Hmmm har precis fått nys om att min far också gått o förlovat sig. Han har inte sagt något, får reda på det imorgon kanske. Hon fyller jämt i år så i så fall gifter dig sig väl då också... Fan ta dem i så fall! Förstöra morgondagen o hela året för oss i så fall. De vet att vi ska gifta oss i år o vi är redan förlovade. Skulle inte förvåna mig om det är så att de gifter sig... *upprörd!* Vill fan inte gifta mig samma år som min far!!!
Jag förstår inte heller problemet? Min pappa gifte sig ett halvår innan vi gifter oss, skulle jag blivit sur för det? Det är väl inte som i kungafamiljen heller, att skattebetalarnas pengar bara räcker till ett bröllop/år? 
Så länge han inte lägger bröllopet helgen innan eller efter ert bröllop (så att eventuella gäster tycker att det blir för mycket att gå på bröllop två helger i rad) förstår jag inte problemet.
Det finns en bakgrund till allt men jag orkar inte dra den... Både jag o syrran vet att de inte gör det av kärlek så är det. Jag är jävligt ledsen, förbannad och besviken idag och jag orkar inte förklara för alla varför. Men ja de har förlovat sig o ska troligen gifta sig i år (jag vet hur han fungerar). Om jag kunde så skulle jag vilja stänga den här tråden och slippa bli mer dissad!
Eftersom du känner din familj bäst så finns det säkert en god anledning till att du känner som du gör. Hoppas du kan blunda för din pappas ev bröllop och glädjas åt ditt i a f.
Lycka till!!
Trodde ett kort tag att min mamma skull gifta sig med en ny i raden...nu i år när hon vet att jag längtar såå....vi har varit tillsammans i snart 6 år och hon skulle göra det bara för att hinna före...så jag vet hur du känner det även om det är svårt att förklara....
Jag förstår precis din känsla, man vill att ens föräldrar ska vara koncenterad på en själv när man står inför ett så stort steg (låter kanske egoistiskt men det är väl för att ens föräldrar betyder mycket för en).. sen om de gifter sig lååångt före eller efter är det förhoppningsvis bara en glädje!
Men Fejs... jag förstår att det måste ligga mycket bakom det här och att du inte orkar dra hela historien... men det är väl inte konstigt om du blir "dissad" när vi andra inte vet om vad som har hänt mellan er tidigare? Det är ju som att säga A men sen inte B och sen bli sur över att vi drar felaktiga slutsatser fast vi inte fått all info! Lugna ner dig lite...
Det är verkligen inte meningen att "dissa" dig, men du har själv tagit initiativet till tråden.
Du skriver ingenting om er relation utan bara att du "fan inte vill gifta dig samma år som din far". Så du kan nog tyvärr inte vänta dig att alla tycker det är ok.
Men jag hoppas såklart att det löser sig för dig/er.
Jag inser att det inte är lätt, men försök sätta dig över det. Du kan inget ändra och du blir bara arg själv och förstör för dig. Strunta i honom.
????????
Ja förlåt! Varför jag skrev tråden från början var för att jag just blev så jätteförbannad och jag tänkte inte då på att skriva bakgrunden och den är så pass jobbig för mig så jag orkar inte skriva den av det skälet men som sagt det kunde inte ni veta.
Hej... jag träffade min Patric på "gamla dar", januari 2007. Vi förlovade oss i somras, 070707, och vi hade redan då berättat för familjen att vi gifter oss senare detta år, 2008.
Saken är att min vuxna dotter Sara o hennes kille har varit tillsammans i tre år, de förlovade sig i december 2007 och de ska nog hålla på traditionen att gifta sig inom ett år.
Patric o jag valde vår tvåårsdag som bröllopsdag, 090117, och vad jag vet så kanske det blir relativt nära min dotters vigsel. Men vi har pratat om det o det är inga problem alls. Hon hjälper mig med hår o smink (jobbar som perukmakare o maskör på Operan) så vi har en nära o bra relation. Värre är det förstås om det hänt tråkigheter.
Rådet är att koncentrera dig/er på DITT/ERT bröllop och vad gäller din fars bröllop så om ni ska närvara så var bara artig o respektfull så ser han ju att han inte kan förstöra för dig även om de hade tänkt så. Nu blev det långt men hoppas du förstår vad jag menade. Det är alltid bästa vapnet att vara artig o le, utan att vara överdriven, för då har inte "fienden" nåt att stöta sig på. Och alla andra runt omkring tänker inte på otrevligheter.
Lycka till!! /Susanne
PS. Måste skriva en grej om osämja i familjen... min yngsta syster har burit sig illa emot min dotter (hon är 30) och det har nu varit helt stopp vad gäller träffar o samtal mellan dem sen dec -06. Jag vet vad det rör sig om och det är min syster som ska ta första steget o ringa för att börja umgås.
Min syster däremot tycker att det är min dotter som ska ringa o säga förlåt (till nåt som inte finns). Redan då den julen -06 har min Sara bett att hon o mostern skulle ta ett snack om saken o sen kanske ha det som förr igen men min syster vägrade. Så nu träffas vi aldrig allihop. de kommer inte ens då våra föräldrar firade jämna år för att min dotter skulle komma. Hemskt respektlöst mot våra föräldrar. De kan ju komma o inte bry sig om min dotter tycker jag. Behandla henne som lugt om så är men ha ändå respekten att gratulera och finnas nära så våra föräldrar. Nåja... hoppas iaf att du o din blivande kommer att få det fina bröllop ni har drömt om. KRAM!
