg pa vägen. det krävs ett stort matt av kommunikation och anpassning, samt vilja att kämpa igenom vardagen tillsammans ocksa.

3)Är det inte lika bra att bara bo ihop?
Jo, men vad spelar dert för roll? är det mindre hemskt att flytta isär om man inte är gifta? Aktenskap är ingen extra sâkerhet utan bara en symbol för att man beslutat att vara tillsammans; men det är heller inte nagot som gör att man lättare skiljer sig bara för att man är gift.

Det var många bra svar här därför kommer jag inte gå in på de olika delfrågorna. Men spontant kom jag och tänka på det jag hörde på tv 24direkt igår. Det var en överläkare inom psykiatrin som föreläste. Han menade att svenskarna är trygghetsnarkomaner. Han undrade om det inte var det som gjorde att vi var mer sjukskrivna i dag än för 10-15 år sedan. Inte att det skulle vara ökat stress i samhälet. Han sa ex att idag kommer det in personer som har dödsångest för att hunden dött. På inget sätt ville han förringa deras smärta, men det hade inte hänt för 10-15 år sedan. Vi har kanske för lite nära relaioner omkring oss.
SEdan tog han olika exempel på när vi tagit bort de reella och verkliga farorna. Hjälm för mc --> hjälm för cykel --> nu har vissa dagis hjälm för trehjulingar. I Kanada har man förbjudit gåstolar för barn för de kan trilla ner för trappen och göra sig illa - i stället för att informera om att man kan ha grind till trappen. Vägverket borde gå vidare från nollvisionen. När gick olyckorna ner flest i antal? På 50-talet (tror jag han sa) sedan har det legat rätt stabilt. Nu borde de se att de har gjort något väldigt bra och få/ta andra uppgifter. Om vi ska komma ner till noll döda i trefiken måste vi förbjuda all trafik och det kommer inte hända.
Förstår ni vad jag menar? Inte lätt att sammanfatta något intressant på 45 min på några rader =).
Han avslutade med att säga: Kom ihåg! Vi ska alla dö en gång...
Kanske är det lite samma med att gifta sig. Vi vill ha det så tryggt som möjligt så vi vågar inte ge oss in i något som kan riskeras att gå sönder.
Personligen tycker jag det är fegt att inte våga gifta sig. Vågar man inte satsa 100%? Då går man in med inställningen att det _kommer_ spricka en dag. Visst det kan det göra. Men för att visa varandra att man verkligen vill satsa och lita på varandra så tycker jag man ska gifta sig.
Oj, detta blev långt. Lite spontana tankar så här på förmiddagen.