ovillig fästman - någon?

Min make var inte alls intresserad av att gifta sig först, men ändrade sig med tiden. Jag lät honom mogna den tid han behövde - vilket innebar att vi gifte oss efter 13 ars förhallande, men da var det han som tagit initiativet. Själva bröllopet hade han lika mycket nöje av som jag och idag är vi lika nöjda och glada bada tva.
Tvinga nagon ska man inte, men ibland far man bara acceptera att man inte ser pa saker som tex bröllop pa samma sätt, och fundera pa om man kan komma fram till en kompromiss.

Vi har helt gemensam ekonomi och har sa haft sedan vi flyttade ihopa. Det är däremot ganska ovanligt idag. Manga har nagon form av gemensamt konto och egna konton vid sidan av. Det gäller ju att hitta det som passar just er. Jag menar som sa att har man tagit steget att leva tillsammans sa är 100% av badas inkomster och utgifter gemensamma, oberoende av om man tjänar olika mycket. För maken var inte detta naturligt och uppenbart, men det funkar vâldigt bra för oss. Hans föräldrar levde med olika kassor och jag minns speciellt att hans pappa krävde mamman pa tre kronor hon var skyldig honom för en baguette....

Nja här hemma hos oss var det så ibörjan att fästmannen min ville bara gå o skriva på papper.. Så var det klart..
Så roligt.. Blää..
Men nu nar han får välja lokal, färger, så är vi mer på samma nivå..
Han får som han vill o jag som jag vill.. O det blir som vi vill ha det..
Men det tog lite tid att komma till samma nivå på saker o ting..
Jag smyger in ibland med mina små idéer.
Hoppas allt fixar sig..

Ja, det känns ju som att när man gifter sig ska man dela ALLT med varandra. Man kan ha skiljd ekonomi osv o egna konton, men måste ju för den sakens skull hjälpas åt. Har du tomt på ditt konto är det självklart han skall föra över.

Jag är inte i samma situation som du då vi båda var helt på det klara med att vi ville gifta oss, men jag kan ju komma med lite kommentarer om fördelarna med äktenskapet.

Det är många par som fortsätter att ha kvar sina egna pengar även efter vigseln. Det man kan ha i åtanke om man gör så är emellertid att gifta par _ska_ ha samma levnadsstandard enligt äktenskapsbalken. Man skall alltså hjälpas åt ekonomiskt och hjälpas åt efter förmåga att betala gemensamma utgifter osv. Har den ene maken råd att köpa dyra märkeskläder och åka på utlandssemestrar flera gånger om året är det inte rätt att den andre tvingas köpa second hand och ta bussen ned till centrum som semesterresa.

Den stora tryggheten med äktenskapet är väl just vad som händer då inte allt går som man tänkt sig, tex vid skiljsmässa eller dödsfall. Har man barn tillsammans är det en fördel att vara gift, då barnen isf får vänta på sitt arv tills också den andra maken avlider. Annars kan man avtvingas många saker och ibland tom hemmet för att barnen skall få ut sitt arv direkt.

Om din man vet att det är viktigt för dig med äktenskap och då kan tänka sig att genomföra det kan han ju inte vara helt emot själv heller. Jag förstår att det känns som han gör det för din skull, och förmodligen skulle han inte ha gift sig om det inte var för dig, men å andra sidan hade han ju lika gärna kunnat tvärvägra. Han gör detta för er gemensamma kärleks skull och därför kommer era vigsellöften betyda minst lika mycket som alla andras!

Känner igen mig i ditt inlägg. Men nu 2 veckor innan så ser jag på min blivande man att han är stolt. Han ler när nån ringt och anmält sig till vigseln osv.

Det är ju en ganska stor sak,dock inte lika stor som att skaffa barn tycker jag för barnen binder en alltid samman för alltid. ett äktenskap kan man upplösa.

en sak som är viktig men en trist anledning till att gifta sig är att om man har barn och inte är gift och den ena föräldern gud förbjude skulle dö så får barnen en överförmyndare på sig och alla större beslut som moped, att flytta, konfirmation etc måste tas i samråd med överförmyndaren, man får alltså inte bestämma helt över sitt eget barn är man gift är det inte så dock.

sedan kan man ju ändå tycka att det är ett verkligt kärleksbevis att han går med på att gifta sig med dig för din skull och jag har svårt att tro att han i slutändan inte tycker dagen är magisk han också.

och man behöver ju inte ha helt gemensam ekonomi, vi har inte det nu och kommer inte ha det sedan, vi har delat upp utgifter mellan oss och det som är över gör vi vad vi vill med men vi frågar ändå varandra om större utgifter och har en av oss lite pengar en månad så betalar den andra svårare än så är det inte.

Vilka kloka saker ni säger. Blir faktiskt lite rörd över att ni tagit er tid att svara på denna något udda fråga. Känns lite bättre...

TACK!

Alla måste ju få göra vad som känns bäst för dem (lät klokt - eller hur?...), men jag har svårt att förstå att man inte har delad ekonomi när man är gifta. Jag menar - gifter man sig, som jag tycker är ett stort steg, så har man definitivt bestämt sig för att leva med den personen livet ut. Ditt och mitt finns inte längre - allt blir ju vårt. Vi har haft gemensam ekonomi sedan den stunden vi flyttade ihop, vilket var 3 månader efter vi blev tillsammans. Han tjänar ca dubbelt så mycket som jag, men inga problem från hans sida.
Vi var eniga om att vi ville gifta oss väldigt tidigt, men min blivande sa så här - "den dagen jag friar vet jag till 100% att jag vill leva resten av mitt liv med dig". Alltså, jag tror inte man kan tvinga någon till att gifta sig - då blir det inte bra, utan bara på skoj.

Frågan är som sagt hur han kommer att se på äktenskapen när han väl är där? Har han sagt ja till bröllopet eller till äktenskapet? Prata med honom ordentligt och berätta hur du tänker, så slipper du dina tvivel sedan.

IdaAstrid: Jag är inte orolig för att han inte vill leva sitt liv med mig. För oss så innebar beslutet att skaffa barn att vi siktar in oss på ett helt liv tillsammans. Han tycker att det bandet är tillräckligt och har därför inget behov av äktenskap. Inget behov av någon laglig ceremoni som säge rdet vi redan vet, så att säga. Sedan det med ekonomin är något annat. Han är individualist uti fingerspetsarna och det handlar om att ha en personlig frihet och ansvar.
Frågan är vad äktenskapet verkligen innebär; delat ansvar, löfte om livslång kärlek...?? För mig är det ju hela alltet men det är svårt att få veta vad det innebär för honom eftersom han i grunden tycker att det är oväsentligt.
Men jag håller med grabbarna om att det är ett kärleksbevis att han gör det för min skull...

Jag skulle säga i ert läge att äktenskapet kanske mest är viktigt för er respektive ekonomiska trygghet visavi ert barn om någon av er skulle förolyckas eller ni skulle separera. Och i det läget är det "bättre" (tryggare) att vara gift. Man måste inte ha gemensam ekonomi som gifta, men har man barn och ett åtagande att leva ihop så är man skyldiga sig själva att ha en gemensam lösning för "om" och framtiden - tycker jag iallafall.