Inte bjuda svärföräldrarna på bröllopet?

Oj, vilken svår sits... Bjuder ni dem riskerar ni att han kommer full och ställer till med bekymmer på er stora dag, bjuder ni dem inte förstör ni relationen mellan din man och hans föräldrar.
Ni kan inte utse någon som har "ansvar" för honom? Som ser till att han inte dricker för mycket, och ser till att han inte bråkar...

Vilken sits ni sitter i...Kan berätta att min mamma har haft problem både psykiskt och med alkoholen och för ca 9 år sedan orkade jag inte mer och sa upp bekantskapen med henne. Hon gjorde mig bara leden och arg hela tiden och mycket av min energi gick åt att vara irriterad eller orolig för på vilket "humör" hon skulle vara på. De flesta i hennes bekantskapskrets vet inte om hennes problem för att hon har alltid haft en fasad utåt. Ni kan tyvärr inte ändra en persons beteende men ni kan se till att ni mår bra och känna efter vad det är ni vill göra. Orkar ni ta att din pojkväns pappa blir full på bröllopet eller blir det för jobbigt? Kan ni ha ett alkoholfritt bröllop? Det är många frågor som ni får ställa er och sedan besluta vad ni ska göra. Om inte pappan har erkännt sina problem och mamman blundar för dem är ju er "hjälpinsats" inte så mycket värd- tyvärr. Jag tycker att det är så otroligt svårt att råda er vad ni ska göra men jag kan vara "bollplank" om det behövs. Sköt om dig/er!

Jag blir både arg och ledsen när jag läser ditt dilemma... Vill oxå akta mig för att ge råd baserade på min egen erfarenhet, men jag säger nästan samma sak som FruRålin; Man älskar säkert sina föräldrar innerst inne, men man kan faktiskt bryta med dem om de bara får en att må dåligt. Jag tycker kanske att pappan förtjänar att ni ger honom en chans på det viset att ni talar om att ni vill stötta honom i att söka hjälp. Om ni tycker det är värt det, förstås. Vill han inte (eller KAN han inte, alkoholism är ju klassad som sjukdom), är inte mogen, så finns nog inget ni kan göra, förutom att välja om han ska finnas i era liv eller inte. Alkoholism speglar ju av sig i hela familjens liv, och frågan är ju om det ska få finnas som en ingrediens i ert bröllop oxå....

Frågan måste nästan avgöras av din kille. Det är hans föräldrar. Oavsett allt annat. Du kan inte bestämma åt honom att bryta med dem, oavsett hur konsekvenserna av relationen går ut över er, tyvärr.

Tack för era fina svar! Jag förstår att det är han som måste ta beslutet, men det leder till så mycket konflikt mellan oss. Jag tycker inte att han ska bryta med dem för jag tror att han kommer att ångra sig och att det kanske är försent då. Han vill däremot bryta med dem.

Tror ni verkligen att det går att bryta med sin föräldrar och leva vidare?

FruRålin080808: hur fungerar det för dig? Har du barn? Hur gör ni på jul och födelsedagar och så? Lever du med hoppet om att det kommer att bli bra? Jag känner på något vis att jag vill att han åtminstonde ska hoppas och tro att det kan bli bra i framtiden, men han säger tvärtom. Att han mår bättre om han bara accepterar att det är så här och inte har något med dem att göra... Det är så svårt. Självklart är den här situationen viktigare än ett bröllop, men jag vill ändå att vår dag ska bli fin. Jag har stor familj och vi har många fina vänner. Jag vill inte att det här ska påverka varken dem eller oss. Tycker så synd om min man som måste bära det här själv. Jag vill hjälpa honom på något sätt...

Jisses, lider med er !
Tur att din sambo har dig att stödja sig mot !
Du är en person med fötterna på jorden.
Det är nog så att vill han bryta med dem är det nog lika bra det sker. Man kan reparera relationer efter ett antal år och börja på ny kula. Kanske vore det skönare för honom/er att faktiskt bryta ett tag. Att slippa oron inför bröllopet.
Var på ett sånt bröllop för några år sedan. Brudens far är periodare och jag var "vakthund" och skulle se till att allt gick bra. Det gjorde det faktiskt, men alla var oroliga ju rödare han blev. Jag hade handgripligen puttat ut honom och kört hem honom om det gått över styr. Detta gjorde ju inte bröllopet roligare för min del kan man säga.....
Hur viktigt är det med stort bröllop för er ? Kan ni inte åka iväg med närmsta kompisarna nånstans och sen ha en fest för dem ni vill hemma någon annan gång ?
Lycka till, det blir bra, du är bra att ha och göra med !

Mumriks blivande fru: det låter som att din svärmor är medberoende i din svärfars missbruk, och att barnen tidigare också varit det, men nu - säker mycket tack vare ditt stöd - börjar ta sig ur sitt medberoende. Det är ju väldigt vanligt i missbrukarfamiljer... Fint för din blivnade man att ha dig som stöd, men att frigöra sig från sin familj och sin pappa är säkert ändå jätttsmärtsamt för honom. Det kommer säkert vara svårt och ta tid. Tråkigt att det påverkar era bröllopsplaner och er relation. Vad har ni planerat för typ av bröllop? Kan ni hitta ett sätt att ha ert drömbröllop utan att vare sig bryta totalt med hans familj eller riskera att festen blir förstörd? Jag var på ett bröllop i somras där brudgumen hade liknande problem med sin mamma. De hadeen fin, högtidlig vigsel och sedan mottagning för alla gästerna på eftermiddagen med champagne, snittar och tårta. På kvällen hade de jättefin middag bara med tärnan, bestman och bröllopvittnena. För familjerna motiverade de det med att de inte ville ha ett så stort och dyrt bröllop, men den egentliga orsaken var att de inte ville vare sig utesluta den alkoholiserade pappan eller störa sig med honom genom att utesluta honom.

Bara att du finns där gör att han börjar våga säga ifrån, tror som ovan att de alla är medberoende. Så det i sig är ett viktigt stöd gissar jag.

Vi pratade igenom detta i helgen och bestämde oss för att försöka genomföra bröllopet som vi tänk ändå. Vi tänker utgå ifrån att hans pappa kommer att "sköta sig" och bjuda dem, men känner vi att det blir värre och värre med drickande innan bröllopet så får vi se... då kanske min man kommer att vilja bryta med dem och då får jag acceptera det.

Jag tror min man kommer att vilja ha sina föräldrar där den dagen vi gifter oss och förhoppningsvis så kanske situationen har blivit bättre till dess. Det kanske låter naivt, men jag hoppas fortfarande att han ska bli frisk och att familjen ska kunna börja läka. Under tiden får jag väl helt enkelt hålla mig i utkanten av familjegrälen och stötta min man så mycket jag kan.

Igen - tack för era fina svar! Fick mycket att tänka på...

Jisses vad jobigt. Hoppas att allt löser sig. När är det ni ska gifta er?