Liten - jaa lite lagom instängd var nog ordet, även om mitt liv på ytan ser ut precis som vanligt. Bara mer tid på jobbet, annars är allt som vanligt... fast ändå fullständigt uppochnervänt.
Läget på bebisfabriksfronten är lite snurrigt. I min värld finns inte mycket annat än mitt nya jobb och allt skoj jag har där. Alla projekt och utmaningar och alla nya intryck. Bara tanken på att vara tvungen att ta en paus därifrån känns HOTANDE och jag vill inte tänka på det. Alltså paus i meningen föräldrarledighet.
Maken är i en helt annan fas. Han har varit så länge på sitt jobb så han känner sig stabil där och nu är han sugen på barn. Jag bara går och gömmer mig, vill inte höra. Egot Vickan vill bara fortsätta mitt självförverkligande i form av mitt nya jobb. Dessutom är jag så nöjd med min "nya" kropp - dvs att vara lite lagom "smal" och bara tanken på att förändra min kropp känns också mest HOTANDE.
En annan insikt i min värld: Nu när jag verkligen räknar alla minuter jag är på jobbet, har jag insett att jag inte kom upp i 40 h/v förut. Pendlingen tar lika mycket tid som vanligt och 12 timmar hemifrån per dag är inte nån ovanlighet. hur FAAAAAAN ska det gå att kombinera med barn?????????? *ångest* Jag måste ju gå ner MASSOR i arbetstid för att kunna vara i närheten av att träffa dagisbarn under deras vakna tid på dygnet...
Inget är akut. Makens biologiska klocka tickar tydligen, medans min är tyst. Men ångesten finns där ibland.......
