Varför gifter ni er?

Första och största anledningen till att vi gifter oss är att vi älskar varandra och vet att vi vill spendera resten av våra liv ihop, så varför inte visa det för alla vänner och familj. sen är det mycket säkrare att vara gifta rent juridiskt, att man ärver varann o inte att våra föräldar eller tilltänka barn blir arvstagre. Så den biten finns oxå i våra tankar men bara litegrann så att säga. Vi vågar gifta oss trots skilsmässostatistiken, jag har vetat från dag 1 att detta är killen för mig. Sen krävs det givetvis mer än kärlek för att klara av ett förhållande, man kommer hamna i svackor nån gång och då gäller det att båda jobbar för att få det att fungerar.
Men som sag mest är det för att få visa vår kärlek för alla och ha en underbar dag ihop, så sliskigt romantiskt det bara kan bli =)

Så många har sagt så mycket klokt som jag håller med om.
Min m2b är min bästa vän och vi har varit tillsammans sedan vi var väldigt unga. Att gifta oss är ett sätt för oss att visa varandra och andra att vi vill fortsätta älska varandra och leva tillsammans. En väninna till mig ifrågasatte hur man kan lova någon att älska dem livet ut just med tanke på skilsmässostatestiken men för mig handlar det om känslan just nu. Ingen vet var livet för oss och vad som kommer hända men det som är viktigt för mig är nuet. Just nu kan jag med hela mitt hjärta lova att älska min m2b. Om man lever framtiden med alla "tänk om" eller i det förflutna missar man ju den härliga känslan just nu. Lite flummigt men så känns det för mig :)

Gifter mig främst på grund av att det är ett förbund med Gud, och vi redan för länge sedan bestämde oss för att dela livet med varandra. Det innebär en hel del självövervinnelse för min del, eftersom jag har en tendens att se på äktenskap som "vuxentråkiga", men jag har hittat någon som jag vågar tro att jag kommer att ha kul med också om 50 år, om Gud vill.

Dessutom är det alltid ett bra skäl att få se den blivande i medeltida tunika...

Vi gifter oss för att jag vill . Nä, skämt å sido, barnen har vi redan så vi har ju redan valt varann för resten av livet anser vi. Men jag vill gärna att vi ska ha samma namn allihop och sen är det trots allt enklare lagligt sett också.
Och jag ska även erkänna att det givetvis ska bli såå kul att få ha den speciella tillhörigheten med att säga min man istället för sambo, barnens pappa o s v.
Min sambo har mer o mer börjat tycka att det ska bli speciellt att vara gift, men han tycker själva bröllopsgrejen är lite jobbig då han inte gillar att vara i centrum (men jag vet att han i efterhand kommer tycka att det var såå kul).

Jag gifte mig för att han frågade och jag sa ja! det beror ju på vilken tro man har men jag lever i nuet och om nåt känns rätt nu så gör jag det!

Måste bara få flika in efter att ha läst flera svar. t ex "Känns rätt nu", "lever i nuet", "just nu" osv... Jag tror att det är farligt att ha känslan i fokus - känslor förändras, man känner si en dag och så en annan. Kärleken har många skeenden, och alla kanske inte kommer att behålla samma glöd som funnits en gång i tiden, utan istället ha låtit kärleken mogna. Det handlar, enligt mig, lika mycket om ett beslut.

Självklart måste två människor som gifter sig också älska varandra (det är väl därför man vill gifta sig i första hand), men det är likaså ett livsavgörande val man gör. Man fattar ett beslut.

Att låta känslor styra kan mycket väl vara ett, av självklart många andra olika (och förståbara), skäl som ligger till grund för skilsmässor. Att känslor förändras är inte konstigt, men att hålla sitt ord och stå vid sin partners sida är väl det viktiga. Nu talar jag om de skilsmässor till följd av att känslan fått styra "vi har glidit isär", "jag älskar honom/henne inte på samma sätt längre" osv, och INTE de som sker p g a misshandel, otrohet osv.

Som det känns nu kommer jag vara "butt wild crazy in love" i min blivande, men hur livet än tar sin väg, så kommer jag alltid att stå vid hans sida.

Psst! Det är inte så att jag ifrågasätter de som skrivit tidigare, utan vill bara sätta beslutet som sådant i fokus!

Jag tänker inte svara på det här ur ett känslomässigt perspektiv eftersom att jag tror att de flesta som ska gifta sig har samma känslomässiga inställning men hälften-2/3 ändå skiljer sig.

1)Vågar man gifta sig , med tanke på hur många som skiljer sig?!

Ja, det är ju en väldigt existensiell fråga. Det beror på om man ska gå runt och vara rädd för misslyckanden generellt. Även om man skiljer sig så har man antagligen lärt sig något/fått något som berikat ens liv.

2)Räcker det med att älska någon för att klara av att leva ihop (inte minst med tanke på fråga ett!)

Nej, defintivt inte. Till exempel så är skilssmässostatistiken mycket högre bland par som inte delar på föräldraledigheten. Jag tror nog att de älskade varandra men kanske inte såg strukturerna/ var medvetna om vad som får ett förhållande att falla isär.

3)Är det inte lika bra att bara bo ihop?

Nej, inte ur rent juridisk synpunkt åtminstone. Sambolagen är inte mycket att ha om man inte flyttar ihop direkt när man flyttar hemifrån och inte ens då är den likvärdig reglerna för gifta/partner. Extrem kvinnofälla faktiskt som det ser ut nu.

Åh vad ni har svarat!

Tack för alla svar, mycket kloka och bra saker som nämnts här!
Det är underbart att så många faktiskt vågar, vill och kan gifta sig. Någon har sagt att det är en av de mest optimistiska saker man kan ta sig till här i livet, hihi

Jag fick ungefär de svar jag förväntat mig och har ingen orsak att ifrågasätta något , håller ju med !

en följdfråga kan då bli:
Tvekar du någonsin på att det är rätt, dvs finns det ngn som planerar giftermål, vill vågar och kan, men ändå.. ibland är den minsta lilla gnutta osäker. Inte tillräckligt för att dra sig ur kanske , men tillräckligt för att ngn gång känna lite oro. ?

Vi gifter oss för att konfirmera vår kärlek för varandra och för våra nära och kära och för att fira in nästa skede i våra liv - familjebildandet. Dessutom är det en av livets stora fester som jag absolut inte vill gå miste om!