Tjejkompis?

rosesarered - hann inte hit och skriva något innan ditt senaste inlägg. Tycker att du kommit till mycket sunda slutsatser! Själv är jag inte svartsjuk av mig och det är inte maken heller, båda har både nya och gamla vänner av motsatt kön och som du skriver så är de vanliga vänner som ringer hem på hemtelefonen. Jag träffar mina killkompisar utan maken ibland och med en öppen kommunikation funkar det jättebra för alla inblandade parter. Maken umgås inte så mycket IRL med sina tjejkompisar, pga avstånd, men har annan kontakt med dem.

Hammerman - tjaaa.. umgås SÅ mycket på tu man hand gör jag nog inte med mina killkompisar. Men tar en bärs på stan på tu man hand kan nog hända...

I makens och mitt fall är det alltså jag som är "värst" på att ha kompisar av det andra könet. Jag är en väldigt social människa som träffar mycket nytt folk ofta och skaffar mig alltså ofta även NYA vänner - både tjejer och killar. Maken har från dag 1 tillsammans med mig förstått och accepterat mitt sociala liv (som pga olika intressen sker utan honom). Visst finns det gränser för vad som är ok, men tex har en killkompis till mig sovit över hemma hos mig i mitt dåvarande studentkorridorrum - japp det var bara han och jag. Och både kompisen och jag hade stadigt sällskap på vardera hållet, hade känt varandra i evigheter och alltså var det ok för alla inblandade. Även om det kanske var lite extremt även i min värld.

Spännade att det finns så otroligt olika perspektiv på frågan! Själv har jag, som inte är svartsjuk av mig, svårt att sätta mig in i hur det är - medans ni som är svartsjuka verkar ha lika svårt att förstå det andra perspektivet.

Mycket av detta handlar också om på vilken nivå vänskapen är och hur intensivt man umgås utanför sin partnerrelation. Mina killkompisar som, som sagt, är rätt många träffar jag mestadels i sammanhang där maken inte är med. Det beror på att jag har intressen som maken inte delar. Förvisso har maken träffat de närmaste killkompisarna, men inte alla.

Inser när jag läser era funderingar kring detta att jag kan skatta mig lycklig som har en make med samma inställning till detta. Annars hade jag fått ändra på mycket i mitt liv och mycket hade blivit krångligare. Ex har jag vid flera tillfällen delat tält med en eller flera killkompisar på läger/helger när mitt föreningsliv gjort att jag campat. Antar att ni som är svartsjuka hade haft svårt för sånt. Och får väl då vara tacksam över att just MIN make råkar förstå och acceptera mitt sätt att vara vän med personer av motsatt kön.