Använd förnuftet så rasar kilona!

Annakas- eller så upptäcker du att just det du beskriver är metoderna hos tex Viktklubb (aftonbladets variant) och i princip även Viktväktarna.

Själv skulle jag säga: Strunta INTE i dieter utan använd dem som stöd för att få veta hur och vad man ska äta för att må bra. Dieter i form av viktväktarna och Viktklubb innebär att man äter rätt och i lagom dos! Jätteviktigt och jättebra med gott stöd under en lång kamp.

För egen del har jag kämpat med Viktklubbs hjälp sen maj och blivit av med 21 kg! Jag har ätit rätt och mindre!

Japp, stämmer överens med Viktväktarnas teknik (som jag blivit av med 22 kg pa utan att utesluta nagon mat) ocksa.

I det stora hela, när man har mycket att bli av med, sa är det motivationen som räknas. Det och att man hittar ett sätt att leva som passar just ens eget levnadssätt, eftersom man maste leva med detta en laaaaang tid.

Knasiga dieter som tex Ananasdieter och pulvergojor tror jag alls inte pa i längden.. det säger sig ju egentligen av sig själv att det inte fuingerar i längden!

Är sedan en lång tid tillabaka läsare av inläggen här.

Jovisst har både VV och VK det upplägget (men jag skulle egentligen inte kalla dem för dieter). Dessutom har de den stora fördelen att medlemmarna motiverar varandra. Motivationen är ju det allra viktigast när man försöker gå ner i vikt!

Det jag menar är att man inte ska stirra sig blind på någon diet utan äta vettigt utan att egentligen utesluta något. Man måste inse att det inte finns några genvägar

Ja! grattis!

Åh va duktiga ni är! Vet inte hur många gånge ja sagt att jag ska börja tänka på vad jag äter och träna men motivationen finns inte och inte karaktär heller för godis, suck. Kan bara önska er Lycka till!

Usch jag måste oxå gå ner en del.
Kan inte ta djupa andetag i min klänning.
Kanske inte är så dumt med ordentligt med syre den stora dagen...

För mig var det så att jag till slut inte hade något val. Jag funderade på hur mitt liv skulle se ut om två år och blev skräckslagen. Att be min syster om hjälp var ett stort steg, jag är nämligen en sådan som ska klara att själv. Men jag insåg att vill jag verkligen förändra mig måste jag be om hjälp och det var det bästa jag kunde göra. Att berätta allt för henne lyfte en stor börda även om det var nervöst.

Vid mina tidigare försök har jag varit nästan hysteriskt motiverad, men jag har fallt pladask efter ett tag. Nu känns det mer lagom och jag vet att jag har ett långt arbete framför mig. Vad jag menar är att man nog inte ska vänta in någon slags supermotivation utan sätt igång ändå. Klarar man en eller par veckor och antalet kilon börjar minska så kommer motivationen automatiskt. Men återigen, man klarar det inte själv och utan stöd.

Asch då...förnuft är ingen egenskap jag besitter då!!!

Vad synd...vad ska lilla jag göra nu då?

Sunt fönuft har vi alla, men vi är väldigt dåliga på att använda det...